Bilder för en förändring

”Ett av de största brott en människa kan begå är att glömma att man själv har varit barn.” Så lyder texten man ser när man kommer in på fotoutställningen ”Jag vill att du ska veta” på Etnografiska Muséet i Stockholm, där pressfotografen Ulla Lemberg visar bilder om jämställdhet, rättvisa och kärlek.

Utställningen belyser frågor som handlar om mänskliga rättigheter, och kanske främst då barns och kvinnors olika rättigheter. Där finns fotografier av utsatta människor från världens alla hörn; gatubarn i Chile, hårt arbetande kvinnor i bland annat Indien och Egypten, moldaviska barn som tigger pengar till mat, och en bild av en naken kvinna på en bild i en svensk träfabrik 1974 med texten ”Endast för export” ovanför.

__Krigets Irak.

Ulla Lemberg har under sina 40 år som fotograf rest runt och arbetat i omkring 80 länder världen över, och har i första hand fotograferat utsatta kvinnor och barn i olika situationer.

• Att berätta om orättvisorna i världen kan förhoppningsvis skapa en förändring så att världen kan bli en bättre plats att leva i för de mest utsatta människorna, skriver hon i ett brev som finns att läsa på utställningen.

På bordet där brevet ligger finns även papper och pennor att låna, samt en brevlåda där de som besöker utställningen kan lägga i brev till Ulla Lemberg.

Mitt i rummet hänger skyltar med citat från LOs rapport Klass och kön 2006, med rubriker som ”Jämställdhet”, ”Barnen” och ”Yrken och löner”. Under rubriken ”Feminism” går att läsa: ”Feminism är att se att kvinnor har mindre makt och sämre villkor än män och att vilja göra något åt denna orättvisa”. ”Kvinnor arbetar mindre betald arbetstid och mer obetald. Det påverkar kvinnors och mäns livsvillkor från födseln och genom hela livet fram till pension och äldreomsorg”.

Gatubarn som tar droger för att döva känslor och
hunger. Chile 1986

I Ulla Lembergs brev berättar hon även om hur hon i slutet av 1970-talet mötte och fick fotografera en kvinna i London, vars man hade slagit ihjäl deras fyra barn. Det var en oerhört svår situation, men denna engelska och andra kvinnors hemska berättelser blev så småningom en bok av Ulla Lemberg. Den man älskar agar man? ledde till att de första kvinnohusen öppnades i Sverige.

Ett av de fotografier på utställningen som berör mig starkast är en bild av en grav i Turkiet. I graven vilar en ung kvinna, Semse, som stenades för att hon blev gravid utan att vara gift. Semse fick inte leva längre eftersom familjens heder var vanärad. Efter några månader på sjukhus dog Semse och barnet hon bar på, för att sedan begravas långt bort från hemmet.

Ulla Lemberg skriver i brevet att tusentals kvinnor världen över mördas i hederns namn varje år. Hon understryker att det är ett socialt fenomen, som inte har med kultur eller religion att göra.

En annan bild föreställer en liten flicka som sitter på gatan i den italienska staden Neapel och tigger, med en låda framför sig där förbipasserande kan lägga i mynt. Bakom henne syns figurerna av två välklädda vuxna, vända åt ett annat håll och man får känslan av att de är helt oberörda av flickan som sitter bara några meter ifrån dem. Flickan utstrålar ensamhet och förtvivlan, nästan en slags uppgiven bitterhet. Som om hon vet mer om världens sorger än någon människa i den åldern ens borde ana.

Jag vill att du ska veta visar samtidigt på flera av de ljusglimtar av hopp som faktiskt finns, och på de framsteg som har gjorts inom exempelvis kvinnorättsfrågor. Där finns bilder av svenska män med barnvagnar, som öppet gosar med sina barn, samt bilder av manliga Sfor-soldater som tar hand om och leker med barn i Bosnien 1997. Den synen skulle inte ha varit vanlig för 20-30 år sedan, och är fortfarande en ovanlig syn i stora delar av världen. I Sverige kan man lätt tycka att det vimlar av pappor med barnvagnar på gatorna, och det är något vi kan vara stolta över. Man önskar förstås att det vore på samma sätt världen över.

Svensk pappa med barn.

Samtidigt som man känner en stark sympati med de hårt slitande kvinnorna på många av bilderna i utställningen, blir man även otroligt imponerad och glad över den styrka de visar. Både fysiskt och mentalt. Vad är det som driver dem, undrar man. Var får de kraften ifrån? En av kvinnorna bär något som ser ut som en stor, tung bensin- eller vattendunk på huvudet, ändå lyckas hon le mot kameran. Det kallar jag styrka!

