Georgien: Hbtq-rörelsen stannade hemma 17 maj – medan familjemarsch gick genom Tbilisi

Det blev ingen IDAHOTB-manifestation i Georgien i år. Istället har 17 maj blivit en högtid för reaktionära krafter. Landets hbtq-rörelse debatterar nu om man ska satsa på att demonstrera en annan dag. Men allt fler menar att synlighetspolitiken i sig är kontraproduktiv. Amnesty Press rapporterar från Tbilisi.

reportage | 2019-05-21
Av: Volodya Vagner
 Familjemarschen i Tbilisi backas upp av kyrkan.

Familjemarschen i Tbilisi backas upp av kyrkan. Foto: Volodya Vagner

Den 17 maj är sedan 2005 internationella dagen mot homo-, bi- och transfobi – ibland förkortat med den engelska akronymen IDAHOTB. Dagen uppmärksammas årligen av hbtq-organisationer runtom i världen.

I Georgiens huvudstad Tbilisi tågade hundratals personer genom innerstaden på fredagen. Men istället för regnbågsflaggor var det den rödvita, korsprydda georgiska nationsflaggan man viftade med. Demonstrationen riktade sig nämligen inte alls mot diskriminering utan mot ”sodomi”. Deltagarna var nationalister och anhängare av landets mäktiga ortodoxa kyrka. I deras mening var det ”Familjens renhetsdag” som skulle firas. Bland denna dagens programpunkter fanns en välsignelseceremoni för familjer med sex eller fler barn.

Den enda regnbågsflaggan som syntes i centrala Tbilisi under dagen hängdes från en av stadens broar av några hbtq-aktivister i en snabb och oannonserad gatuaktion. Av säkerhetsskäl hade landets hbtq-organisationer avstått från att hålla någon egen offentlig manifestation. Att ett sådant evenemang skulle medfört allvarliga säkerhetsrisker blev uppenbart för sex år sedan, den 17 maj 2013.

Istället för IDAHOTB hölls den 17 maj en dag "för familjens renhet" i Georgiens huvudstad Tbilisi.

Istället för IDAHOTB hölls den 17 maj en dag "för familjens renhet" i Georgiens huvudstad Tbilisi. Foto: Zurab Kurtsikidze/EPA/TT

Ett par dussin hbtq-personer som hade samlats i centrala Tbilisi blev angripna och jagade av tusentals fanatiska motdemonstranter. Polisen ingrep sent och flera personer skadades. Som ett symboliskt högtidlighållande av denna seger instiftade kyrkan året därpå Familjens renhetsdag och ordnar sedan dess marscher varje 17 maj. Och trots enstaka försök under de följande åren, lyckades hbtq-rörelsen aldrig återerövra dagen.

Gatubilden i Tbilisi fredagen den 17 maj speglar Georgiens rådande mycket konservativa samhällsklimat. Amerikanska Pew Research Center publicerade i höstas en studie där de bland annat jämförde attityden till samkönat äktenskap hos befolkningen i 34 europeiska länder. Medan svenskarna var mest positivt inställda, hamnade Georgien längst ut på andra sidan spektrat, bortom sina likaledes ortodoxa grannländer Armenien och Ryssland: 95 procent av befolkningen anser homoäktenskap som något negativt.

Även i andra värderingsfrågor var utfallet det samma: 85 procent är emot laglig tillgång till abort, 99 procent svarar att de tror på Gud – fler än i något annat av de undersökta länderna.

Men enligt Lika Jalagania, som jobbar på organisationen Human Rights Education and Monitoring Center (EMC) som projektkoordinator med fokus på hbtq-rättigheter, vore det fel att reducera den reaktionära mobilisering som Georgien har upplevt inför och sedan denna dag 2013 till en kulturell fråga. Hon ser det snarare som ett symptom av de sociala förhållandena i landet och den förra presidenten Micheil Saakasjvilis radikala reformpolitik.

Lika Jalagania.

Lika Jalagania. Foto: EMC

– Saakasjvili hade precis förlorat valet, efter en skandal där det hade uppdagats att man använde sexuellt våld mot manliga intagna på landets fängelser, något som ansågs som den grövsta möjliga kränkningen av människovärdet. Samtidigt hade hans aggressiva neoliberala reformpolitik gjort de fattiga fattigare och de rika rikare, förklarar hon när Amnesty Press träffar henne på EMC-kontoret.

