Försoningen har börjat i Rwandas byar

Reportage | 2001-09-06
Även publicerad i AmnestyPress #4/2001

Sju år har gått sedan folkmordet i Rwanda. Den rättsliga processen tar lång tid. Såren kommer ta lång tid att läka. Men det finns hopp. AP har besökt staden Rwamagana där kvinnorna har tagit ett första steg mot försoning.

Vi lämnar Rwandas huvudstad Kigali för att resa österut till den lilla staden Rwamagana. De mjuka röda kullarna avlöser varandra i ett symmetriskt mönster och längs hela vägen möter vi kvinnor och barn på väg någonstans. Nästan alla bär på vattendunkar, ved eller stora skördefång från de bördiga åkrarna.

Det räcker inte med FN:s tribunal i Arusha, anser Alice Karekezi:
- Rättvisan måste synas och kännas hemma i byarna
Foto: Eric Miller (www.eric.co.za)

Före folkmordet i Rwanda 1994 levde kvinnorna i ett samhälle som nästan inte gav dem några medborgerliga rättigheter alls. De flesta av de som dödades var män. Och de flesta av mördarna var också män. Över 100 000 av dem sitter nu i fängelse. Med freden fick kvinnorna en ny roll i samhället.

– Kvinnorna utgör fredens hörnpelare. Var och en måste bidra till försoning och fred i sin by och vi måste arbeta för en framtid åt våra barn, säger Immaculé Mukarugambwa.

Hon är 32 år och änka. Immaculé tillhör minoritetsgruppen tutsi, men hon var gift med en man som klassades som hutu och paret fick tre barn. Han var en av de cirka 800 000 personer som dödades mellan april och juli 1994. De flesta offren för folkmordet var tutsier, men Immaculés man var en av de moderata hutuer som inte lät sig förledas av hutuextremisternas uppmaningar att döda alla tutsier.

– Min man deltog inte i folkmordet. Han var snäll. Och rik. De tog allt vi ägde när de dödade honom. Det var den 25 april 1994. Själv flydde jag och gömde mig med barnen. När kriget var slut hade jag inte längre någon livslust kvar. Det var då jag sakta började inse att vi änkor måste hjälpa varandra. Genom olika organisationer och projekt lärde jag känna andra kvinnor. Det var så jag mötte Donnata.

Donnata Uzamukumda
Foto: Eric Miller (www.eric.co.za)

Donnata Uzamukumda är också hon ensam att leda familjens hushåll - men av motsatt anledning. Hennes man sitter fängslad sedan 1996, misstänkt för att ha deltagit i folkmordet.
Tillsammans med fyra andra kvinnor, varav ytterligare två är änkor från 1994, har Immaculé och Donnata gått samman för att odla ris.

– Att arbeta ensam är inte lönsamt. Nu hjälper vi varandra på fälten. När min man fängslades kände jag mig vilsen, oorganiserad, och visste inte hur jag skulle leva vidare. Nu hjälper de andra kvinnorna mig och aldrig har jag känt att de behandlat mig annorlunda för att min man är misstänkt för folkmord. När jag går för att ge honom extra mat lämnar jag min son hos min granne vars man mördades. För mig är detta bevis på att försoning är möjlig.

Donnatas ansikte är runt och vänligt. Hon är övertygad om att hennes man kommer att släppas när han ställs inför rätta.

– De som inget gjort kommer att gå fria. Jag har sett oskyldiga som suttit fängslade och sedan släppts, säger Donnata.
Om hennes man verkligen är oskyldig, eller om det bara en förhoppning hon hyser, är omöjligt att gissa.

– I början hjälpte vi i gruppen Donnata med att laga mat till hennes man och andra fångar. Det var en välgörenhet jag gjorde som kristen. I dag har det blivit en del av försoningen, fortsätter Immaculé. Hon står rak och vacker i ljuset som tränger ner igenom trädens grenverk. I den ena handen håller hon en machete, med den andra handen fattar hon Donnatas hand som för att visa styrkan bakom sina egna ord. Längre bort tornar regnmolnen upp sig och risfälten skiftar i mörkare färger. Det är slutet av regnperioden i Rwanda.

Före folkmordet kunde kvinnan inte ärva eller äga egendom. Hon tillhörde mannen och mannens familj. Hon kunde heller inte bygga sitt eget hus - eller ta ut skilsmässa. Men i dag är drygt en tredjedel av alla kvinnor ensamma familjeförsörjare och landets nya lagar har gett kvinnorna rätt att både ärva och äga.

