Det okända musiklivet i Iran

reportage | 2008-12-05

När det iranska rockbandet O-Hum ansökte om tillstånd att producera en skiva sade regimen nej. De påstod att musiken skapade en mörk, bitter stämning och att texten saknade mening. Amir Hamz har regisserat filmen Sounds of Silence som berättar om hur iranska musiker lyckas sprida sin musik trots att regimen försöker censurera dem. Nyligen besökte han Göteborg.
– Jag ville göra en film om den unga generationen i Iran och ge en annan bild av landet än vad som visas på CNN och BBC, säger Amir Hamz.
För att få ge ut en skiva eller göra en konsert i Iran måste man ansöka om tillstånd från Ershad, ministeriet för islamsk vägledning. Ministeriet granskar all musik, konst och litteratur utifrån ett strikt regelverk.
– Får man inte tillstånd så kommer ingen vilja ge ut ens skiva, ingen kommer vilja sälja ens musik i sin affär och ingen kommer vilja erbjuda en att uppträda på deras scen, förklarar Amir Hamz.
Han tillägger att många band som inte får tillstånd börjar sprida sin musik på den svarta marknaden. Skivor och mp3: or sprids snabbt över hela landet, både från hand till hand och via e-post. Ibland anordnar man också konserter hemma hos varandra.

Amir Hamz var i Göteborg då hans film ”Sounds of Silence” visades av Antirasistiska filmdagarna och Amnesty. Foto: Karolina Pontén

I filmen berättar medlemmar i ett band att de fick avslag på sin ansökan för att texterna innehöll slang, ett annat band avvisades för att gitarren hördes för högt och för att en av bandmedlemmarna hade rakat huvud. Amir Hamz berättar att hip hop är särskilt motarbetat.
– Jag vet minst en hip hopare som blev fängslad i några veckor för att hans texter tolkades som regimkritiska och jag vet en annan som fick gömma sig. Vissa rappare brukar träffas och battla på offentliga platser och det gör att de blir särskilt utsatta. Om polisen kommer skyndar sig alla iväg åt olika håll, säger Amir Hamz.
Kvinnliga musiker är också särskilt motarbetade. Det finns en regel som säger att kvinnor bara får sjunga texter tillsammans med män, en kvinna får inte sjunga solo och det skapar problem för rockbandet Kook. Deras sångare är kvinna och i väntan på att reglerna ska ändras sjunger hon nu inga ord utan gör bara ljud och melodier. Det är tillåtet.
– De flesta musiker jag träffar vill inte starta revolution, de vill bara leva sina liv, säger Amir Hamz.
Politiken har tvingats på oss, konstaterar en av musikerna i filmen.
– Många känner sig frustrerade och uppgivna, säger Amir Hamz, men många finner också energi i det här och är kreativa när det kommer till att hitta andra sätt att sprida sin musik.

Iran har idag en av världens yngsta befolkningar. 65 procent är under 25 år. Den unga generationen har vuxit upp under strikt auktoritärt styre men har samtidigt haft tillgång till mobiltelefoner, MTV och internet. Många band blandar influenser från traditionell iransk folkmusik med rock, blues, och hiphop och försöker skapa någonting nytt.
Internet har blivit viktigt eftersom det fungerar som en offentlig plats där regimen inte har kontroll. Vissa sidor, som facebook, är censurerade men genom att använda icke-iranska ip-adresser kan man komma runt blockeringen. Iran har idag världens tredje största bloggcommunity. Sedan sex år tillbaka har nättidningen Tehranavenue arrangerat musikfestivaler på nätet för att skapa en plattform för band som inte får tillstånd att göra konserter. Vid ett bestämt datum läggs ett antal låtar upp och besökare kan rösta på det band de tycker är bäst.

_http://tamf.tehranavenue.com_ kan man lyssna på iranska underground band och se vilka som är populärast bland sidans besökare.

