Imponerande afrikansk filmfestival i Stockholm

reportage | 2009-02-23

Nu är filmfestivalen CinemAfrica över för i år och stockholmarna har fått chansen att se många afrikanska filmer. I år fanns ett fokus på på afrikaner i förskingringen, vilket ofta innebär en tillvaro som marginaliserad. Solveig Hauser är imponerad av årets festivalutbud.

Filmfestivalen CinemAfrica 2009 bjuder på många guldkorn, men det som slår mig är att i år har fokus flyttat ut från Afrika, mot den afrikanska befolkningen i förskingringen, diasporan. Afrika har under lång tid ansetts marginaliserat, och de flesta böcker och filmer från Afrika har behandlat detta på ett eller annat sätt sedan självständigheten. Den här festivalen visar filmer om de marginaliserade grupperna i Afrika och i diasporan. De som lever i utkanten av det marginaliserade Afrika.

Kanske är det inte konstigt att det är dags att lyfta fram de tidigare lite osynliga grupperna i Afrika. För givetvis är det så att något entydigt marginaliserat Afrika egentligen inte existerar. I Afrika finns många rika grupper, som är precis lika välbärgade och välmående som rika i andra länder. Det som har hänt under de senaste tjugo åren är också att klyftorna i Afrika har blivit större mellan de som lyckats få det bättre ställt och de som får det allt svårare att försörja sig på grund av ökade priser, på allt från utbildning till mat och mediciner. Allt fler tvingas också på flykt till andra länder för att kunna försörja sig och sin familj. Många av dem hamnar i utanförskap i sina nya länder: marginaliserade.

Filmregissören Karim Dridi, född i Tunisien men bosatt och verksam i Frankrike, skildrar i filmen Khamsa, en elvaårig pojkes kamp för att leva ett liv som är värdigt och där han kan få en inkomst på ett ärligt sätt. Men det är som att Karim Dridi resignerat konstaterar att immigranter och marginaliserade grupper, långt ned på botten av samhället i ett land som Frankrike, på många sätt är fast i sitt öde, och likt en boja hålls kvar i ett liv med små chanser till jobb, åtminstone jobb man kan försörja sig på, och som inte sliter ut eller är riskabla för liv och lem. Som kompisen Rachitiques pappa, som efter en yrkesskada hamnar förlamad och förbrukad i hemmet och måste matas av hustrun.

Lilla pojken Marco, med en arabisk mor och en pappa som är rom, lever i ett husvagnsläger, i en dalsvacka, vid sidan av motorvägen utanför hamnstaden Marseille. Barnen leker på kajerna och klättrar på höga lyftkranar, och utmanar varandra till farliga tävlingar om vem som vågar hoppa från högsta höjden. Utmaningarna blir tuffare och snart är Marco indragen i, till en början spännande, stöldraider inne i Marseilles gränder, där han med sina äldre kompisar, rycker väskor av vackert klädda fransyskor, under knivhot tvingar till sig splitternya, blänkande vespor av unga killar och till och med tar sig in i miljonärsvillor i sluttningarna mot det blänkande medelhavet. De ser ut som barn i en godisbutik och det är lätt att förstå förförelsen i att kunna få smakprov av detta liv, som är lika främmande som en Hollywood-dröm för de flesta människor.

Marco drömmer om att bli bagare men det sociala arvet håller
honom kvar i ett utanförskap som tycks reproducera sig själv.

Men Marco vill hoppa av, efter att två av hans vänner blivit gripna av polisen. Kanske börjar han också bli vuxen. Hans kära farmor har precis dött. Mamman försvann när han var liten. Pappan, José, sticker med en ny ung flickvän. Precis innan han drar vänder han sig om och kastar nycklarna till husvagnen åt Marco så att han har någonstans att bo. Han är sin egen man nu. Elva år gammal. Han vill bli bagare. Ödet vill något annat. Khamsa är en arabisk lycko-amulett, Marco bär om halsen. Men den är inte tillräcklig för att bringa honom lycka i livet.

Den nyvunna friheten Marco känner när, tillsammans med sin
kusin Coyote, upptäcker världen utanför husvagnslägret är mäktig.

