Flykten från Afrika till Israel

När de når det rostiga taggtrådsstängslet som utgör gränsen mellan Israel och Egypten har de vandrat fyra eller fem nätter genom Sinaiöknen, lotsade av egyptiska beduiner som specialiserat sig på människosmuggling – en lukrativ och blomstrande business i området. I skydd av mörkret gräver flyktingarna en trång passage under stängslet och ålar sig över på andra sidan, eller klättrar över och river sönder sig på den rostiga taggtråden. Grupper av unga män och kvinnor, ibland med småbarn i ett knyte på ryggen, på flykt från krig, fattigdom och hopplöshet, lämnar Afrika bakom sig i hopp om en ny och ljusare framtid i det Förlovade Landet.

Flykten är inte bara fysiskt krävande utan också förenad med livsfara. Sedan årsskiftet 2008 har egyptiska gränstrupper skjutit ihjäl minst 11 afrikanska flyktingar efter att dessa vägrat lyda order att stanna och istället fortsatt springa mot gränsen. En av dessa var en eritreansk kvinna i 30-årsåldern, Mervat Mer Hatover, som försökte korsa gränsen med sina två döttrar i åldern åtta och tio år. Amnesty International uttryckte i ett uttalande i februari 2008 sin oro över att den egyptiska gränspolisen öppnar eld mot människor som på intet sätt utgör ett hot och begärde att de egyptiska myndigheterna utreder dödsskjutningarna enligt internationella riktlinjer.

Egyptisk gränspostering på andra sidan taggtråds-
stängslet. Under 2008 har minst 11 flyktingar skjutits
ihjäl av egyptiska trupper.

Trots detta ökar flyktingströmmen stadigt. Fram till 2006 hade mindre än 100 afrikanska flyktingar ansökt om asyl i Israel, men efter att egyptiska säkerhetsstyrkor i december 2005 dödat 27 sudaneser under utrymningen av ett protestläger utanför Kairos UNHCR-högkvarter så har antalet illegala gränsöverträdelser ökat dramatiskt. Bara i januari 2008 anlände runt 1 000 flyktingar och FN-organ beräknar att över 7 000 afrikanska flyktingar idag befinner sig i Israel. Nära 3 000 kommer från Sudan, medan de övriga har flytt från andra konfliktdrabbade länder som Eritrea, Elfenbenskusten och Kongo genom Egypten till Israel. Endast 700 av sudaneserna kommer från Darfurregionen.

– Nästan varenda natt får vi larm om att en grupp flyktingar siktats när de gått över gränsen, berättar Yossi, en israelisk soldat som är stationerad på en bas nära gränsövergången Nitzana i Negevöknen. Ibland är det tio, ibland så många som 40 i en grupp. En del har bara tunna kläder på sig, andra kommer barfota och har såriga fötter efter den långa ökenvandringen. Vi tar med dem till basen, ger dem första hjälpen och ett mål mat, sedan skickar vi dem till flyktinglägret i Ketziot.

Patrullvägen längs den egyptisk-israeliska gränsen.
Nästan varje natt siktas en grupp flyktingar som tagit
sig över - män, kvinnor och barn.

Israel saknar flyktinglag, men genom åren har olika förordningar antagits som ger asylsökande rätt till temporärt uppehållstillstånd, arbetstillstånd under handläggningsperioden och skydd mot deportation. Men dessa regler gäller inte för sudanesiska och eritreanska medborgare. De klassas som medborgare i en ”fiendestat” och hålls därför i förvar enligt en drakonisk undantagstillståndslag från 1954 som ursprungligen användes för att förhindra palestinska flyktingar från att återvända till den nyupprättade israeliska staten. Teoretiskt sett innebär detta att de kan fängslas på obegränsad tid och deporteras utan domstolsbeslut.

I brist på bättre alternativ skickades flyktingarna först till vanliga israeliska fängelser, bland annat till Ketziot, ett högsäkerhetsfängelse i Negevöknen nära den israelisk-egyptiska gränsen som hyser runt 2 200 palestinska så kallade säkerhetsfångar. Då flyktingströmmen våren och sommaren 2007 nådde 200-300 flyktingar i månaden beslöt regeringen i juli 2007 att upprätta ett separat flyktingläger intill Ketziot i den israeliska fängelseadministrationens regi. På sex månader nådde lägret maximal kapacitet – nära 1 000 flyktingar, varav 120 kvinnor och 67 barn.

I de stora armétälten sover 20 flyktingar tillsammans

– Detta är inget fängelse, understryker Oded Sahar som är ansvarig för anläggningen. Men vi måste ha stängsel – om de kommer ut är de illegala och landar lätt i kriminalitet. Vår uppgift är att ta hand om flyktingar som korsar gränsen illegalt och ge dem de första förnödenheterna medan myndigheterna undersöker deras uppgifter och försöker fastställa vem som verkligen är en flykting och vem som kommit av ekonomiska skäl.

