Två år sedan Hirak-rörelsen i Marocko: Hundratals fängelsedomar stoppade protesterna

En fiskhandlares brutala död blev startskottet för en av de största proteströrelserna i Marockos moderna historia. Två år har gått och drygt femhundra fängelsedomar har fallit sedan dess. Rörelsens fäste, kuststaden Al Hoceima, står idag under sträng polisiär bevakning, och framtidstron har sjunkit undan för en allt större hopplöshet. – Min önskan är nu att rörelsens själ en dag ska väckas till liv igen, i en ny generation, säger aktivisten Nawal Benaissa.

reportage | 2019-01-05
Av: Fanny Hedenmo
Även publicerad i AmnestyPress #1/2019
Nawal Benaissa har varit ett av fallen i Amnesty Internationals kampanj Write for Rights (Skriv för frihet i Sverige) under hösten 2018. Här besöker hon Amnestys kontor i Rabat.

Nawal Benaissa har varit ett av fallen i Amnesty Internationals kampanj Write for Rights (Skriv för frihet i Sverige) under hösten 2018. Här besöker hon Amnestys kontor i Rabat. Foto: Fanny Hedenmo

Förmiddagssolen kastar ett gult sken över Amnestys huvudkontor i Marockos huvudstad Rabat. På väggarna i det lilla konferensrummet hänger bilder på kvinnliga människorättskämpar, uppmärksammade i Amnestys globala kampanj Write for Rights, som i Sverige kallas ”Skriv för frihet”. En av dem är Nawal Benaissa.

Idag är hon här för att ta emot en gul låda, full av hundratals uppmuntrande brev från aktivister över hela världen. Hon, den 37-åriga fyrbarnsmamman från Al Hoceima, blev ansiktet utåt för en av Marockos största proteströrelser i modern tid.

– När jag engagerade mig i Hirak-rörelsen hade jag inga politiska pretentioner. Jag deltog för att kämpa för mänskliga rättigheter. För rätten till utbildning och sjukvård. Allt det som staten säger sig värna. Idag har vi snarare bevis för det motsatta, säger hon.

Fiskhandlaren Mohcine Fikri begravs i Imzouren den 30 oktober 2016. Hans död blev starten på protesterna i Rif-bergen.

Fiskhandlaren Mohcine Fikri begravs i Imzouren den 30 oktober 2016. Hans död blev starten på protesterna i Rif-bergen. Foto: Mohamed Mouha/Wikimedia

Hirak du Rif – döpt efter arabiskans ord för “rörelse” – föddes i sviterna av fiskhandlaren Mohcine Fikris brutala död.

Kvällen den 28 oktober 2016 såg Mohcine Fikri sin fångst konfiskeras av polisen på grund av ett säsongsbetonat förbud. I desperation hoppade Mohcine Fikri ner i sopkompressorn där fisken slängts. På videor från händelsen ses han långsamt klämmas ihjäl, till chockade åskådares desperata skrik och böner.

Händelsen blev en katalysator för den desperation som sedan länge slagit rot hos befolkningen i Al Hoceima, en bergig kuststad insprängd mellan Rif-bergen i norra Marocko och Medelhavet. Staden tillhör en av landets fattigaste regioner. Arbetslösheten är nästan två gånger så hög som det nationella snittet, och infrastrukturen är kraftigt eftersatt.

Demonstration i Al Hoceima under Hirak-rörelsen.

Demonstration i Al Hoceima under Hirak-rörelsen. Foto: Mohamed Mouha/Wikimedia

Två av regionens viktigaste inkomstkällor är hemskickade pengar från diasporan i Europa och Nordamerika, och odling och export av cannabis. Men de har äventyrats de senaste åren, säger professorn och samhällsvetaren Khalid el Bekkari; en konsekvens av finanskrisen 2008, och omfattande vattenbrist i regionen.

– Trots upprepade löften om investeringar och satsningar har centralmakten i Rabat misslyckats totalt med att bryta marginaliseringen, eller ignorerat den, säger han.

Rif-regionen bär också på en historia av kamp. År 1921 utropade klanledaren Muhammad Abd el-Krim republiken Rif, en självständig stat med knappt en halv miljon invånare. Republiken blev kortlivad – fem år senare upplöstes den, och området föll återigen under spanskt kolonialstyre.