Efter den iranska revolutionen 1979 förbjöd den islamistiska regimen all musik.
– Det är absurt, säger Amir Hamz. Musik är en viktig del av religionen, så hur kan man förbjuda musik i religionens namn?
Han tror att den åtgärden kom ur att man var desperat efter att ena folket under den nya regimen och musik har vid upprepade tillfällen i historien visat sig vara viktig för sociala rörelser och subkulturer.
I början av 1980-talet började regimen försiktigt tillåta viss musik igen. Det rörde sig då om marscher och krigsmusik som användes som propaganda i kriget mot Irak. Amir Hamz tror inte att religionen är den enda orsaken till att regimen motarbetar viss typ av musik. I slutändan tror han att ekonomi spelar en avgörande roll.
– De stora produktionsbolagen samarbetar med Ershad. De vill inte se att andra börjar producera musik som kan konkurrera mot deras produkter.

Amir Hamz reser runt världen och diskuterar sin film.

Inte kontrollerbart
Amir Hamz berättar att han och resten av filmteamet inte hade några problem med regimen under inspelningen av filmen, trots att flera scener är filmade ute på Teherans gator.
– Officiellt var vi där som turister, så det var inget konstigt att vi filmade. Men vi var där vid ett senare tillfälle för att filma till en annan film, och då kom en representant från Ershad fram och krävde att få bandet ur kameran.
När filmen är slut berättar eftertexterna om vad musikerna som medverkat gjort efter att filmen spelats in. Det är anmärkningsvärt många som har flyttat från Iran. Amir Hamz berättar att det är ännu fler som har flyttat nu och att det generellt är så att många unga flyttar. Än så länge är det dock i så stor omfattning att det är ett problem för regimen.
Trots allt tycker inte Amir Hamz att framtiden ser helt mörk ut för Irans musiker. Han berättar att till för ganska nyligen fick man inte sjunga om kärlek till någon annan än Allah. Den regeln är borta nu. Ershad har accepterat att det finns jordisk kärlek också.
– När jag var i Teheran för tre veckor sedan fastnade vi som vanligt i bilkö. Alla hade rutorna nere och i flera av bilarna som stod bredvid oss spelades hip hop. Musiken går inte att kontrollera.

Text och bild: Lisa Olofsson

Några iranska undergroundband

HichKas
Namnet betyder ”Ingen” på svenska, men många ser honom som en pionjär bland iranska rappare. Han blandar västerländska och traditionella iranska instrument. Hans första låtar var på engelska men nu har han allt mer gått över till att skriva på persiska. Texterna handlar ofta om nutida sociala frågor bland unga i landet. Man kan lyssna på låtarna på hans MySpace.

Hypernova
Ett iranskt indie-rockband som bildades under sent 1990-tal. Alla deras låtar är på engelska och bandet har blivit populärt internationellt. Nästa år släpper de sitt debutalbum "Through the Chaos" på ett amerikanskt bolag. Deras senaste singel "Somewhere Far Away" kan laddas ner från deras hemsida.

O-Hum
Betraktas av många som Teheran’s pionjärer på underground-rock. Bandet bildades 1999 när Shahrokh Izadkhah och Babak Riahipour började göra musik till texter av den välsedda persiska poeten Hafez. Nu skriver de egna låtar och blandar instrument som akustisk gitarr, bas och persisk sitar. Efter att ha fått avslag från Ershad sprider de nu musiken genom sin hemsida.

Reza Pishro
En Hip hop grupp som rappar med persiska texter. Deras senaste album heter Jahanameh Saket och deras musik finns att lyssna på deras MySpace.

Norik Misakian
Spelar progressiv rock. De fick avslag på sitt album och fick inte tillåtelse att uppträda. 2006 hade de sin första live show i en skola i Teheran. Bandet spelar förutom sina egna låtar också covers på bland annat Pink Floyd, Yes och Deep Purple. De har en hemsida där de sprider sin musik.

Emziper
En stor rappartist i Teheran med låtar som kritiserar situationen i landet med samplade beats och ”kuche bazaar” (iransk slang). Man kan lyssna på musiken på hans hemsida.

Källa: culturesofresistance.org

reportage | 2008-12-05