Inget fängelse kanske, men någon rörelsefrihet existerar inte. Den stora stålgrinden vid ingången vaktas av fängelsepersonal. Ett två meter högt staket av korrugerad plåt löper runt lägret, som är indelat i mindre avdelningar. Männen för sig, kvinnorna och barnen för sig. Två gånger om dagen samlas varje avdelning för att räknas.

Sudanesiska flyktingbarn i lägret i Ketziot samlas nyfiket
för att inspektera journalister som kommit på besök.

Flyktingarna sover i stora armétält, där tältsängarna står uppställda tätt intill varandra. De få ägodelarna de lyckats få med sig förvaras i en kartong under sängen. Golvet är av asfalt - på dagen varmt, på nätterna och morgnarna iskallt. Trots att temperaturerna i Negevöknen under vintermånaderna kan krypa ner mot nollstrecket finns det inga värmeelement, men ”vi har beställt dem och de är på väg”, lovar Oded. Kvinnornas avdelning har också en liten färggrann lekplats med klätterställningar och en gungbräda som de minsta barnen kivas om. Kläderna tvättar kvinnorna för hand i blå plasthinkar bakom en av barackerna, och tvätten hängs sedan att torka längs det korrugerade plåtstaketet. En barack innehåller duschar och toaletter, medan ett stort vitt tält inrett med ett kylskåp, några bord och travar med vita plaststolar tjänar som matsal, skola, TV-rum och allmän träffpunkt. TV-n har dock plockats bort temporärt på grund av ”kulturella motsättningar”, som Oded så diplomatiskt uttrycker det. Konkret betyder det att olika grupper bråkade om vilken kanal de skulle välja i det stora och ovana kabel-TV-utbudet som erbjuds dem.

– Förutom elementära förnödenheter som skor, kläder och filtar så har kvinnorna fri tillgång till hygienartiklar och barnavårdsprodukter samt till tandvård, barnläkare och gynekolog, berättar Oded. En sjukvårdare är också närvarande i lägret 24 timmar om dygnet.

Att små barn tvingas tillbringa månader under dessa trånga förhållanden har lett till protester. I februari 2008 krävde fem israeliska människorättsorganisationer i en petition till israeliska högsta domstol att lägret där kvinnorna och barnen hålls ska stängas och att barn inte ska behöva sova i öppna armétält utan värme. I domstolsbeslutet uttryckte domarna förståelse för kritiken och betonade att avsaknaden av värmeelement och organiserad undervisning var akuta problem som kräver en lösning, men tillade också att lägerledningen är medveten om bristerna och gör sitt bästa för att åtgärda dem.

En ny framtid i Israel?

Ur en av barackerna kommer Betty, 21, från Eritrea. Hon har varit i Israel i tre veckor, efter att ha rest först till Sudan, sedan till Kairo.
– Jag vill komma ut, jobba, säger hon blygt och ler. Med vad som helst. Vill inte tillbaka till Egypten, inte till Eritrea. Det är krig där, en dålig situation.

Hon är inte ensam. En grupp yngre kvinnor samlas runt oss, de flesta från Eritrea eller södra Sudan. Alla kvinnorna har hört talas om arbetsmöjligheter i Tel Aviv eller på hotellen i Eilat, där man kan tjäna så mycket som fem dollar i timmen – en astronomisk summa jämfört med egyptiska, sudanesiska eller eritreanska förhållanden. Kvinnorna vill inte så gärna tala om sin vistelse i Egypten eller varför de valde att göra den svåra och farliga rutten genom Sinaiöknen till Israel. De vill ha nya kläder, nya skor, arbeta och tjäna pengar. Livet kommer att börja så snart de lämnar lägret. Tills vidare är de i limbo, väntar på ett beslut.

– Alla som kommer hit har traumatiska upplevelser bakom sig, konstaterar Oded. Vi gräver inte i deras förflutna, men vi utgår ifrån att alla yngre kvinnor utnyttjats sexuellt på det ena eller andra viset. Det har också förekommit tragedier med småbarn som dött på vägen och andra svåra incidenter.

Fatmya, 20, sitter utanför ett av tälten med sin tiomånaders son i knäet. Hon kom till Israel för sex månader sedan efter att ha flytt från Darfur till Khartoum och därifrån till Kairo med sin man och några släktingar.

– Vi blev fördrivna från vår by, berättar hon. Hela min familj är i flyktingläger i Darfur. Vi vet inte hur de har det, vi kan varken ringa eller skriva till dem. Egyptiska soldater har skjutit ihjäl flyktingar, slagit ihjäl dem eller kastat dem i fängelse. Vi är rädda att om Israel tvingar oss att återvända till Egypten så kommer egyptierna att deportera oss till Darfur.

