Asylsökande Pussy Riot-medlemmar ställer ut i Stockholm

För Pussy Riot-medlemmarna Lusine Djanyan och Aleksej Knedljakovskij har livet tagit en tvär vändning. Från att ha levt ett aktivt konstnärsliv i storstaden Krasnodar tillbringar paret istället vardagen på ett flyktingboende på en liten ort i Sverige. Nu ställer de ut sitt verk ”Den vita cirkeln” i Stockholm.

reportage | 2018-06-08
Av: Vera Häggblom
Även publicerad i AmnestyPress #2/2018
 Aleksej Knedljakovskij och Lusine Djanyan söker politisk asyl i Sverige efter att under en lång tid ha fått ta emot hot, trakasserier och misshandel i hemlandet Ryssland. Den 25 maj öppnades deras utställning i Stockholm.

Aleksej Knedljakovskij och Lusine Djanyan söker politisk asyl i Sverige efter att under en lång tid ha fått ta emot hot, trakasserier och misshandel i hemlandet Ryssland. Den 25 maj öppnades deras utställning i Stockholm. Foto: Vera Häggblom

Att kliva in på Galleri Erik Axl Sund på Södermalm i Stockholm denna soliga fredagseftermiddag är som att förvandlas till en jätte som hamnat mitt i en Putin-kritisk demonstration. Överallt står 20 centimeter höga pappfigurer föreställande allt från hbtq-aktivister och vänsterextremister till högernationalister, alla bärandes på plakat med autentiska slagord från ett antal demonstrationer i Ryssland mellan 2007 och 2012.

– Då vi först skapade "Den vita cirkeln" ville vi lyfta fram demonstrationernas färg och form och skildra verkligheten vid ett visst givet tillfälle, säger Lusine Djanyan.

Hennes man Aleksej Knedljakovskij berättar hur de arbetade dokumentärt med att samla ihop de starkaste slagorden och färgerna från de olika demonstrationerna.

– Det betyder verkligen inte att vi håller med om allt som står på plakaten, säger Lusine.

Hon menar att installationen har blivit ett av deras viktigaste verk, men att paret under skaparprocessen ibland oroade sig för att protestens allvar till viss del skulle gå förlorat då deras huvudfokus låg på det dekorativa. Men redan då installationen visades för första gången, i ukrainska Kiev år 2012, väckte den starka känslor. Lusine berättar att museichefen tog bort ett 15-tal av figurerna och, som Aleksej säger med ett skratt, ”satte dem i häktet”.

Installationen ”Den vita cirkeln” censurerades av museichefen då den ställdes ut i ukrainska huvudstaden Kiev 2012. De demonstranter som togs bort var bland annat de som bar på plakatet med texten ”Putin kommer att avrättas” (путин будет казнён).

Installationen ”Den vita cirkeln” censurerades av museichefen då den ställdes ut i ukrainska huvudstaden Kiev 2012. De demonstranter som togs bort var bland annat de som bar på plakatet med texten ”Putin kommer att avrättas” (путин будет казнён). Foto: Vera Häggblom

– Jag frågade museichefen varför han censurerade verket och han svarade att Ukraina inte var den rätta platsen för Putin-kritiska utställningar, säger Lusine och påminner om att det här skedde innan Majdanprotesterna 2013-2014, medan Viktor Janukovitj ännu var president.

– Det visar konstens kraft, att till och med små pappersfigurer kan skrämma till censur, säger hon.

De reaktioner som paret har fått på sin konst är också anledningen till att de sedan mars 2017 befinner sig i Sverige i hopp om att beviljas politisk asyl. Under årens lopp har de i Ryssland fått utstå både hot, trakasserier och misshandel, bland annat då de under en aktion i Sotji tillsammans med andra medlemmar i Pussy Riot blev slagna av kosacker med piskor. Efter aktionen fick Lusine sparken från sin tjänst som lektor på universitetet i Krasnodar.

Då Aleksej vid ett senare tillfälle dömdes till 15 dagars fängelse för en aktion där han hängt ett ortodoxt kors runt halsen på en staty av den ryska säkerhetstjänstens grundare Felix Dzerzjinskij, samtidigt som Lusine fick ta emot frågor från polisen om vad som skulle kunna hända med deras son om han blev föräldralös, kände de att måttet var rågat och bestämde sig för att fly. Att det blev just till Sverige berodde på att de redan hade visum hit sedan tidigare utställningar.

Att lämna familj, vänner och sammanhanget i Krasnodar för tillvaron på ett flyktingboende på en liten ort i Örebro län har dock inte varit lätt. Utan sin konstnärsstudio och pengar för att köpa ordentligt material beskriver Lusine hur skapandet nu får ske under de stunder då den snart 3-årige sonen sover i den lilla lägenheten på 23 kvadratmeter med delat kök. Att vänta på Migrationsverkets beslut är också tärande.

– Här sitter vi mellan fyra väggar och väntar. Det är ironiskt, du bor i Europa, i ett välrenommerat land, men du kan inte göra något, säger Lusine.

Plakaten visar autentiska budskap från Putinkritiska demonstrationer i Ryssland mellan 2007 och 2012. Bland demonstranterna finns hela den politiska färgskalan representerad, allt från extremvänster och hbtq-aktivister till ultrahöger.

Plakaten visar autentiska budskap från Putinkritiska demonstrationer i Ryssland mellan 2007 och 2012. Bland demonstranterna finns hela den politiska färgskalan representerad, allt från extremvänster och hbtq-aktivister till ultrahöger. Foto: Vera Häggblom

Helt sysslolösa är de ändå inte. Förutom att ställa ut tidigare verk, som Den vita cirkeln, deltar de också i diskussioner och verkar för att väcka uppmärksamhet kring fallet med den ukrainske filmregissören Oleg Sentsov, som avtjänar ett 20 år långt fängelsestraff efter att ha anklagats för förberedelser till terrorism.