– Fattigdom är det största hotet mot landsbygdens befolkning. Det kvinnorna i första hand behöver är att få ekonomisk makt och självständighet. Men de måste vara aktiva och arbeta själva för sina nya levnadsvillkor, säger Laetitia Kayisire, programansvarig på FN:s utvecklingsorgan, UNDP, i Rwanda.

Världsorganisationen stöttar bland annat olika mikrolån och projekt där kvinnor sparar i en gemensam fond som de sedan kan låna pengar ur. Immaculé och Donnata började sitt projekt med pengar från fonden.

Men kvinnorna i Rwanda var inte bara offer.
Av de 120 000 häktade som är misstänkta för folkmord, är omkring 8 000 kvinnor och i en uppmärksammad rättegång i Belgien dömdes två katolska nunnor i juni för delaktighet i folkmordet. Nunnorna, syster Gertrude och Maria Kisito, fick 15 respektive tolv års fängelse.
Syster Gertrude kommenterade domslutet med orden ”jag har inget att tillägga” medan syster Maria Kisito bedyrade sin oskuld. Båda två har överklagat domen.

De två nunnorna kom från Butare, söder om Kigali och har sedan folkmordet levt i Belgien. Detta var också första gången som någon prövats under den belgiska lag från 1993 som gör det möjligt att åtala utlänningar för krigsförbrytelser samt brott mot mänskliga rättigheter som begåtts utanför Belgien.

Men samtidigt som domen föll i Belgien, riktades ny kritik mot den internationella domstolen i Arusha, Tanzania, som handlägger brott begångna under folkmordet. Domstolen är en mindre kopia av tribunalen i Haag, där brott begångna i det forna Jugoslavien behandlas. Än en gång anklagades Arusha-tribunalen för att vara ineffektiv och dess arbete beskrevs som beklagansvärt.

Sju år efter folkmordet har endast nio personer dömts och ingen av dem räknas som de verkliga ledarna bakom folkmordet. Domstolen har heller inte kastat något ljus över bakomliggande faktorer som planläggning, kronologi, organisation och finansiering. Theoneste Bagosora, som anses vara den mest kände fången i Arusha har suttit fängslad i fem år utan att ha fått sin sak hörd, skriver International Crisis Group, en internationell utredningsgrupp, med säte i Bryssel.
Organisationen påpekar också att brott som begåtts 1994 av RPF, Rwandas patriotiska front, den tutsidominerade rörelse som i dag styr Rwanda, ännu inte undersökts.

Alice Karekezi, programansvarig vid Rwandas center för konflikthantering i Butare kommenterar:

– Det är klart att en internationell domstol är ett erkännande från omvärlden. Men den bidrar inte till försoning i Rwanda. Rättvisa måste inte bara skipas, den måste synas och kännas hemma i byarna. Om folk får delta kan de i större utsträckning acceptera förloppet.

Görrel Espelund

FAKTARUTA
Offentliga avrättningar och folkdomstolar

Mellan april och juli 1994 dödades omkring 800 000 människor i Rwanda. De flesta kom från minoritetsgruppen tutsi. Av de som greps misstänkta för att ha deltagit i folkmordet har cirka 5 000 personer ställts inför rätta i Rwanda. Hundratals har dömts till döden och 22 personer har avrättats offentligt.

I den hittills största rättegången mot sammanlagt 126 personer, dömdes nio till döden i slutet av juni i år. En månad senare dömdes ytterligare tio personer till döden.

Rwandas regering har etablerat en försoningskommission och förbereder nu de folkdomstolar, gacaca, som ska behandla alla folkmordsmål. Undantaget är misstänkta under åtalskategori ett, de som riskerar dödsstraff: de mest notoriska mördarna, planläggare, våldtäktsmän och personer som utnyttjat sin ställning i samhället för att iscensätta folkmordet.

Sammanlagt kommer 11 000 gacaca-domstolar etableras och 251 000 personer tränas till gacaca- domare. Gacaca beräknas starta i januari nästa år. Straffsatsen blir fängelse och för de som erkänner kommer strafftiden att reduceras. Halva tiden kan i vissa fall omvandlas till samhällstjänst.

Reportage | 2001-09-06
Även publicerad i AmnestyPress #4/2001