"Hon tjänar 20 rupier (5 kr)
för 1000 tegelstenar."
Indien 1994

I många år har Ulla Lemberg visat sina olika utställningar i mer än 40 städer över hela världen, i samarbete med svenska ambassader och Svenska Institutet. Utställningen Världens Kvinnor tog 10 år att genomföra, och benämns av Ulla Lemberg själv i brevet på Etnografiska som hennes ”kärleksförklaring till alla vardagens kvinnor”. En annan utställning heter Kära Barn, och har visats i lika många städer världen över som Världens Kvinnor. Jag vill att du ska veta bygger på delar av dessa två utställningar, samt utställningen Blåställskvinnor.

I slutet av sitt brev skriver Ulla Lemberg att hon hoppas att hon kan inspirera läsaren till att aktivt kämpa för ett mer rättvist samhälle där alla har rätten till ett värdigt liv, oavsett kön. ”Tveka inte att fatta pennan och formulera ditt svar till mig!”, uppmanar Ulla Lemberg.

Intervju med Ulla Lemberg

_Ulla Lemberg. Foto: Conny _
_Ekström_

Vad vill du främst visa med utställningen?

• Det är lite av en tillbakablick på det som har varit. När det gäller kvinnokampen är det jätteviktigt att visa den positiva förändring som har skett, säger Ulla Lemberg till Amnesty Press. Den är på ett sätt en resa i mitt eget liv och i världen, den visar på 25-30 år av kvinnors bärande och slitande världen över. De är som osynliga arbetsmyror i världen, fortsätter hon.

Ulla Lemberg säger att bland det mest positiva är papporna, männen som tar hand om sina barn. Det är bara svenska män på bilderna i utställningen, förklarar hon:

• Sverige är världsunikt i detta.

Hur mycket tror du att bildjournalistik i allmänhet kan påverka debatten om mänskliga rättigheter och liknande frågor?

• Om det är något som har funktion, berättigande eller betydelse så är det just bildjournalistiken. Annars skulle människor inte veta någonting.

Du tror att den påverkar mer än texter?

- Ja, absolut.

"Trons, maktens och kvinnoföraktets symboler hos
fängelsedirektören i Asinara." Sardinien 1976

Hur tror du att fotografier påverkar enskilda människor?

• Mycket. Mycket. Mest kanske, det är väl det som påverkar mest. Annars skulle vi inte heller ha reklam på det sätt som vi har, om man inte trodde att det skulle påverka människor. Det är klart att det påverkar.

Tror du att det påverkar på ett medvetet eller omedvetet plan?

• Både och, det påverkar oss hela tiden. Jag tycker att reklamen och det offentliga rummet behöver rensa bort all sexistisk reklam över hela världen.

Vad har varit och är din främsta drivkraft när det gäller fotograferandet?

• Att visa på orättvisor och visa att det kan ske en förändring. Jag gjorde en bok i slutet av 1970-talet som handlar om kvinnomisshandel (Den man älskar agar man? Reds anmärkn.) som var den första som kom ut i Sverige och blev upprinnelsen till 100 kvinnohus här i Sverige. Så de påverkar enormt, dessa fotografier. Många av mina kvinnobilder är ju av vardagens kvinnor, och jag vill inte att man ska se dem som offer utan se just deras styrka. Vardagens kvinnorär inte så synliga i media faktiskt, lägger hon till.

Har du fått mycket post i brevlådan som finns på utställningen på Etnografiska?

• Ja, otroligt mycket post från människor som skriver fantastiska brev. Bara positivt, och där de känner sig inspirerade att gå med i till exempel Amnesty. I den här utställningen är det alltid en brevlåda med där man ska kunna skriva. Människor skriver just att de blir inspirerade, och att de många gånger förut känt en meningslöshet, att de inte kan påverka något. Men nu känner de att de ska gå med i någon organisation.

• Det är mycket unga som skriver. Både pojkar och flickor, många skolungdomar men även vuxna. Breven är fantastiska, så vi får se vad vi ska göra med dem sedan, om vi ska ge ut dem på något sätt, säger hon.

Har du själv någon ”favoritbild” i utställningen?

• Det jag känner mest för just nu är att fokusera på män och barn. Jag har lämnat kvinnorna lite där och går över till männen, svarar Ulla Lemberg och skrattar lite.

Text: Marika Åkermalm, praktikant Amnesty Press och media

_Vad händer framöver?_

Den 9 augusti kl.17.00 har Ulla Lemberg visning av Jag vill att du ska veta... på Etnografiska muséet. I anslutning till visningen bjuder LO in till samtalscafé på temat Feminism - vad gör arbetarrörelsen? Start kl. 18.00.

Den 13 augusti kl. 13.00 har Ulla Lemberg visning av utställningen. Därefter visas Lembergs dokumentärfilm Var finns min mamma och pappa? om offer för trafficking i Moldavien.

Den 16 augusti har Ulla Lemberg visning av utställningen kl. 17.00. LO bjuder i anslutning till visningen in till samtalscafé på temat Mansrollen. Medverkar gör
bland andra JÄMO Claes Borgström. Start kl. 18.00.