– Hade vi varit i Ryssland nu hade jag velat åka till straffkolonin där han befinner sig för att ge honom stöd, på samma sätt som vi stöttade Nadezjda Tolokonnikova då hon hungerstrejkade i protest mot de usla förhållandena fångarna fick utstå i straffkolonin i Mordvinien.

En politisk blandning fanns i proteströrelsen.

En politisk blandning fanns i proteströrelsen. Foto: Vera Häggblom

Lusine Djanyan och Aleksej Knedljakovskij använder också sina egna erfarenheter av att vara på flykt i konsten och kommer från och med den 9 juni medverka i en utställning i Nora om migranters liv i Sverige.

– Vi har alltid arbetat med sammanhanget där vi befinner oss. Nu har vi blivit bortryckta från det ryska sammanhanget, vilket är en stor smärta för mig. Men här i Sverige har vi återigen hamnat i en situation där vi ser att det finns problem, och bestämde oss för att arbeta med det ur ett konstnärligt perspektiv, säger Lusine Djanyan.

Hur är situationen för de konstnärer som är kvar i Ryssland?

– Många i kultursfären - författare, konstnärer - har lämnat landet, medan de som är kvar inte vågar göra mycket. Om du som konstnär vill spegla starka teman som har att göra med politik eller som makten tycker är farliga för dem blir det väldigt svårt för dig, säger Lusine Djanyan.

Även om paret arbetar med i högsta grad politiska teman är politisk konst ett begrepp som Aleksej värjer sig emot. Han menar att konsten i sig inte kan vara politisk, då den inte försöker att kontrollera och styra människor, till skillnad från dem som sitter vid makten.

Nationalisternas slagord ”Sluta göda Kaukasus” (хватит кормить кавказ) finns med i installationen. "Som konstnärer har vi inte rätt att censurera något", säger Lusine Djanyan. och är noggrann med att påpeka att de inte hyser samma åsikter som det som står på plakaten.

Nationalisternas slagord ”Sluta göda Kaukasus” (хватит кормить кавказ) finns med i installationen. "Som konstnärer har vi inte rätt att censurera något", säger Lusine Djanyan. och är noggrann med att påpeka att de inte hyser samma åsikter som det som står på plakaten. Foto: Vera Häggblom

– Det sägs att ”Den vita cirkeln” är mot Putin, men varför det? För att ni vill se att den är mot Putin. Men försök att se det från andra hållet: en person som går in rummet är stor och mäktig medan figurerna är av papp. Det kanske tvärtom är ett verk för Putin för att visa att de här protesterna inte var äkta? Allt handlar om vilken vinkel du betraktar saken från och hur du tolkar det du ser.

Men ni är ju själva väldigt kritiska mot Putin?

– Ja, självklart, men konsten i sig kan inte vara för eller mot Putin. Därför har jag alltid varit emot termen ”politisk konst”. Om du har politiska mål med din konst, då är det inte längre konst utan en manifestation, säger Aleksej Knedljakovskij.

Text och bild: Vera Häggblom
vera.haggblom@gmail.com

Fotnot: Utställningen Den vita cirkeln pågår under hela juni på Galleri Erik Axl Sund i Stockholm.

En kortare version publiceras i nummer 2/2018.

Läs också

Russian Federation: Russia must release Ukrainian film director: Oleg Sentsov (Amnesty International 7 juni 2018)

Läs mer om Ryssland från Amnesty Press

Fotbollsfest, samvetsfångar och propaganda (5 juni 2018)

Det fria ordet i Ryssland i fokus för ny skriftserie (31 maj 2018)

Människorättsförsvarare under allt hårdare tryck i Tjetjenien (4 mars 2018)

Bred skildring av rysk historia (1 februari 2018)

Tjetjenska ledare hotar med hämnd – Jelena Milasjina från Novaja Gazeta flyr från Moskva (18 april 2017)

Protesterna ökar mot förföljelse av ”homosexuella” i Tjetjenien (13 april 2017)

Ayna kämpar för kvinnor i Tjetjenien (5 februari 2017)

Medie(o)frihet i öst (2 februari 2017)

Rysslandsdagarna: ”Vår huvudkonkurrent var väljarnas apati” (27 oktober 2016)

I Putins rike (26 september 2016)

Rysslandsdagarna: ”Kreml utnyttjar nationalism för att återskapa det ryska imperiet” (29 oktober 2015)

Med pennan mot Putin (22 december 2014)

Den ryska propagandans makt (21 oktober 2014)

Ramzan Kadyrovs nya Tjetjenien - islamiska lagar och MR-brott (24 maj 2013)

MR-dagarna i Göteborg: Sapiyat Magomedova fick årets Per Anger-pris (14 november 2012)

Rysslands ”inre utomlands” - spänningen ökar i norra Kaukasus (29 november 2011)

”Vi är ärligt talat ganska trötta på begravningar” (5 november 2009)

Hur krig drabbar människor (21 maj 2008)

En modig röst har tystats (21 december 2007)

En uppgörelse med Kreml (21 december 2007)

Mordet på Anna Politkovskaja (9 oktober 2006)

Tjetjenerna lever i ständig skräck (3 juni 2006)

Arsen Sakalovs kamp för rättvisa hedrades (4 oktober 2005)

Tjetjenien: Konflikten går snart in på sitt femte år (13 juli 2004)

»Tjetjenien ligger i Europa« (11 juni 2004)

Ryssland inför valet: Glömt krig och styrda medier (13 mars 2004)

reportage | 2018-06-08
Av: Vera Häggblom
Även publicerad i AmnestyPress #2/2018