Sedan Marockos självständighet 1956 har regionen gjort otaliga försök till uppror mot det marockanska kungahuset, med blodiga vedergällningar som följd.

Muhammad Abd el-Krim 1923. Han ledde Rif-republiken.

Muhammad Abd el-Krim 1923. Han ledde Rif-republiken. Foto: Okänd - Fundación Euskomedi/Wikimedia

– Det är en historiskt spänd och konfliktfylld relation mellan Rif och centralmakten. Ingen av sidorna har egentligen något förtroende för varandra, säger Khalid el Bekkari.

Hirak-demonstranterna utmålades tidigt som separatister, både i nationell media och av regeringsrepresentanter. Över folkmassornas huvuden vajade ju Rif-republikens flagga, halvmånen och stjärnan, mot en vit och röd bakgrund, sade de.

Men de slagord som skanderades på Al Hoceimas torg uttryckte ingen vilja att bryta sig loss från Marocko. Hirak-rörelsen krävde fler arbetstillfällen och bättre vägar men också ett universitet och ett sjukhus med en onkologisk avdelning. Trots att Rif-regionen har landets högsta förekomst av cancer tvingas cancersjuka i Al Hoceima resa till Tetouan eller Tanger för behandling. En del hävdar att den höga cancerfrekvensen är en konsekvens av den spanska militärens senapsgasattacker under Rif-kriget på 1920-talet.

Stora demonstrationer har hållits i Marocko i protest mot de fortsatta rättegångarna mot deltagare i Hirak-rörelsen. Här en protest i Casablanca den 28 juni 2018.

Stora demonstrationer har hållits i Marocko i protest mot de fortsatta rättegångarna mot deltagare i Hirak-rörelsen. Här en protest i Casablanca den 28 juni 2018. Foto: Fanny Hedenmo

När Nasser Zefzafi seglade upp som inofficiell ledare för Hirak-rörelsen hade demonstrationerna redan pågått i flera månader. Men runt honom knöts rörelsens identitet. Nasser Zefzafi var en man av folket, 39 år gammal och arbetslös, men med en pigg blick och en karismatisk retorik som gav ett eko långt utanför Al Hoceima.

– Zefzafi var motsatsen till eliten. Han blev en symbol som många kunde identifiera sig med – även de som inte har för vana att intressera sig för samhällsfrågor, än mindre delta i sociala protester, säger Khalid el Bekkari.

Nasser Zefzafi vid en demonstration 2017.

Nasser Zefzafi vid en demonstration 2017. Foto: bladna.nl/Wikimedia

I maj 2017 greps Nasser Zefzafi. Strax därpå spreds en video på sociala medier - Nasser Zefzafi i fängelsets gråa korridor, med blåmärken över armarna och benen. Ett år senare, i målet mot honom och andra aktivister, skulle försvarsadvokaterna föra fram bevis för att Marocko upprepade gånger brutit mot tortyrkonventionen.

I Nasser Zefzafis frånvaro tog Nawal Benaissa över stafettpinnen. Men, poängterar hon, hon har aldrig kallat sig “ledare”.

– Jag ville inte ta den rollen! I rörelsen fanns aktivister med mycket mer kompetens än jag. Men när Zefzafi greps märkte jag att mina bröder och systrar började tappa hoppet. Det behövdes någon som kunde uppmuntra dem, någon att samlas kring, förklarar hon.

Som kvinna, och dessutom mamma till fyra små barn, skulle Nawal Benaissa komma att få ett starkt symbolvärde. Hirak-rörelsen kännetecknades tidigt av en mångfald, ovanlig för det patriarkala Marocko. Och medan Al Hoceimas män greps av polisen var det kvinnorna som klev fram till frontlinjerna; mödrar, systrar, döttrar, fruar.

Nawal Benaissa rycker på axlarna. För henne är det självklart. I Rif-regionen har kvinnor har alltid spelat en avgörande roll i kampen för rättvisa, säger hon, och pekar på att det är ett faktum som historieskrivningen har negligerat:

– Kön spelade ingen roll. Vi kämpade ju alla för samma mål.

