Flykten på filmduken

Konstnären Ai Weiweis senaste film ”Human Flow” handlar om de två senaste årens flykt och migration undan krig, förtryck och fattigdom. Humorgruppen Grotesco gör i ett av sina "mästerverk" på SVT en musikal om flyktingpolitiken i Sverige. Den italienska filmen ”Bortom Lampedusa” som kammade hem prestigefulla priser förra året. Film- och TV-världen börjar reagera på allvar på en av vår tids största människokriser. Men hur har egentligen filmhistorien porträtterat flykt och immigration genom åren? Filmvetaren Fredrik Söderlund har tagit en närmare titt.

reportage | 2017-12-04
Av: Fredrik Söderlund
Utvandrarna.

Utvandrarna. Foto: IMDb

Jan Troells Vilhelm Moberg-filmatiseringar Utvandrarna och Nybyggarna (1971-1972) har blivit själva sinnebilden för migration inom både svensk och utländsk litteratur och film: Det kämpande folket i ett kargt, fattigt och förlamat land som desperat vill söka lyckan i det nya landet Amerika. Men friheten och ett spirande hopp har också hinder; Ett acklimatiserande, ett nytt språk, en ny befolkning och en ofrånkomlig hemlängtan. Troell och Moberg lyckas kapsla in vad som karakteriserar ett tillstånd för migranter och flyktingar, vare sig det är från Småland till Minnesota under 1850-talet eller från Bosnien till Sverige på 1990-talet.

Efter Troell-klassikerna är svenska flyktingskildringar förvånansvärt lätträknade. En av de mest uppmärksammade är Peter Birro och Lukas Moodyssons miniserie och film Det nya landet (2000). Den somaliska pojken Ali och den iranske mannen Massoud ger sig ut på en “upptäcka Sverige och svenskhet-resa” efter att de har blivit hotade om utvisning. Filmen är stundtals gripande och intressant som tidsdokument, men lite väl flängig och övertydlig som slutprodukt.

De två dokumentärerna Hoppets hamn (2011) och Shapeshifters (2017) porträtterar båda flykten och migrationen, fast på totalt väsensskilda sätt. I Hoppets hamn förflyttas vi till krigsslutet 1945 och Sveriges vita bussar från Röda korset som hämtade upp 30 000 fångar från tyska koncentrationsläger i Tyskland och Polen.

Destinationen är Malmö. Regissören Magnus Gertten har rest runt världen och intervjuat tre överlevande för att höra deras berättelser och det är oerhört gripande. Dokumentären säger lika mycket om medmänsklighet som flyktingpolitik och hur den har trubbats av.

Hoppets hamn blir automatiskt en angelägenhet för både unga, politiker och den generation som fortfarande lever med ärren från andra världskriget.

Sophie Vukovićs Shapeshifters hade biopremiär i oktober i år och handlar om hennes familjs resa från forna Jugoslavien till Australien 1989, via Pearl i Kina på 1990-talet och hur de till slut hamnar i Sverige 1998.

Vuković har skapat en egensinnigt verk som snarare är en begrundande och självbiografisk essäfilm än en regelrätt dokumentär. Hon tar upp frågeställningar som vidrör tillhörighet, rötter, identitet, invandrarskap och frigörelse. Till sin faders förtret åker Sophie tillbaka till Bosnien vid ett tillfälle för att få känslan av sitt ursprung. Hon var bara fyra månader när familjen emigrerade. Titeln anspelar både på Manga-seriefigurerna som hon har växt upp med och hur hon själv har ändrat form och blivit någon annan.

Sin nombre.

Sin nombre. Foto: IMDb

Två av Donald Trumps mest kontroversiella politiska löften var dels att bygga en stor mur på gränsen mellan USA och Mexiko, och dels att deportera eller fängsla miljontals immigranter utan giltiga papper. I skuggan av detta känns flera av den här artikelns filmer mer aktuella än någonsin.

USA har varit målet för åtskilliga flyktingar och migranter i allmänhet och kanske från och genom Mexiko i synnerhet. Några av Mexiko/USA-filmerna som sticker ut är den mörka thrillern Sin nombre (2009), familjekrönikan Mi familia (1995) och dokumentären Which way home (2009). Den sistnämnda följer tonåringen Sayra från Honduras som migrerar till USA med sin far, farbror och den mexikanska gängmedlemmen Casper, som rånar tågmigranter på väg mot USA. Under resan måste Casper bestämma sig för att behålla sin trovärdighet hos sitt gäng eller att ta en annan flyktväg.

Mi familia är en fin och ovanligt positiv film i genren som utspelar sig under ett stort tidsspann, tre olika generationer och deras väg över gränsen. Which way home är en otäck och hjärtskärande dokumentär som visar emigration genom ensamkommande barns ögon på ett godståg de kallar "The Beast".

America America.