Enligt henne var det kyrkan och politiker som förvandlade hbtq-temat till ett politiskt slagträ. Resultatet blev att människors vrede över den orättvisa samhällsutvecklingen tas ut mot de svagaste. Samtidigt har den mycket utpräglade georgiska entusiasmen för integration med EU och NATO, som är kanske den mest bestående delen av Saakasjvilis politiska arv, intressant nog inte varit något hinder i denna utveckling.

– Man tittar mot Ungern, Polen och Trump. Att vara för integrationen med väst innebär inte att vara liberal, förklarar Lika Jalagania.

Levan Berianidze.

Levan Berianidze. Foto: Volodya Vagner

Oavsett vad som gjorde högermobiliseringen så framgångsrik, så har den inneburit att landets hbtq-rörelse verkar ha förlorat den 17 maj för gott. Några i landets hbtq-community satsar därför istället på att hålla en parad på 50-årsdagen av Stonewall-kravallerna 1969 i slutet av juni. Att enbart byta kalenderdag ser dock inte alla i rörelsen som en bra strategi.

Equality Movement.

Equality Movement. Foto: Volodya Vagner

– Det finns en känsla att vi går i cirklar år efter år, där vi ändå inte lyckas samlas i fred, och många ifrågasätter själva meningen med denna sorts synlighetspolitik, säger Levan Berianidze, chef för landets största hbtq-organisation, Equality Movement.

Utöver påverkansarbete erbjuder organisationen bland annat medicinsk och juridisk hjälp för landets hbtq-personer. Levan Berianidze var själv med och organiserade manifestationen som blev attackerad 2013. Idag har han förståelse för kritiken mot att fortsätta mobilisera i samma spår.

– Det stämmer att vi inte riktigt har åstadkommit något med detta, förutom ökad aggressivitet mot oss, säger han besviket.

Med tanke på att den planerade Prideparaden är omstridd inom rörelsen och för att inte äventyra organisationens relation till medlemmarna, har Equality Movement avstått från att medverka i planeringen inför paraden i juni, och istället intagit en neutral position i frågan.

För aktivisten Revaz Karanadze, som tillhör hbtq-communityt men som främst engagerar sig i fackföreningsrörelsen, är offentliga manifestationer som Prideparader inte det som behövs just nu.

– Man kan inte bara kopiera taktiker från till exempel Bryssel och förvänta sig att det ska fungera här. Det är ren eurocentrism, förklarar han argt.

Revaz Karanadze.

Revaz Karanadze. Foto: Privat

Han tycker att synlighet kan vara bra när grunden redan är lagd. Men att köra på utan att också bygga broar, riskerar att slå tillbaka, menar han – speciellt mot fattiga hbtq-personerna. Den som exempelvis inte har råd att åka taxi utan i stället tar kollektivtrafik, kan lättare bli utsatt för våld. En bättre väg, enligt honom och andra Pride-kritiker, är att engagera sig i politiska kamper som berör andra vanliga människor.

Ett lyckat exempel enligt Revaz Karanadze var samarbetet mellan arbetarorganisationen Solidarity Network, som han tillsammans med andra hbtq-personer och allierade engagerar sig i, och Tbilisis tunnelbaneförare, när sistnämnda gick ut i strejk för ett år sedan.

– De brukar vara ganska homofoba, men sedan vårt samarbete har de blivit mycket mer positivt inställda, förklarar Revaz Karanadze stolt. Att rakt av importera färdiga koncept leder inte till social förändring. Det gäller att agera mer djupgående.

Volodya Vagner

Läs också

Orthodox Church, Conservative Groups March for ‘Family Purity’ (Civil Georgia 18 maj 2019)

International Community Calls for Support of LGBTQI+ Persons in Georgia (Georgia Today 17 maj 2019)

Bikers, priests, right-wingers – ‘Family Purity Day’ instead of int’l day against homophobia (JAM News 17 maj 2019)

Too Gay For Georgia: New Film Wows Cannes But Faces Backlash In Tbilisi (RFE/RL 17 maj 2019)

Läs mer från Amnesty Press

I Armenien blir det ingen IDAHOTB-manifestation i år (16 maj 2019)

Lagar mot diskriminering – bra men sedan ska de genomföras (24 februari 2016)

Georgien: Ska hbtq-rörelsen kunna manifestera utan angrepp 17 maj? (16 maj 2014)

reportage | 2019-05-21
Av: Volodya Vagner