Nawal Benaissa den 31 maj 2017 vid en av Hirak-rörelsens demonstrationer i Al Hoceima. Tusentals personer krävde att rörelsens ledare Nasser Zefzafi skulle friges.

Nawal Benaissa den 31 maj 2017 vid en av Hirak-rörelsens demonstrationer i Al Hoceima. Tusentals personer krävde att rörelsens ledare Nasser Zefzafi skulle friges. Foto: Fadel Senna/AFP/TT

Men rollen som språkrör för Hirak-rörelsen innebar stora risker för Nawal Benaissa. Hennes Facebook-konto blockerades gång på gång. När hon lyckades dela information på internet, eller uttalade sig i internationell press, fick hon hembesök av polisen. På polisstationen kunde förhören pågå i upp till tio timmar, berättar hon.

– Hur skulle jag kunna förklara för mina barn att polisen hela tiden sökte efter deras mamma? Det gick inte.

Efter bara ett par månader tog Nawal Benaissa klivet bort från rampljuset. Tillsammans med sin familj flydde hon till Tetouan, en stad drygt tjugo mil från Al Hoceima.

Demonstranter i Casablanca med berbernas flagga.

Demonstranter i Casablanca med berbernas flagga. Foto: Fanny Hedenmo

Sedan Hirak-rörelsen föddes har omkring ett tusental människor gripits, och drygt 500 fängelsedomar har avkunnats mot aktivister och journalister som deltagit i eller rapporterat om protesterna.

Amnesty International har uppmärksammat flera fall, bland dem domen mot Elmortada Iamrachen - en 31-årig aktivist född i Al Hoceima, som gjort sig känd för att förespråka en tolerant och öppen tolkning av islam.

I juni 2017 greps Elmortada Iamrachen, anklagad för terrorbrott. Åtalet rörde två inlägg på Facebook. Det ena var en återgivning av nyheten att en person från Islamiska staten i Turkiet hade mördat den ryske ambassadören. I det andra inlägget skrev Iamrachen i en sarkastisk ton att han hade besökt al-Qaidas ledare Ayman al-Zawahiri i Tora Bora i Afghanistan som hade beordrat Iamrachen att importera vapen till Rif. I rätten förklarade Iamrachen att inlägget borde ha uppfattats som uttalad satir, bland annat därför att han aldrig hade besökt Afghanistan.

Elmortada Iamrachen i Casablanca år 2017.

Elmortada Iamrachen i Casablanca år 2017. Foto: Le Desk/Human Rights Watch

Journalisten och aktivisten Amine Belghazi var den siste att intervjua Elmortada Iamrachen innan han greps.

– Alla vet att han är en av de mest öppna, fredliga rösterna i Marocko. Det fanns ingenting radikalt i hans retorik, men eftersom han bär skägg såg staten en möjlighet att rikta terror-anklagelser mot honom, säger Amine Belghazi.

Den 30 november 2017 dömdes Elmortada Iamrachen till fem års fängelse. Under tiden i häktet avled hans pappa, och hans fru födde parets första barn. Domen fastställdes i november 2018 av en högre rättslig instans.

– På ett humant plan skär behandlingen av Elmortada Iamrachen som en kniv i hjärtat. Det är en fruktansvärd, omänsklig fläck på maktens samvete, säger Amine Belghazi.

Kung Mohammed VI.

Kung Mohammed VI. Foto: UN Climate Change/Wikimedia

Den 29 juli 2018 dömde en domstol i Casablanca ut sammanlagt drygt 300 år i fängelse, fördelat på 54 journalister och aktivister. En av de dömda var Nasser Zefzafi. Tillsammans med en handfull andra dömdes han till målets strängaste straff, 20 års fängelse, för att ha “hotat rikets säkerhet”.

Domarna ska prövas i appellationsdomstolen i Casablanca, men det är oklart när. Elva av de dömda aktivisterna har redan benådats av kung Mohammed VI.

De hårda domarna är ovanliga för kung Mohammed VI:s styre, påpekar Khalid El Bekkari:

– I tidigare proteströrelser har den marockanska statens strategi snarare varit att ge kortare fängelsestraff eller att förhandla med ledarna för att blidka dem. I det här fallet är det tydligt att det snarare handlar om en hämndaktion. Aktivisterna skulle bestraffas för sin respektlöshet mot makten.

