Franske forskaren Roland Marchal fri efter nio månader i iranska Evin-fängelset

Den franske forskaren Roland Marchal var en av Irans alla politiska fångar, men frigavs den 20 mars. För Amnesty Press berättar han om den svåra tiden i Evin-fängelset, där förhörsledarna försökte få honom att erkänna påhittade historier.

reportage | 2020-05-09
Av: Kajsa Skarsgård
Även publicerad i AmnestyPress #2/2020
Evin-fängelset i norra Teheran.

Evin-fängelset i norra Teheran. Foto: Ehsan Iran/Wikimedia

När Amnesty Press når sociologen och Afrikaexperten Roland Marchal över telefon har det gått drygt en månad sedan han släpptes från det ökända Evin-fängelset i Teheran, där han hållits fängslad av Islamiska revolutionsgardet i nio månader utan rättegång. Han har precis varit ute och handlat mat i Paris där han bor.

– Frihet är väldigt lätt att vänja sig vid, säger han.

Svårare är det med fångenskap. Roland Marchal beskriver sig själv som en arbetsnarkoman som är beroende av att läsa tidningar. Friheten som forskare, med mycket resande i vardagen, har varit hans liv. Men den 5 juni 2019 greps han på flygplatsen i Teheran och utan att veta varför sattes han i isoleringscell.

Fariba Adelkhah sitter kvar i Evin-fängelset.

Fariba Adelkhah sitter kvar i Evin-fängelset. Foto: Support Committee for Fariba Adelkhah and Roland Marchal

Han försökte få en uppfattning av tiden med hjälp av de dagliga matserveringarna och böneutropen, men det dröjde inte länge förrän de långa, monotona dagarna i isolering och ovetskapen om framtiden bröt ner honom psykiskt. Han fick panikångestattacker och klaustrofobi, och mot detta medicinerades han starkt. Han fick i alla fall tillgång till sjukvård när han behövde, vilket inte alla i fängelset får.

– De ville ju ha mig kvar levande, förklarar han.

Så som flera gånger förut hade Roland Marchal rest till Iran för att sammanstråla med sin kollega och vän Fariba Adelkhah, en fransk-iransk antropolog som liksom han arbetar på universitetet Sciences Po i Paris. Om henne visste han inget där han satt isolerad, men en dag när han med ögonbindel fördes genom fängelset till förhörsbyggnaden, hörde han någon ropa ”Azadi!” – Frihet! – och kände igen hennes röst. Senare fick han veta att hon hade fängslats samma dag som han.

De var inte de enda fängslade forskarna i Evinfängelset. Bland andra finns där den svensk-iranske katastrofmedicinaren Ahmadreza Djalali som nu suttit fängslad i fyra år och är dömd till döden. Biologen Niloufar Bayani är dömd till tio års fängelse och kollegan från miljöorganisationen hon jobbade för, professor Kavous Seyed-Emami, dog i fängelset strax efter att de fängslades 2018.

Samma år fängslades också australisk-brittiska Kylie Moore-Gilbert som forskar om islam och nu är dömd till tio år fängelse. Enligt obekräftade uppgifter har hennes psykiska hälsa allvarligt försämrats.

Kylie Moore-Gilbert greps i augusti 2018 och dömdes till tio års fängelse som hon avtjänar i Evin-fängelset där hon hålls i isoleringscell.

Kylie Moore-Gilbert greps i augusti 2018 och dömdes till tio års fängelse som hon avtjänar i Evin-fängelset där hon hålls i isoleringscell. Foto: Nick Razzell/Wikimedia

Anklagelserna mot dem har alla handlat om spioneri eller hot mot rikets säkerhet.

– Det de inte gillade med mig var att jag jobbar med politisk analys. Jag forskar inte på Iran eller islam utan på afrikansk politik, men de tog för givet att jag också jobbar med iransk politik. De vill inte att någon ska analysera iransk politik, särskilt inte utlänningar, säger Roland Marchal.

De historier som förhörsledarna försökte få ur honom beskriver han som paranoida. Besök han gjort i andra länder, forskning han gjort om östra Afrika och tidningsartiklar han delat utan någon som helst koppling till Iran försökte de ändå vrida till att underbygga sina anklagelser. Ibland verkade det bygga på ren okunnighet, som att information som är känslig i Iran finns i öppna källor i resten av världen, och att forskare även läser texter de inte stödjer.

Roland Marchal frigavs den 20 mars.

Roland Marchal frigavs den 20 mars. Foto: Support Committee for Fariba Adelkhah and Roland Marchal

Roland Marchal utsattes inte för fysiskt våld under förhören, men ju längre han satt fängslad desto snabbare övergick förhören från vanlig samtalston till aggressiv ton och retorik.

Ett av de mest betydelsefulla ögonblicken under hans fångenskap inträffade efter en månad.

– Det var när jag fick se den franske konsuln och förstod att jag inte var ensam. Även om han inte fick träffa mig ofta visste jag då att Frankrike kände till min fångenskap, säger han.