America America. Foto: IMDb

Ytterligare ett stort antal filmer genom historien handlar om resan/flykten till det förlovade landet i väst eller norr. Ett av de tidigaste och bästa exemplen är America America (1963) av den legendariska regissören Elia Kazan (Ung rebell) om den unge Stavros och hans resa till USA från Grekland. Filmen utspelar sig i slutet av 1800-talet och till skillnad från de flesta berättelser om immigranter handlar inte filmen om oron inför att komma till ett nytt land, utan beskriver den långa och svåra processen under flykten. För Stavros är Amerika inte en verklighet utan en fantasi, en bild i reklam och på vykort. Stavros har ingen dröm om att göra någonting när han kommer dit, utan bara att komma fram. Möjligheterna kommer vara möjligheter, oavsett vilka de är.

Vägen norrut.

Vägen norrut. Foto: IMDb

Ytterligare ett tidigt och poetiskt exempel på flyktingpatos är Vägen norrut (1983) om två syskon som flyr från förföljelse hemma i Guatemala genom Mexiko och vidare till USA, med drömmen om att starta ett nytt liv. Den stora immigrationen från Mexiko till USA pågår konstant, men fram till Gregory Navas banbrytande film hade aldrig invandrare som korsar gränsen till Amerika skildrats på ett så inträngande sätt och med lika stor humanism. Känslan i filmen pendlar mellan socialrealism och drömska partier och är en hjärtskärande historia av hopp och överlevnad.

Två av de mest tragiska och näst intill nihilistiska USA-immigrantfilmerna de senaste 20 åren står Lars von Trier för i och med formexperimenten Dancer in the Dark (2000) och Dogville (2003). Björks Selma i Dancer in the Dark är en fattig tjeckisk gästarbetare på en fabrik i en lite amerikansk stad som försöker skrapa ihop pengar för att hennes son inte ska drabbas av samma ögonsjukdom som henne.

Dogville.

Dogville. Foto: IMDb

Nicole Kidmans Grace flyr i Dogville till en amerikansk stad och tas till en början emot av invånarna. Främlingsfientligheten växer sig dock starkare och omvandlas till slut till gränslöst hat. Huvudpersonerna är båda offer för trångsynthet och intolerans. Regissören själv har sagt att filmerna inspirerades av Danmarks flyktingpolitik.

Den sydafrikanska regissören Neill Blomkamp har i flera filmer lyckats med konststycket att göra dystopisk science fiction som tar upp flyktingfrågor och främlingsfientligheten där robotar oftast får agera minoriteter. Både kortfilmen Alive in Joburg (2005), District 9 (2009) och Elysium (2013) får symbolisera ett segregerat apartheid-samhälle och förpassade flyktingar.

District 9.

District 9. Foto: IMDb

I Elysium är människor uppdelade i två klasser – de oerhört förmögna som bor på en rymdstation och resten av befolkningen som bor på den överbefolkade och förstörda jorden. Landets minister gör allt för att implementera anti-immigrationslagar i syfte att värna om lyxlivet för Elysiums medborgare. Något som leder till kaos och uppror.

Actiondystopin Children of men (2006) förutsåg en massiv flyktingkris med tio år. I filmen är året är 2027 och världen har förvandlats till en kaotisk plats där kvinnor inte längre kan bli gravida. En före detta aktivist bestämmer sig för att hjälpa en kvinnlig flykting att ta sig till en tillflyktsort vid havet. På vägen drabbas de av självmordsbombare, främlingsfientlighet och en slags hopplöshet inför den kommande undergången.

Massmigration var ett stort problem 2005/2006, men ingen kunde väl förutse den syriska flyktingkrisen, att USA:s president skulle föreslå en särskild registrering för muslimer eller Storbritanniens Brexit.

 Children of men.

Children of men. Foto: IMDb

En av rubrikerna i en nyhetssändning i Children of men lyder: “The Muslim community demands an end to the army’s occupation of mosques”. Kusligt träffande.

Immigrationsfilmen har många rubriker och ställningstaganden. Sociologisk, politisk, kritisk och kanske framför allt humant. Vad händer med en människa när hen kommer till ett annat land, vilka drömmar har hen med sig, i vilket psykiskt tillstånd befinner hen sig i?

Den existentiella känslan av att inte höra hemma och ambivalensen i att komma till något där man förväntas passa in. Ett sammanhang där man förväntas och vill vara lycklig och samtidigt inse att man kanske aldrig kan återvända till sitt ursprung, språk eller traditioner. Man ska dessutom sätta in det i en ny kontext. Tillsammans skapar alla dessa filmer en enhet som både lär, skrämmer, belyser och mytologiserar, men alltid med ett patos som fundament.

Fredrik Söderlund
[email protected]

Fler filmer med flykt och immigration som tema (i urval):

Resan till hoppet (1990)
Eden is west (2009)
Crossing over (2009)
Babel (2006)
It’s a free world…(2005)
Rädsla urholkar själen (1974)
In this world (2002)
Gudfadern 2 (1974)
Live and become (2005)
Livets tåg (1998 ) Terraferma (2011)
Löftet (1996)
The Immigrant (2013)
Sunday God Willing (2001)
Welcome (2009)
Dheepan (2015)

Läs också

Weiwei vill öppna våra ögon (2 december – också i nummer 4/2017)

reportage | 2017-12-04
Av: Fredrik Söderlund