För Nawal Benaissa är det rättsliga efterspelet för de månader hon agerade som språkrör för Hirak-rörelsen ännu inte över. För sina uppmaningar till protester på Facebook har hon dömts till tio månaders fängelse, men domen är överklagad till högre instans.

Nawal Benaissa betonar att hon aldrig kallade sig Hirak-rörelsens ledare.

Nawal Benaissa betonar att hon aldrig kallade sig Hirak-rörelsens ledare. Foto: Fanny Hedenmo

Situationen i hennes hemstad Al Hoceima är svår. I perioder barrikaderar militären infarterna till staden och polisbevakningen är fortsatt hög.

– Vi känner oss inte trygga. Om någon bär en t-shirt med Elmortada eller Zefzafis ansikte kommer en polis och säger åt oss att ta av den, säger Nawal Benaissa.

Ändå ångrar hon ingenting. Om chansen gavs skulle hon göra det igen, säger hon. Och trots att hopplösheten lagt sin hand över Al Hoceima, ser Nawal Benaissa framtiden an:

– Hirak är en idé som lever kvar i oss, och i våra barn. Min treårige son har redan lärt sig våra slogans utantill. En dag ska rörelsens själ väckas till liv igen, i en ny generation. Och den ska vara ännu mer nobel.

Fanny Hedenmo
Fanny.hedenmo@gmail.com

Läs också
Morocco: Hirak El-Rif appeal must deliver justice after deeply flawed trial (Amnesty International 17 december 2018)

Morocco: Torture Suspicions Mar Mass Trial Verdicts (Human Rights Watch 30 november 2018)

Morocco: Hirak protester jailed over Facebook posts must be released (Amnesty International 14 november 2018)

Marocko: Nawal trakasseras av polisen för sitt arbete för mänskliga rättigheter (svenska Amnesty Internationals aktion 12 november)

Morocco: End intimidation of Hirak protest leader Nawal Benaissa (Amnesty International 17 oktober 2018)

Morocco: Review Conviction of Protest Leader (Human Rights Watch 6 februari 2018)

 På kartan är spanska områden rosa. Det ljusgröna var franska Marocko. Norra Marocko var spanskt fram till 1956 och Ceuta och Melilla är fortfarande spanska enklaver. Ifni överlämnades till Marocko 1969. Spanien drog sig ur Västsahara 1975 och området ockuperas till stor del av Marocko.

På kartan är spanska områden rosa. Det ljusgröna var franska Marocko. Norra Marocko var spanskt fram till 1956 och Ceuta och Melilla är fortfarande spanska enklaver. Ifni överlämnades till Marocko 1969. Spanien drog sig ur Västsahara 1975 och området ockuperas till stor del av Marocko. Foto: Karta: Wikimedia

Bakgrund/ Kolonialism och uppror

I ett avtal mellan Frankrike och Spanien i början av förra seklet delades Marocko upp i inflytandezoner.

Mellan 1912 och 1956 var norra Marocko ett spanskt protektorat. Vid Marockos självständighet 1956 slogs de franska och spanska delarna ihop.

Staden Tanger, där hälften av invånarna var muslimer, en fjärdedel judar och en fjärdedel europeiska kristna, blev 1923 en internationell zon enligt ett avtal mellan Frankrike, Spanien och Storbritannien vilket bekräftades av NF, Nationernas Förbund 1924. Tanger blev 1956 en del av det självständiga Marocko.
Det var i den spanska delen av Marocko som general Francisco Franco startade sitt uppror i juli 1936 mot folkfrontsregeringen i Madrid, en inledning till det spanska inbördeskriget 1936-1939.

 Spanska legionen under kriget i Rif.

Spanska legionen under kriget i Rif. Foto: Barbudo Barbudo/Wikimedia

Den spanska kolonialmakten fick på 1920-talet utkämpa ett långvarigt uppror bland berberna i Rif-bergen som utropade självständighet 1921. Berberna är ett urfolk i norra delen av Afrika. Uppskattningarna av antalet berber varierar mellan 20 och 50 miljoner. Även i Algeriet och då främst i Kabylien har stora protester förekommit. Där har frågan om berbernas rätt till sitt språk, tamazight, stått i fokus.