I Triomf,** från Sydafrika, förflyttas vi till ett så kallat whitetrash-område i en sydafrikansk kåkstad. Själv tycker jag inte om uttrycket, eftersom det är nedvärderande. Men regissören Michael Raeburns porträtt av familjen Banade i bostadsområdet Triomf är kärleksfullt. Det är skruvat och bland det vidrigaste jag sett. Genom att visa en familj som denna, i yttersta förfall, med incest – barnen har sex med mamman och storebrodern är far till sin lillebror – psykisk och fysisk misshandel och slutligen katastrofal död, blir det samtidigt som ett ”lustmord” på denna typ av misär. Parallellhandlingen är upptakten till Sydafrikas första demokratiska val, 1994, när den svarta befolkningen för första gången får rösta. I bakgrunden, på tv-apparaterna, hörs tal av Nelson Mandela, och folksamlingarna skanderar: Power, Power.

Äldste sonen Treppie, som livnär sig på att laga gamla kylskåp, och fortfarande bor kvar hemma fast han är fyrtio. Här tillsammans med
Cleo, som inbjudits för att liva upp brodern Lamberts 21-års dag.

Yngste sonen i familjen, Lambert, fyller 21 år samma dag och blir myndig, och kan symboliskt flytta hemifrån och skapa ett nytt liv. I slutscenen räddar hans svarta vän, Sonny, honom ur ett brinnande hus. De har mötts på soptippen där de båda letat användbart skrot, och där Lambert ibland omhändertagit ett kantstött porslinsdjur som mamman kan sätta i bokhyllan, under virkade små dukar.

Treppie med lillebrodern Lambert, som han också är far till.

En sak som ändå skiljer denna socialgrupp, så långt ned på den sociala skalan man kan komma i vita Sydafrika, som äter hundmat ur konservburkar, är att de har tv, bokhylla, prydnadssaker och en någorlunda ny bil. Det har inte familjerna i de romska eller arabiska familjerna som skildras i Khamsa, i husvagnslägret utanför Marseille. Trots de stundtals magstarka scenerna som tar ett riktigt skamgrepp runt tarminnehållet är Triomf faktiskt rolig. Och ser en ljusglimt om förändring. En ny framtid tycks möjlig i det nya Sydafrika.

Filmen Zimbabwe startar mitt ute på landsbygden i Zimbabwe. En grav grävs med spade i den hårda, steniga, torra jorden. Det dammar. Inte mycket växer här. Majsen är uppäten, maten är slut. De äldre i byn kallar till sig flickan Zimbabwe, döpt av sin far, med stolt hänsyftning till det namn man gav den nya republiken vid självständigheten 1980. Du måste ge dig av, vi kan inte försörja dig, säger de, nu när både fadern och modern och flera äldre syskon dött i aids.

Zimbabwe torkar tårarna och tar ett syskon i vardera handen och börjar promenera till mostern i staden Beitbridge flera mil bort. Väl framme visar sig situationen inte vara mycket bättre här. Mostern super och bossar och de får sova utomhus, på bakgården.

Tonåriga Zimbabwe beslutar sig för att hoppa på en lastbil över gränsen till Sydafrika där hon kanske kan hitta ett jobb. Kusinen, Gift, hjälper henne med arbete i Johannesburg, hos en ung, vit medelklassfamilj.

Men Zimbabwe får ingen lön och inget sänds till mostern och småsyskonen, Dumi och Yvonne, i Beitbridge. Efter avdrag för att Gift fixat jobb åt henne, finns visst inget kvar åt Zimbabwe. Mannen i familjen utnyttjar henne också sexuellt efter några veckor.

Kudzai Chimbaira som spelar huvudrollen i Zimbabwe är bosatt
i Sverige sedan förra året och driver den egna, Integrationsteatern.
Hon berättar att trafficking är vanligt i Zimbabwe.

Zimbabwe handlar om trafficking och sexuellt våld mot kvinnor, och flickors och unga kvinnors utsatthet i ett samhälle i sönderfall, och där chanserna till en tillvaro där man ens kan få mat för dagen för de flesta är en ouppnåelig dröm – som att vinna högsta vinsten.

I slutscenen har lillebrodern Dumi tagit sig ned till floden Limpopo, som rinner mellan Zimbabwe och Sydafrika, som han måste ta sig över för att kunna ta sig in i landet. Där finns krokodiler, har han fått berättat för sig, och de flesta tar sig inte över med livet i behåll. Men det är ändå värt att försöka.

Tusentals och åter tusentals tar sig in i Sydafrika illegalt. Och tusentals och tusentals sänds tillbaks till Zimbabwe när de inte har sina papper i ordning, med visum, giltigt arbetstillstånd och så vidare.