Fatmya från Darfur ammar sin baby utanför tältet.

Fatmyas oro är inte helt ogrundad. 48 afrikanska flyktingar som deporterades till Egypten i augusti 2007 arresterades omedelbart av egyptiska säkerhetsstyrkor. UNHCR i Kairo har inte lyckats lokalisera dem sedan dess trots upprepade förfrågningar. Enligt en rapport från Human Rights Watch deporterade Egypten i slutet av oktober minst fem av de 48 flyktingarna till Sudan.

– Enligt vår uppfattning riskerar sudaneser som bevisligen varit i Israel att bestraffas strängt om de deporteras tillbaka till Sudan, förklarar advokat Anat Ben Dor från Tel Aviv-universitetets Refugee Rights Clinic.

De afrikanska flyktingarna och speciellt Darfurflyktingarnas orimliga situation har stött på mycket sympati från den israeliska allmänheten. Paraplyorganisationen CARD (Committee for the Advancement of Refugees from Darfur), som består av ett antal israeliska människorättsorganisationer samt engagerade privatpersoner, kräver att de flyktingarna släpps fria och tillåts ansöka om asyl, en förbättring av levnadsförhållandena i fängelserna och ett totalstopp av deportation tillbaka till Egypten.

– Den israeliska regeringen hävdar visserligen att den egyptiske presidenten Mubarak under ett möte i augusti lovat premiärminister Olmert att sudanesiska flyktingar som varit i Israel och som deporterats till Egypten inte kommer att deporteras tillbaka till Sudan, säger CARD:s talesman Eytan Shwartz. Men detta dementerades omgående av det egyptiska utrikesministeriet.

Organisationerna Hotline for Migrant Workers och Refugee Rights Clinic vid Tel Aviv-universitetet har räckt in petitioner till israeliska HD i protest mot den israeliska regeringens behandling av flyktingarna, som de hävdar strider mot FN:s flyktingkonvention från 1951 – en konvention som den unga staten Israel ironiskt nog inte bara skrivit under utan också aktivt bidragit till, vis av de judiska flyktingarnas traumatiska erfarenheter i krigstidens Europa.

”De sudanesiska infiltratörernas situation är inte väsentligt olik den som tiotusentals tyska judar upplevde när de flydde för sitt liv från Nazitysklands skräckvälde och ansökte om asyl i England”, skrev domare Elad Azar i sitt svar till en av petitionerna till högsta domstolen. ”Visserligen behandlades flyktingarna till en början som medborgare i ett fiendeland och internerades i läger, men de engelska myndigheterna förstod snart det omoraliska och absurda i detta och ändrade fullständigt sin attityd till dem som flytt undan nazistregimen.” Liknande åsikter har också uttryckts av Israels ledande Holocaustexpert Yehuda Bauer och Nobelpristagaren Elie Wiesel.

Petitionerna har inte lett till någon slutgiltig lösning, men i praktiken har situationen förbättrats. Flyktingarna får tillstånd att bo och arbeta i Israel så länge de anmäler sig regelbundet hos polisen. På grund av överbeläggningen i fängelserna släpps de flesta flyktingar som anländer idag fria redan vid gränsen. De flesta fortsätter i riktning Tel Aviv.

En liten lekplats tjänar som främsta
sysselsättning för lägrets nära 70 barn.

I en liten tvårumslägenhet nära Tel Avivs centrala busstation bor Afaf, en 25-årig kvinna från Darfur, med sin man, sin treårige son Tirab och 21-årige Jacoub, som klättrat över taggtrådsstängslet längs gränsen bara några dagar tidigare.

– När vi tagit oss över gränsen från Egypten kom israeliska soldater och plockade upp oss, berättar Afaf medan hon häller upp te och sätter fram kakor. Jag satt i fängelse i tio dagar, sedan organiserade hjälporganisationer så att jag och Tirab fick komma till kibbutz Baram nära den libanesiska gränsen. Min man satt i fängelse i över ett år. När han kom ut så flyttade vi till Haifa och sedan till Tel Aviv för att leta efter ett arbete.

Afaf talar lite hebreiska och lite engelska som hon plockat upp på vägen. Någon riktig undervisning har hon aldrig fått. De flydde från Darfur 2004 – först till Khartoum, sedan till Kairo. 2005 gjorde de ett första försök att ta sig över gränsen men arresterades av egyptiska gränspatruller. Afaf satt tre månader i fängelse, med Tirab som bara var några månader gammal. När jag frågar hur de egyptiska soldaterna behandlade dem skakar hon bara på huvudet, vill inte tala om det.

