Hägring: Europa – vi rapporterar från EU:s utlokaliserade gränskontroll i Niger och Libyen

När EU utlokaliserade gränskontrollen till Niger och Libyen minskade antalet migranter över Medelhavet från Libyen med 70 procent. Nu dör de istället i öknar och fängelser.

Reportage | 2019-10-14
Av: Anna Roxvall
Även publicerad i AmnestyPress #3/2019
Nourithou Moussa, 42, från Agadez. Hon har fem barn och har sålt mat till migranter i två decennier.

Nourithou Moussa, 42, från Agadez. Hon har fem barn och har sålt mat till migranter i två decennier. Foto: Johan Persson

Det är torrperiod och en stickande hetta är på väg att lägga sitt lock över Agadez i centrala Niger. På elden i Nouriathou Moussas köksskjul kokar couscous och mjöl till deg i en stor gryta, i en annan puttrar tomatsås. Framåt kvällen ska hon packa ned alltihop i termosar och bege sig till sitt lilla stånd utanför stadens bussterminal. Så har hon gjort varje dag i 19 år.

– Jag vet inte vad jag skulle göra annars, det är det enda liv jag känner till, säger hon med ett urskuldande leende.

Vi befinner oss på randen till öknen. Nouriathou Moussas hem, ett par sockerbitar av sten runt en grusig gårdsplan, ligger i den 600 år gamla världsarvsstaden Agadez – ofta beskriven som porten till Sahara.

Den 600 år gamla staden Agadez har alltid varit en viktig knutpunkt för karavanhandel i regionen.

Den 600 år gamla staden Agadez har alltid varit en viktig knutpunkt för karavanhandel i regionen. Foto: Johan Persson

Rakt norrut ligger Algeriet, i nordost Libyen, däremellan hundratals mil av sand. Det är en uråldrig mötesplats för karavanhandeln i området, i århundraden har man handlat med guld, salt och människor här. Niger är ett transitland, människor från hela Västafrika har de senaste decennierna genomkorsat området på väg norrut till Algeriet och, framför allt, Libyen.

Agadez har varit den självklara platsen för migranterna att bunkra inför resan och ta kontakt med lokala chaufförer som förhoppningsvis kunde föra dem oskadda genom det förrädiska Sahara. Men diktatorn Muammar Khadaffis fall och inbördeskriget i Libyen 2011 skakade om spelplanen.

Med den libyska statens och gränsbevakningens kollaps formligen exploderade trafiken. Under rekordåren 2015 och 2016 beräknas över 300 000 migranter och flyktingar ha varit på väg norrut genom Niger, de flesta med siktet inställt på Libyen, vissa därefter Europa. Varje dag anlände tio bussar från huvudstaden Niamey, fullastade med människor. Agadez växte så att det knakade.

Foto: Karta: Lotta Lundin

Över hälften av alla stadens hushåll uppskattas ha försörjt sig på migrationen vid den här tiden, som chaufförer, researrangörer, hotellägare eller genom att sälja kläder och mat till de resande.

– Jag kunde koka 15 kilo ris och flera liter sås. Jag gick ner till busstationen vid klockan 18 och efter en timme fick jag gå hem och laga mer, berättar Nouriathou Moussa.

Men EU-länderna var inte lika förtjusta när tusentals sjöovärdiga båtar började lägga ut från Libyens stränder med sikte på Malta och Italien, i det som i Europa kom att kallas ”flyktingkrisen”.

Något behövde göras, och det snabbt. EU:s lösning blev att sluta olika former av gränsbevakningsavtal med länderna längs migrationsrutterna, ett slags outsourcing av den europeiska gränskontrollen. Turkietavtalet i mars 2016 och avtalen med den libyska kustbevakningen är kanske de mest kända exemplen, men det är samarbetet med Niger som EU:s utrikesminister Federica Mogherini har refererat till som en verklig ”framgångssaga”.

På bara ett par år har Niger gått från att vara ett okänt, utfattigt land till att bli en av de största mottagarna per capita av EU-bistånd. Över en miljard euro har utlovats till år 2020. Det är ett ”tack för hjälpen”, bland annat för den migrationslag som landet röstade igenom 2015. Med den blev Niger först i området att kriminalisera transport av migranter.