Jag blir totalt tagen av filmen, och känner en maktlöshet, av hur lite man kan göra för flickor som Zimbabwe, som inte bara utnyttjas i trafficking utan också riskerar att varje dag utsättas för sexuella övergrepp och våld från männen i deras närhet, som här morbrodern, arbetsgivaren, eller männen i den lilla staden om man inte är tillräckligt snabb hem efter att ha uträttat sina ärenden. Ett legitimt villebråd för alla – som det verkar.

Berättelsen om Zimbabwe kan också ses som en allegori, om landet Zimbabwe, som ligger i skuggan av Sydafrika, ett eldorado, fyllt av möjligheter och drömmar, men som också tuggar i sig utsatta och skyddslösa människor.

Att trafficking är vanligt berättar huvudrollsinnehavaren, Kudzai Chimbaira, för publiken efter filmen, när det finns tillfälle att ställa frågor till henne. Ett vanligt avtal ger flickorna en tiondel av lönen, som sänds tillbaks till familjen i Zimbabwe. Hon berättar också att filmen inte kan visas i Zimbabwe på grund av censuren men att den visats i Sydafrika, där man förra våren upplevde en våg av rasism och våld mot immigranter i landet, varav många kommer från just Zimbabwe.

Sista filmen jag ser, Awaiting for men, är en fantastisk dokumentär om tre kvinnor i Mauretanien; Khady, Massouda och Tycha, som öppenhjärtigt berättar om förhållandet mellan män och kvinnor i deras samhälle. En del är gemensamt men det visar sig att publiken får ta del av tre olika historier. Det de har gemensamt är att de alla väntar på sina män som lämnat den lilla ökenstenstaden Oualata för att jobba någon annanstans i landet eller utomlands.

I Oualata lever kvinnor och män delvis olika liv med strikt uppdelade sysslor. Fortfarande är det så att föräldrarna bestämmer vem en flicka ska gifta sig med. Åtminstone i första äktenskapet. Kvinnorna arbetar med att dekorera hus, måla hennamönster på andra kvinnors handflator, fläta hår eller som en kvinna i filmen, som barnmorska.

Ett av kvinnornas arbeten i Oualata är att måla vackra hennamönster
på andra kvinnors handflator. Att få en egen inkomst och kunna försörja
sig är viktigt.

De berättar om sex, förälskelser, kärleksbryderier, om önskan att vara självständig och bestämma över sitt eget liv, och att man faktiskt kan skilja sig om man inte trivs med sin man. Barnmorskan Massouda som är en riktig krutkvinna har varit gift fem gånger, och om mannen inte vill ha sex med henne varje kväll – annars kan man ju misstänka att han är otrogen – eller om de helt enkelt inte är kära längre så ber man om skilsmässa, berättar hon.

Barnmorskan Massouda berättar att aborter inte är tillåtna i
Mauretanien och att hon aldrig skulle hjälpa en kvinna som ber
om det. Själv såg hon till att få missfall genom att trilla ned från
ett träd.

En finstämd film, som inleds med att alla kvinnor samstämt säger att kvinnans kropp tillhör hennes make, men som senare nyanserar bilden lite genom att visa att det är en sanning med modifikation. I ett lugnt, västafrikanskt tempo får vi följa det dagliga livet, där kvinnorna lever ensamma från sina män under långa perioder, men med en tajt samvaro med andra kvinnor, där dagarna ägnas åt att fläta varandras hår, prata, dricka te, skratta, spela brädspel och sjunga sånger.

Det känns som om man får kika in i det där riktiga Afrika, bortom alla schabloner och tragedier, där livet går sin gilla gång, och vardagen präglas av de rutinartade, lite halvtråkiga sysslorna, bekymmersfritt, som en romantiserad bild av Sverige på 1950-talet kanske. Men återigen är det bara en av alla historier om hur det är att leva i Afrika. En liten skärva av verkligheten. Att få ta del av så många olika berättelser som man får i en filmfestival som denna, var och en med sitt eget avtryck, unika, och inte producerade enligt någon ”feelgood”-formula, är berikande.

Solveig Hauser

Läs mer om filmfestivalen

Filmfakta:

”Khamsa”
Regi: Karim Dridi
Land: Tunisien/Frankrike (2008)

”Triomf”
Regi: Michael Raeburn
Land: Sydafrika/Frankrike (2008)

”Zimbabwe”
Regi: Darrell Roodt
Land: Zimbabwe/Sydafrika (2008)

“Awaiting for men”
Regi: Katy Lena Ndiaye
Land: Mauretanien, Senegal, Belgien (2007)

reportage | 2009-02-23