Konflikten om Nagorno-Karabach: Armenien och Azerbajdzjan rustar för strid

Våren 2016 blossade strider åter upp mellan Armenien och Azerbajdzjan angående det omstridda området Nagorno-Karabach. Länderna fortsätter att rusta upp och det varnas för att en upptrappning att vänta. De traumatiserade invånarna som upplevde förra årets strider försöker återgå till vardagen.

reportage | 2017-08-15
Av: Izabella Rosengren
Invånarna i Talish evakuerades efter att Azerbajdzjan bombat byn natten till den 2 april. Nu är byn åter en spökstad.

Invånarna i Talish evakuerades efter att Azerbajdzjan bombat byn natten till den 2 april. Nu är byn åter en spökstad. Foto: Izabella Rosengren

Grusvägen är full med hål och på ena sidan tornar en tre meter hög vägg av jord och grus upp sig. Den är till för att vi som befinner oss i den skumpande bilen inte ska bli beskjutna eller i värsta fall bombade där vi far fram. På andra sidan väggen och över ett gräsfält ligger nämligen Azerbajdzjan vars militär dag och natt patrullerar gränsen mot det av Armenien ockuperade Nagorno-Karabach, redo att försvara det område som de ser som sitt.

Trots att det varit vapenvila sedan år 1994 blossar strider upp då och då, senast i april 2016 då Azerbajdzjan bombade den tätbefolkade Martakert-regionen. Under fyra dagar dog drygt 200 människor på båda sidorna och Azerbajdzjan lyckades ta tillbaka mellan 0,1 och 20 kvadratkilometer land beroende på vilket land man frågar. Striderna kallades de värsta sedan eldupphöret 1994.

Vilem Petrosyan deltog i uppbyggnaden av Talish efter attacken 1992. Nu när byn åter har förstörts känner han det som att hans förflutna har suddats ut.

Vilem Petrosyan deltog i uppbyggnaden av Talish efter attacken 1992. Nu när byn åter har förstörts känner han det som att hans förflutna har suddats ut. Foto: Izabella Rosengren

– Jag blev chockad. Jag kan inte förklara med ord vad jag kände. Kan du tänka dig hur det känns att behöva lämna sitt land, sina farföräldrars land? Efter attacken började jag att gråta och stamma. Det är inte anständigt för en man att bete sig så, men jag var väldigt ledsen, säger Vilem Petrosyan.

Han är borgmästare i byn Talish som attackerades av Azerbajdzjans bomber och krypskyttar natten till den 2 april 2016.

Det är inte första gången som Azerbajdzjan har tagit kontroll över den strategiskt viktiga byn Talish. Första gången var 1992-1994 efter att intensiva bombningar nästan jämnat byn med marken. Efter vapenvilan återfick Armenien kontrollen och befolkningen vågade återvända hem och bygga upp sina hus. Drygt 25 år senare är byn åter en spökstad. De hus som fortfarande står upp är tomma och inte ens hundar eller katter syns till på den dammiga huvudgatan.

Levon Apresyan är inte rädd för nya attacker. Han har bestämt sig för att stanna i Talish och har till och med påbörjat bygget av en egen destillator som ska framställa mullbärsvodka.

Levon Apresyan är inte rädd för nya attacker. Han har bestämt sig för att stanna i Talish och har till och med påbörjat bygget av en egen destillator som ska framställa mullbärsvodka. Foto: Izabella Rosengren

Men så hörs skratt och uppsluppet prat och under ett enormt mullbärsträd sitter några män och festar loss på en kålsallad ur en gemensam plastbytta. De är hantverkare utsända av regeringen i Nagorno-Karabach för att bygga upp Talish igen.

– Krigshjälten Monte Melkonyan sade att om vi förlorar Artsakh kommer vi att ha nått den sista sidan i historieboken. Jag säger detsamma om Talish, säger Levon Apresyan, regeringens representant i byn som ska se till att arbetet fortlöper.

Som nästan alla armeniska män röker han oavbrutet och på drygt en timme har han hunnit med ett tiotal cigaretter. Han är mycket stolt över arbetet de har åstadkommit på bara ett år. Kulhålen är överspacklade sedan länge och borta är de utspridda ägodelarna och allt annat bråte. Just nu håller de på att restaurera kulturhuset som innan det så kallade aprilkriget var känt för sin vackra bröllopslokal.