Jacoub, som bara talar arabiska, visar upp ett ärr på sin hand.

– Det här har den egyptiska polisen gjort, säger han. I Egypten varnade de oss för Israel, sade att israelerna var dåliga människor. Men de israeliska soldaterna slog oss inte, de gav oss skor och kläder och mat. Jag vill stanna här, lära mig hebreiska och arbeta.

Eget tak över huvudet och arbetstillstånd är dock fortfarande en lyx för många flyktingar. I ett skyddsrum på Matalongatan i södra Tel Aviv är 200 eritreaner inhysta. Golvet är täckt av madrasser och filtar, det luktar svett och kiss. På väggen sitter en lapp på arabiska och engelska med telefonnummer och adresser till olika sjukhus vid akutfall som den israeliska människorättsorganisationen Physicians for Human Rights satt upp. En TV är det enda möblemanget.

Till de yngre barnens förtjusning kommer en av de
större tjejerna och hoppar hopprep med dem, allt för
att bryta monotonin i lägret.

– Här finns inga toaletter, inget rinnande vatten, berättar en ung kille på bruten engelska. Israeliska organisationer kommer hit med mat ibland, och journalister. Annars är det ingen som besöker oss. Vi driver runt i kvarteret hela dagarna.

Männen är ovilliga att låta sig fotograferas. Rädslan för deportation tillbaka till Eritrea och påföljande straff är stor. Flera säger att de längtar hem, men inte så länge den nuvarande diktatoriska regeringen har makten. Tills dess vill de stanna i Israel och arbeta.

Enligt stadsförvaltningen i Tel Aviv bor runt 700 flyktingar i skyddsrum i södra Tel Aviv, men sedan dessa också fyllts till bristningsgränsen så har nyanlända flyktingar inte haft något val än att slå läger i någon av stadens parker. Staden är beredd att i brist på andra lösningar sätta upp en tältstad åt flyktingarna, men väntar på beslut från regeringen i frågan.

– Situationen är ohållbar och regeringen tar inte sitt ansvar, säger Yael Dayan, flyktingansvarig vid Tel Avivs stadsförvaltning. Flyktingarna måste få temporära arbetstillstånd. Det finns arbetsmöjligheter både inom hotellnäringen och jordbruket på olika ställen i landet. Men det måste ske på ett organiserat sätt för att förhindra att flyktingarna utnyttjas.

En lärarinna kommer några timmar om dagen och
undervisar de äldre barnen i engelska och hebreiska.

Vid ett sammanträde i mars 2008 beslöt regeringen att flyktingarna från Eritrea som bor i skyddsrum i Tel Aviv snarast ska flyttas till flyktinglägret i Ketziot. Hur detta ska gå till i praktiken är dock oklart, eftersom lägret redan är fullt och ingen utbyggnad ännu påbörjats. Premiärminister Olmert kallade vid samma tillfälle flyktingvågen en ”tsunami”, och hävdade att ”inom loppet av bara några månader har 10 000 flyktingar tagit sig in i landet”.

Advokaten Yonatan Berman från israeliska Hotline for Migrant Workers avfärdar siffrorna som överdrivna och säger att regeringen använder skrämseltaktik för att underminera flyktingarnas stöd i den israeliska opinionen.

– Den israeliska regeringen har långsamt insett att flyktingarna inte utgör någon säkerhetsrisk, tillägger Anat Ben Dor. Problemet idag är snarare numerärt: regeringen fruktar att det ska komma fler och fler.

I ett försök att hejda utvecklingen beslutade den israeliska regeringen i september 2007 att de 498 flyktingar från Darfur som nådde Israel före den 1 juli 2007 ska få stanna, medan alla som anlänt efter detta datum – oavsett om de kommer från Darfur eller andra regioner – ska deporteras, antingen till Egypten eller ett tredje land.

– Israel har de senaste åren ställts inför ett problem som Europa tampats med sedan länge, säger Anat Ben Dor. Det existerar ingen genomtänkt politik i den här frågan, och det är nödvändigt att bygga upp ett organiserat system i enlighet med riktlinjerna i FN:s flyktingkonvention.

Enligt Ben Dor vill den israeliska regeringen deportera flyktingar utan att ge dem möjligheten att ansöka om asyl, vilket är helt i strid med konventionen. Det finns också alltid flyktingar som även om de inte levt under fysiskt hot i hemlandet inte kan deporteras av humanitära skäl.

– Israel har ett ansvar för att skydda de här människorna och låta dem stanna i landet. Man måste komma ihåg att även om inte alla uppfyller alla krav enligt flyktingkonventionens definition, så handlar det om människor, avslutar hon.

Text och bild: Anna Veeder
Jerusalem