Med Muhammad Abd el-Krim som ledare nådde upproret i Rifbergen stora framgångar och sommaren 1921 drabbades Spanien av ett av sina största militära nederlag i Slaget vid Annual då berberna tvingade spanjorerna att dra sig tillbaka till den franska delen av Marocko. År 1924 slogs rebellerna också i den franska delen av Marocko.

Den 8 maj 1925 gick Frankrike och Spanien till anfall. Totalt deltog 123 000 franska och spanska soldater med stöd av 150 flygplan. Rebellerna i Rif bestod av cirka 12 000 soldater.

Rif-ledaren Kaid Sarkash och hans son med vapen som har erövrats 1924 från spanjorerna.

Rif-ledaren Kaid Sarkash och hans son med vapen som har erövrats 1924 från spanjorerna. Foto: Agence Rol/ Gallica Digital Library /Wikimedia

I maj 1926 tvingades Muhammad Abd el-Krim kapitulera till Frankrike. Han hölls sedan i fransk fångenskap på ön Réunion i Indiska Oceanen till år 1947. Han flyttade till Frankrike och gick sedan i exil i Egypten där han avled 1963.

Under kriget för att slå ner upproret använde det spanska flygvapnet senapsgas. Föreningen för försvar av offren för Rif-kriget anser att användningen av kemiska vapen är orsaken till den höga förekomsten av cancer i området.

I Spanien försökte de katalanska vänsterrepublikanerna, ERC, det baskiska nationalistpartiet PNV och vänsterpartiet Izquierda Unida, år 2007 få det spanska parlamentet att erkänna att Spanien ”systematiskt” använde kemiska vapen mot befolkningen i Rif-bergen och att skadestånd skulle kunna betalas ut till anhöriga vars anförvanter drabbades på 1920-talet. Förslaget röstades dock ner av socialistpartiet PSOE och högerpartiet PP.

Ifni med huvudstaden Sidi Ifni avträddes av sultanen i Marocko till Spanien 1860 och blev 1952 en del av vad som kallades Spanska Västafrika. Efter Marockos självständighet 1956 inledde marockanska styrkor intrång i Ifni och 1957 utkämpades det som i Spanien kallas ”det glömda kriget”. Trots att Spaniens diktator Francisco Franco skickade förstärkningar vann marockanerna i början framgångar. Spanjorerna lyckades dock behålla kontrollen över Sidi Ifni och efter månader av belägring slöts ett avtal på våren 1958 mellan Spanien och Marocko.

Även i Spanska Sahara (det som idag kallas Västsahara) hade marockanska styrkor gått till anfall mot kolonialmakten 1957-1958.

I avtalet fick Marocko ta över Cap Juby medan Spanien fick behålla Ifni och Västsahara. År 1969 överlämnade Spanien Ifni till Marocko. Protester mot de marockanska myndigheterna och brist på utveckling i Ifni har slagits ned hårt.

Människorättsförsvarare har gripits och anklagats för att hota Marockos ”territoriella integritet”.

I samband med diktatorn Francos sista dagar i Spanien i november 1975 marscherade Marocko och Mauretanien in i Västsahara. Spanien drog sig tillbaka från området medan självständighetsrörelsen Polisario bekämpade ockupationen. Sedan Polisario 1978 anfallit Mauretaniens huvudstad Nouakchott gav Mauretanien upp och erkände 1979 den Sahariska demokratiska arabrepubliken som Polisario utropat.

Kriget mellan Polisario och Marocko fortsatte men år 1991 ingicks vapenvila under övervakning av FN. Den folkomröstning som FN skulle organisera om Västsaharas framtid har dock aldrig kunnat genomföras och dödläget har inte kunnat brytas. Inget land har erkänt Marockos annektering av Västsahara.

Av det spanska kolonialväldet i nordvästra Afrika återstår idag bara Ceuta och Melilla, två enklaver i norra Marocko. Marocko har förgäves krävt att Spanien lämnar de båda områdena.

Ulf B Andersson

reportage | 2019-01-05
Av: Fanny Hedenmo
Även publicerad i AmnestyPress #1/2019