Roland Marchal tror att han fängslades i juni 2019 för att användas som en förhandlingsbricka med Frankrike. Landets högsta domstol hade bara någon vecka innan slagit fast att en iransk ingenjör som brutit mot USA:s sanktioner skulle utlämnas dit.

När Roland Marchal blev fri den 20 mars i år, släpptes också den iranske ingenjören, men Frankrike har inte officiellt velat bekräfta att det handlade om ett fångutbyte.

Roland Marchals röst spricker när han berättar om stunden då han fick höra att han skulle bli fri:

– Jag kämpade emot hoppet för den känslomässiga investeringen är så stor och de kanske bara leker med dig. En gång i september sade de att jag skulle släppas då. Det är en svår kamp att inte tappa fotfästet och tro på allt de säger till dig.

Även efter att han överlämnats till de franska representanterna och flugits hem till Paris tog det tid innan den nya verkligheten sjönk in.

– På ett intellektuellt plan förstod jag att jag var fri, men det är en annan sak att förstå betydelsen av att kunna vakna mitt i natten och läsa en bok, öppna datorn, köpa en tidning eller promenera på en offentlig plats. Det låter som enkla saker, men det är mirakel.

Kvar i Evin-fängelset är, bland många andra, hans kollega Fariba Adelkhah och svensken Ahmadreza Djalali. Deras fall är svårare, för de är också iranska medborgare och Iran erkänner inte dubbla medborgarskap. Därför har de inte ens fått träffa representanter från Frankrike respektive Sverige.

Ahmadreza Djalali år 2016.

Ahmadreza Djalali år 2016. Foto: Amnesty International

Båda har hungerstrejkat i längre perioder och deras hälsa har tagit stryk. Ahmadreza Djalalis hälsotillstånd är allvarligt och han får inte tillgång till ordentlig vård. Risken att de smittas av covid-19 och drabbas allvarligt är stor i fängelset. Ahmadreza Djalali är expert på katastrofmedicin och sjukhusberedskap och skulle kunna ha spelat en viktig roll i Irans hantering av pandemin om han inte hade fängslats.

Roland Marchal berättar att fängelset tog bort nyhetskanalerna på TV efter att resultatet från parlamentsvalet i Iran den 21 februari hade meddelats. De fängslade litade lika lite på siffrorna från valresultatet som på siffrorna om coronaspridningen i landet.

Även fast de inte hade tillgång till nyheter förstod de också att situationen förvärrades, för vakterna började bära munskydd och var extra försiktiga när de överlämnade maten. De kontrollerade också de fängslades temperatur på kvällarna.

Efter den första månaden i isolering delade Roland Marchal cell med upp till sju andra fångar, alla iranier. De hade tre filtar var, en som madrass, en som kudde och en som täcke. När de vände sig i sömnen om nätterna fick de vara försiktiga för att inte stöta ihop med varandra, men stämningen mellan dem var artig för att inte orsaka konflikter.

 En protestaktion för Fariba Adelkhah och Roland Marchal i Paris den 11 februari 2020. Nu är Roland Marchal frigiven medan Fariba Adelkhah är kvar i Evin-fängelset.

En protestaktion för Fariba Adelkhah och Roland Marchal i Paris den 11 februari 2020. Nu är Roland Marchal frigiven medan Fariba Adelkhah är kvar i Evin-fängelset. Foto: Michel Euler/AP/TT

Hemma i Frankrike skapade Roland Marchals och Fariba Adelkhahs kollegor en kommitté som har arbetat aktivt för att få dem fria. Roland Marchal tror att de politiska fångarna med dubbla nationaliteter skulle gynnas av att de olika stödgrupper som finns träffas och utbyter erfarenheter kring strategier. Han tycker också att EU-länderna borde agera mer gemensamt.

Utifrån hur Iran har hanterat andra fall tror han att Fariba Adelkhah kommer att dömas, men kanske släppas i förtid och då förbjudas att lämna Iran. Hans sista fråga till Islamiska revolutionsgardet innan de släppte honom var därför om han får återvända till Iran. Han fick inget svar, och Frankrike avråder honom.

– Jag vill träffa Fariba, och jag vill visa dem att jag inte har gjort något. Jag hatar inte Iran. Tvärtom känner jag stor empati med dess folk, även om jag kan ha mina egna åsikter om landets politik.

Kajsa Skarsgård
journalist@kajsaskarsgard.se

Fotnot: En kortare version av denna text publiceras i Amnesty Press nummer 2/2020.

Läs också
Frige Ahmadreza Djalali! (Amnesty International 27 april 2020)

Kedjebrev för Djalali (Amnesty International april 2020)

Iran: Prisoners killed by security forces during COVID-19 pandemic protests (Amnesty International 9 april 2020)

US Sharply Criticizes France for Prisoner Swap with Iran (Al-Awsat 22 mars 2020)

Läs mer från Amnesty Press

Vida Mehrannia kämpar för sin dödsdömde man i Iran (9 mars 2019)

reportage | 2020-05-09
Av: Kajsa Skarsgård
Även publicerad i AmnestyPress #2/2020