Levan Akins film om manligt danspar gör succé men utmanar i Georgien

Den 13 september är det svensk premiär för ”And then we danced”, Levan Akins film om georgisk dans och samkönad kärlek. Filmen har av Svenska Filminstitutet utsetts till Sveriges bidrag till Oscarsgalan i februari nästa år. Amnesty Press träffade Levan Akin i Göteborg när filmen visades på festivalen Way Out West.

reportage | 2019-09-05
Av: Soledad Cartagena
 Försöken att manifestera på IDAHOT den 17 maj 2013 slutade med homohatiska upplopp under ledning av ortodoxa kyrkan.

Försöken att manifestera på IDAHOT den 17 maj 2013 slutade med homohatiska upplopp under ledning av ortodoxa kyrkan. Foto: VOA/Wikimedia

Den 17 maj 2013 hölls en manifestation i Georgiens huvudstad Tbilisi för att uppmärksamma IDAHOT, den internationella dagen mot homo- och transfobi. Men polisen var tvungen att avbryta demonstrationen när tusentals motdemonstranter ledda av den ortodoxa kyrkan attackerade Pride-deltagarna. Uppviglarna höll upp plakat med texter som "Vi behöver inte Sodom och Gomorra" och hade veckorna innan bett myndigheterna stoppa paraden eftersom de ansåg att homosexualitet är ”en sjukdom”.

Händelsen inspirerade regissören Levan Akin till filmen And then we danced som har fått stor internationell uppmärksamhet och även vunnit ett antal priser och sålts till över 30 länder. Filmen utspelas i Georgiens huvudstad Tbilisi och fokuserar på georgisk dans. Huvudpersonen Merab är del av ett danskompani samtidigt som han arbetar på en restaurang och bor med mamma, mormor och bror. Familjen lever under enkla omständigheter. Merabs danspartner heter Mary och det antas att de också är ett par privat. Men när den nye dansaren och konkurrenten Irakli kommer till danskompaniet blir killarna kära i varandra. Eftersom de lever i ett samhälle där homosexualitet inte accepteras visar de sin kärlek och attraktion genom dansen.

Levan Akin.

Levan Akin. Foto: Erik Lefvander

Levan Akin är född i Sverige men har sina rötter i Georgien och när han var barn tillbringade familjen ofta somrarna i landet. Han fascineras av georgisk dans och av folkdans överhuvudtaget och därför var det självklart att filmen skulle kretsa kring dans.

– Det är fint när man uttrycker sin kultur genom dans. Jag gjorde mycket research innan filmen och det slog mig att den georgiska dansen var så patriarkal och macho och tjejerna skulle vara som vackra väsen. Dans är också visuellt intressant och står för det traditionella i Georgien som är så stark. Att träna dans är för barn lika viktigt som fotbollsträning är för barn i Sverige, säger Levan Akin när vi träffas på festivalen Way Out West i ett regnigt Göteborg.

And then we danced är en stark film med många bottnar och teman som naturligt vävs ihop: EU-kritik, fattigdom, klass, hbtq, ett patriarkalt samhälle, starka kvinnor, manlighet, traditioner, hur det är att leva i ett ultrakonservativt samhälle men också en vacker kärlekshistoria mellan två unga människor.

– Min hjärna funkar så att jag alltid har många tankar i huvudet samtidigt. Jag gillar inte när saker är ensidiga utan tycker om att öppna luckor och jobbar hela tiden med nyfikenhet. Jag vill väcka frågor för mig själv som jag inte vill svara på. Även tittaren ska ha med sig tankar och frågor efter att ha sett filmen, säger Levan Akin.

Klassperspektivet har alltid varit närvarande i Levan Akins filmer. Men han är kritisk mot hur klass skildras i svensk film idag.

– Det är oftast smutsigt och det finns ingen värdighet i hur fattigdom beskrivs. Med And then we danced ville jag berätta om klass från ett annat perspektiv. Jag jobbar alltid med könsidentitet och klass som jag bakar in i mainstreamnarratives, säger han.

”And then we danced” blir Sveriges Oscarsbidrag.

”And then we danced” blir Sveriges Oscarsbidrag. Foto: Triart

Levan Akin säger att situationen i Georgien är problematisk just nu. Mycket på grund av den politik som bedrivs. Den ekonomiska situationen och korruptionen gör att många unga inte ser en framtid och lämnar Georgien. Nepotismen är utbredd och människor utan kompetens och utbildning jobbar på platser bara för att de känner någon. På statliga institutioner som får EU-stöd, och som ska jobba med demokratiska värden, arbetar människor som är öppet homofoba. Hopplösheten bland unga har lett till att det har uppstått två motextremer. Dels nationalister och nazister dels drogliberala sexuellt frigjorda grupper.