– Varje dag kommer före detta bybor hit för att se vad som har hänt med deras hus och fält. Jag inser att det finns en psykologisk barriär, men jag tror att tiden läker alla sår och att nästan alla kommer att flytta tillbaka, säger Levon Apresyan.

En och en halv timme från Talish ligger byn Alashan, en overkligt grön och frodig oas som snarare påminner om Edens lustgård än en bosättning. Det var hit som Vilem Petrosyan och 47 andra familjer från Talish evakuerades efter att bomberna hade förstört deras hus. Men även om Vilem Petrosyans kropp befinner sig i Alashan menar han att hans sinne ständigt svävar till Talish:

– Hade det inte varit för barnen hade jag flyttat tillbaka direkt, men det är svårt att glömma bilden av ens dotter som chockat gråter utan tårar.

– Jag saknar vårt hus, vår trädgård och de döda på kyrkogården, säger Guli Avanesyan, som evakuerats från Talish till Alashan.

– Jag saknar vårt hus, vår trädgård och de döda på kyrkogården, säger Guli Avanesyan, som evakuerats från Talish till Alashan. Foto: Izabella Rosengren

På ett stort grönsaksland ett stenkast bort från den pittoreska byn, där barn, höns och hundar springer omkring om vartannat, står Guli Avanesyan som arbetade som matematiklärare i Talish. Hon vattnar lökar, tomater, potatisar och allt annat som byborna planterade, bland annat för att bearbeta de trauman de bär på. Varje kväll kommer flera av dem, ung som gammal, hit för att plocka ogräs och vattna grönsakerna.

– Jag kan inte förstå att jag har tvingats fly för andra gången i mitt liv. Vi levde på hoppet om att de inte skulle attackera, men det gjorde de och de dödade vårt folk, säger hon.

Guli Avanesyan skulle gärna flytta tillbaka till Talish, men vet inte om hon vågar eftersom hennes hus ligger i skottlinjen för azerbajdzjanska krypskyttar.
– Sannolikheten att samma sak ska hända nu är hög, tror hon. Samma sak hände för 25 år sedan så varför inte ännu en gång?

Hon kan dessvärre ha rätt. Enligt den amerikanska tankesmedjan Council on Foreign Relations, CfR, är en upptrappning av konflikten att vänta och enligt forskningsinstitutet Bonn International Center for Conversion är Armenien och Azerbajdzjan två av världens tio mest militariserade länder. I en rapport från februari i år skriver CfR att Azerbajdzjan bara under 2015 spenderade tre miljarder dollar på bland annat attackhelikoptrar, missiler och stridsflygplan, vilket är mer än Armeniens hela statsbudget.

Ingen vill ha krig och hundratusentals tragedier, säger Tigran Abrahamyan, rådgivare åt presidenten av Nagorno-Karabach. Ändå anses Armenien som ett av de mest militariserade länderna i världen.

Ingen vill ha krig och hundratusentals tragedier, säger Tigran Abrahamyan, rådgivare åt presidenten av Nagorno-Karabach. Ändå anses Armenien som ett av de mest militariserade länderna i världen. Foto: Izabella Rosengren

– Armenienfobin i Azerbajdzjan har en negativ inverkan på fredsprocessen och det sker inga förhandlingar för tillfället. Eftersom de inte vill gå med på att öka antalet observatörer vid gränsen har de tydligt visat att de vill att kriget ska fortsätta. De senaste månaderna har de varit väldigt aktiva och ökat antalet vapen och soldater bara för att piska upp stämningen, säger Tigran Abrahamyan, rådgivare till Nagorno-Karabachs president.

Han säger att han inte vet hur mycket pengar Armenien har spenderat på militär upprustning, men enligt den internationella tankesmedjan International Crisis Group, ICG, lade landet runt 450 miljoner dollar på försvaret år 2015. Det må vara betydligt mindre än grannlandet, men enligt ICG har Armenien kunnat dra nytta av förmånliga priser och krediter från storebror Ryssland som har flera militärbaser i landet.

Kulturhuset i Talish under uppbyggnad.

Kulturhuset i Talish under uppbyggnad. Foto: Izabella Rosengren

– Kriget började inte igår och kommer inte att ta slut imorgon. Människorna här förstår det, säger Tigran Abrahamyan.