Checkpoint utanför Agadez i Niger. Ökenstaden i centrala Niger brukar kallas porten till Sahara, och har alltid varit en genomfartsled för människor på väg norrut mot Libyen. 2015 införde dock Niger en lag som förbjuder transport av migranter norr om Agadez. Militär började patrullera migrantvägarna

Checkpoint utanför Agadez i Niger. Ökenstaden i centrala Niger brukar kallas porten till Sahara, och har alltid varit en genomfartsled för människor på väg norrut mot Libyen. 2015 införde dock Niger en lag som förbjuder transport av migranter norr om Agadez. Militär började patrullera migrantvägarna Foto: Johan Persson

Man upphävde den fria rörlighet av varor och människor som dittills rått i regionen och det blev straffbart att transportera alla utom nigerier norr om Agadez.

Nouriathou Moussa och hennes grannar kan vittna om att lagen har haft effekt. Migrationen genom Agadez har strypts till en rännil.

De få migranter som fortfarande kommer hit har tvingats under jorden. I ett halvfärdigt hus i stadens utkant vilar tre unga män – Soumaoro, Davide och Baldè – på trasiga madrasser. Soumarou och Davide är från Elfenbenskusten, Baldè från Guinea. De beskriver sig själva som ”på väg mot Europa”, Soumarou tänker sig en framtid i Italien.

– Jag vet inte så mycket om hur livet ser ut där, men jag är fast besluten att ta reda på det, säger han.

Davide och Soumaro drömmer om ett liv i Italien men har fastnat i Agadez.

Davide och Soumaro drömmer om ett liv i Italien men har fastnat i Agadez. Foto: Johan Persson

Men i verkligheten har de fastnat. Chauffören som skulle köra Davide tog alla hans pengar och försvann. Soumarou, å sin sida, förlorade sina pengar mer successivt.

– Från Niamey upp hit är det fullt av vägspärrar. Jag tvingades muta polis och militär vid varenda en. Jag hade 1 500 kronor i början av resan, när jag kom fram hade jag ingenting kvar, säger han.

Baldè, som har suttit fast i över ett år, har gjort tre försök att nå Libyen.

– De två första gångerna greps vi av nigerisk militär på vägen, den tredje gången fick chauffören syn på ett militärfordon, och då övergav han oss i öknen för att slippa bli gripen.

Migrationslagen började tillämpas i Niger i början av 2016. Utlänningar började stoppas vid militärens vägspärr norr om Agadez; chaufförer, reseorganisatörer och fixare greps och sattes i fängelse, deras bilar beslagtogs, härbärgen stängdes och soldater började patrullera de traditionella migrantvägarna.

Chauffören Ibrahim Mohamat ägde vid den tiden två pickuper. Varje måndag fyllde han och hans medarbetare flaken med 25 migranter och gav sig av på den tre dygn långa resan mot Libyen.

– De införde lagen helt utan förvarning och konfiskerade båda mina bilar. Mitt jobb blev kriminellt över en natt, konstaterar han.

Lagens införande har slagit ekonomin i området i spillror. Som kompensation lovade EU att finansiera omställningsprojekt för Agadezborna, men det har inte blivit mycket med den saken.

– Jag har en familj att försörja, säger Ibrahim Mohamat, så efter ett år utan inkomster började jag köra igen.

Nigerier på väg mot Libyen för att arbeta. Under toppåren 2015 och 2016 uppskattas omkring 300 000 migranter ha rest norrut genom Niger mot Libyen.

Nigerier på väg mot Libyen för att arbeta. Under toppåren 2015 och 2016 uppskattas omkring 300 000 migranter ha rest norrut genom Niger mot Libyen. Foto: Johan Persson

Han hämtar upp sina passagerare utanför staden och kör sedan längs vägar som militären inte patrullerar. Det har gjort den redan mycket riskfyllda resan ännu farligare.

– Sanden är ofta djupare där och du befinner dig långt från vattenhålen. Eftersom jag undviker de trafikerade vägarna blir det också väldigt farligt om bilen går sönder, för då finns ingen som kan hjälpa oss, säger han.

Ibrahim Mohamat bekräftar också Baldès upplevelse – migranterna löper numera ökad risk att dumpas i öknen.
– Det är omöjligt att köra ifrån en militärpatrull med 25 personer på flaket, så det har hänt att chaufförer har övergett sina passagerare när de har stött ihop med militären – människor har dött på det sättet.

– Har du gjort så? frågar jag.

– Aldrig.

Alessandra Morelli är flyktingorganet UNHCR:s chef i Niger.

Alessandra Morelli är flyktingorganet UNHCR:s chef i Niger. Foto: Johan Persson

”För varje person som dör på Medelhavet dör två i Sahara”, sade UNHCR:s Nigerchef Alessandra Morelli till BBC i en intervju om migrationslagens effekter i början av året. Citatet fick stor uppmärksamhet och spreds över världen.