– För mig handlade det om att visa för unga att den georgiska traditionen och landet är fantastisk. De måste äga sin kultur och reclaima den. När jag gjorde min research märkte jag att många ungdomar tog avstånd från allt som hade med Georgien att göra; kulturen, traditionen och dansen. I den här frigjordheten som de strävar efter har de i vissa fall släppt sin värdighet, menar han.

Många filmer om homosexuella idag handlar om att det inte längre är ett problem att vara gay. För Levan Akin är det därför viktigt att visa att kampen för hbtq-personers rättigheter inte är över. I den här delen av världen är det inte accepterat att vara homosexuell. Merab och Irakli i filmen kommer inte från en plats där föräldrarna kan ta hand om dem. Levan Akin menar att det finns en nyliberal idé att kampen är färdig och han känner många homosexuella i Sverige som inte förstår hur viktig en sådan här film är för hbtq-rörelsen.

– I 80 procent av världen ser det ut som i filmen. Två timmar från Tbilisi, i Tjetjenien, blir folk mördade och bortrövade från sina hem för att de är gay.

Det är för mig provocerande. Många som är homofober i den här kulturen kan alltid avfärda homosexualitet som en västerländsk dekadens och tror att homosexuella inte finns i Georgien. Det fick jag höra från en kvinna som jag ville skulle medverka i filmen, säger Levan Akin.

Levan Gelbakhiani  och  Bachi Valishvili  i ”And then we danced”.

Levan Gelbakhiani och Bachi Valishvili i ”And then we danced”. Foto: Triart

Det var inte ofarligt att filma i Georgien. Filmteamet hade livvakter under inspelningen och förde noga protokoll. Det var planerat i budgeten att huvudpersonerna inte skulle vara i Georgien under hela filmens kampanj så de reser runt i Europa med ett danskompani.

– Det är bisarrt att det är så. Det är en film som inte kommer från en plats av privilegium, säger Levan Akin.

Samtidigt som And then we danced antyder att det kan vara svårt och farligt att vara homosexuell i Georgien vill Levan Akin visa att inte alla i Georgien är regelrätt homofoba.

– Från det västerländska perspektivet är det lätt att göra en cynisk film om homosexuella. Att alla bögar blir mördade i Georgien. När jag pratade med en av skådisarna i filmen var det en som sade att hon inte hade något emot bögar men hon ville inte att de skulle kyssas på stan. Så mycket av det vi ser i filmen är en personlig resa för skådespelarna själva, säger han.

Filmens huvudperson Merab är på många sätt stark och rebellisk. Han verkar inte särskilt orolig för att han är gay, det är snarare omgivningen som är bekymrade för vad som kommer att hända med honom. Levan Akin säger att han ville berätta en historia där kärlekens kraft får huvudkaraktären att stå upp för vem han är.

– Merab är inte ett offer och det jag tycker om hos honom. Han skriker tillbaka och skäms inte för sig. Många har sagt att det är en komma-ut film men att komma ut låter konstigt eftersom det är som att man ska berätta att man är sjuk. Merab har inte det behovet utan vill snarare visa att ”det här är jag, jag gillar den här dansen och jag vill uttrycka mig på det här sättet. Och det kanske inte passar in i er snäva norm av vad ni tycker men det tycker jag.” Det är väldigt befriande, säger Levan Akin.

Via sociala medier har han fått positiv respons från människor från bland annat Polen, Ukraina och Uzbekistan som skriver att det är viktigt och kul att det kommer en film från Georgien som handlar om kärlek mellan två killar. Det gör Levan Akin glad eftersom han vill ge den del av världen ett narrativ så att de kan spegla sig i sin kultur.

And then we danced har fått mycket stöd och beröm från georgisk media men kommer bara visas i Georgien en vecka i november trots att det är så många som har visat intresse för filmen.

Soledad Cartagena
[email protected]

Läs också

Small LGBT Pride Rally Held In Tbilisi (RFE/RL 8 juli 2019)

Georgia holds scaled-down Pride rally after threats of violence (Pink News 8 juli 2019)

Georgia: First LGBTI Pride in the South Caucasus test for the authorities (Amnesty International 21 juni 2019)

Georgia prepares for first LGBT pride amid threats of violence (The Guardian 16 juni 2019)

Too Gay For Georgia: New Film Wows Cannes But Faces Backlash In Tbilisi (RFE/RL 17 maj 2019)

Se film från 17 maj 2013 på Youtube: Extremist Orthodox vs LGBT right defenders in Tbilisi

Läs mer från Amnesty Press

Georgien: Hbtq-rörelsen stannade hemma 17 maj – medan familjemarsch gick genom Tbilisi (21 maj 2019)

Lagar mot diskriminering – bra men sedan ska de genomföras (24 februari 2016)

Georgien: Ska hbtq-rörelsen kunna manifestera utan angrepp 17 maj? (16 maj 2014)

reportage | 2019-09-05
Av: Soledad Cartagena