Både ICG och CfR har dragit ungefär samma slutsats. De menar att risken nu är stor att Azerbajdzjan i och med den senaste landvinningen kommer att försöka ta ännu mer land, medan Armenien är fast beslutna att visa att förlusten under aprilkriget bara var en tillfällighet och inte trend.

Izabella Rosengren
izabella.rosengren@gmail.com

Bakgrund

Striderna mellan Armenien och Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach, en självständig republik med en i huvudsak armenisk befolkning helt omgivet av Azerbajdzjan, går tillbaka till 1918 när de båda länderna första gången blev självständiga från Ryssland.

Konflikten är fryst sedan år 1994 men förra våren utbröt nya strider.

Konflikten är fryst sedan år 1994 men förra våren utbröt nya strider. Foto: Clevelander

Konflikten kulminerade dock inte till krig förrän under Sovjetunionens sista skälvande år och mellan 1988 och 1994, då vapenvilan började gälla, dog drygt 30 000 människor och en miljon människor tvingades på flykt.

Konflikten om Nagorno-Karabach är lika mycket en regional som en strid mellan stater. Även om Ryssland är medlare i konflikten genom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, är landet också nära allierat med Armenien och har flera militärbaser i landet. Muslimska Azerbajdzjan stöds i sin tur av grannländerna Turkiet och Iran. Ryssland levererar dock vapen till både Armenien och Azerbajdzjan.

Republiken Nagorno-Karabach är inte internationellt erkänd utan betraktas som en del av Azerbajdzjan. Inte ens Armenien har erkänt republiken av fruktan för hämndaktioner från Azerbajdzjan och det internationella samfundet.

År 2006 genomfördes dock en folkomröstning om ett förslag till konstitution för Nagorno-Karabach, vilket 98,6 procent av väljarna röstade för. Omröstningen avvisades av EU, OSSE och GUAM, Organization for Democracy and Economic Development, en sammanslutning av postsovjetiska stater.

Höghus i Nagorno-Karabachs huvudstad Stepanakert. I hela Nagorno-Karabach bor cirka 150 000 människor.

Höghus i Nagorno-Karabachs huvudstad Stepanakert. I hela Nagorno-Karabach bor cirka 150 000 människor. Foto: Izabella Rosengren

Anledningarna till upptrappningen är flera och anses bland annat vara en ökad nationalism och en ihållande ovilja hos de båda regeringarna att acceptera fredsförhandlingarna. Till exempel lever hundratusentals av Azerbajdzjans internflyktingar fortfarande i läger eller i underjordiska skyddsrum eftersom regeringen i Baku anser att en integrering i samhället kan tolkas som att de accepterar en permanent förlust av Nagorno-Karabach. Läget är liknande i Armenien.

En annan anledning tros vara att Azerbajdzjans ekonomi sjunkit i botten i takt med att priserna på råolja, som står för 90 procent av landets export, har sjunkit. Genom att skifta fokus från landets ekonomiska kris och visa att de åtminstone gör geopolitiska framsteg försöker de behålla makten och invånarnas förtroende.

Izabella Rosengren

Invånarna i Talish evakuerades efter att Azerbajdzjan bombat byn natten till den 2 april. Nu är byn åter en spökstad.

Invånarna i Talish evakuerades efter att Azerbajdzjan bombat byn natten till den 2 april. Nu är byn åter en spökstad. Foto: Izabella Rosengren

Läs mer

Nagorno-Karabach’s Gathering War Clouds (International Crisis Group 1 juni 2017)

15 reasons to watch the Nagorno-Karabakh conflict in 2017 (TRT World 28 februari 2017)

Läs mer från Amnesty Press

Azerbajdzjan i Europarådet: Kaviardiplomati för att tysta kritik (8 juni 2017)

ALMEDALEN2016: Konflikter i medieskugga (9 juli 2017)

Nagorno-Karabach: Armenien hotar med fullt krig och Turkiet lovar stödja Azerbajdzjan (4 april 2016)

Nagorno-Karabach en fryst konflikt som väntat på en lösning i över 20 år (17 april 2015)

Armenien- Azerbajdzjan: En frusen konflikt på Europas bakgård riskerar att återgå i krig (21 februari 2013)

reportage | 2017-08-15
Av: Izabella Rosengren