– Jag sade det mycket medvetet för att röra om lite, slår Alessandra Morelli fast ett par månader senare i Nigers huvudstad Niamey.

Hon är irriterad över den ensidiga europeiska beskrivningen av Nigers migrationslag som en framgång – bara för att migrationsströmmarna minskar på en plats betyder det inte att problemet är löst. Alessandra Morelli menar att det man har åstadkommit snarare är en klämningseffekt – hon liknar det vid en klick nötkräm mellan två kex.

– Vad händer när du klämmer ihop kexen på mitten? Jo, Nutellan trycks ut på kanterna. Förr hade vi ett antal välanvända rutter genom Afrika som alla kände till, i dag har hela Sahelområdet blivit en migrantrutt, säger Alessandra Morelli.

Det gör situationen svåröverblickbar. Migranterna rör sig över hela regionen, är i större utsträckning i händerna på kriminella nätverk och fastnar på platser där det saknas hjälparbetare. När de tvingas bort från upparbetade rutter försvåras också möjligheten att föra statistik.

– Folk frågar mig vad jag har för siffror på att dubbelt så många dör i öknen jämfört med Medelhavet, säger Alessandra Morelli. Men det är ju det som är grejen: jag är säker på att det är så, men vi kan inte veta, för det är ingen som räknar längre!

Över världsarvsstaden Agadez höjer sig en 27 meter hög minaret byggd  helt i soltorkad lera.

Över världsarvsstaden Agadez höjer sig en 27 meter hög minaret byggd helt i soltorkad lera. Foto: Johan Persson

När kvällssolen sprider sitt gyllengula skimmer över lerstaden Agadez sitter Nouriathou Moussa med sin mat på ett bord utanför busstationens grindar. Affärerna går trögt. Än så länge har hon sålt fyra portioner, till ett värde av ungefär tio svenska kronor.

– Jag ber till Gud om att sälja några till före natten, säger hon och drar sin brandgula slöja närmare kroppen.

I det hemliga härbärget någon kilometer därifrån väntar de gömda migranterna på ett gudomligt ingripande. Betongväggarna är fulla av hoppfulla och trotsiga utrop, klottrade av människor som passerat genom staden: ”Europa eller inget”, ”Utan lidande, ingen lycka”, ”Europas misär är Afrikas rikedom”.

– Han som skrev ”Europa eller inget” är i Tyskland nu. Vi har kontakt med honom via Facebook, säger Baldè.

Soumarou drömmer om ett liv i Italien men har fastnat i Agadez.

Soumarou drömmer om ett liv i Italien men har fastnat i Agadez. Foto: Johan Persson

Soumarou pekar ut ett annat citat:

– Han där är i Italien nu. Det är sådant som ger oss hopp.

Det slitna gänget på madrasserna känner till rapporterna från Libyen, där miliser slåss om makten över landet, laglöshet råder och hjälporganisationer kämpar med att evakuera tusentals migranter som utsatts för ofattbara grymheter.

– Men ni talar ju bara om dem det gått bra för, påpekar jag.

Soumarou rycker på axlarna:

– Jag vet att resan är svår, men när vägen är kantad av faror är det de modiga som når fram.

Det går två månader, det blir maj. I Libyen har krigsherren Khalifa Haftars LNA-styrkor inlett en offensiv med syfte att inta huvudstaden Tripoli och avsätta den FN-stödda regeringen. Baldè skickar ett meddelande på Facebook.

”Hej! Jag är på väg till Libyen nu”.

”Nyss hade du ju inga pengar?” skriver jag.

”En skolkamrat har betalat resan hela vägen till Italien, vi är i ren öken nu”.

”Vi är också på väg till Libyen”, skriver jag.

Men meddelandet förblir oläst.

 Striderna om Tripoli pågår en knapp mil utanför stadskärnan. Både sidorna har tillgång till bombflyg.

Striderna om Tripoli pågår en knapp mil utanför stadskärnan. Både sidorna har tillgång till bombflyg. Foto: Johan Persson

När flyget går in för landning i Tripoli drar kvinnorna i sätet bakom oss efter andan. Där, vid Medelhavets turkosa rand, breder den libyska huvudstaden ut sig som ett mångfärgat lapptäcke. Strax utanför stadskärnan löper en reva av svart bolmande rök. Det är frontlinjen.

Det oljerika ökenriket Libyen har varit i mer eller mindre konstant konflikt sedan Muammar Khadaffi störtades hösten 2011. Under åren som följde karvade krigsherrar, miliser och terrorgrupper upp landet mellan sig under blodspillan och kaos.

Slaget om Tripoli. En uppsjö olika miliser och frivilliga deltar, det är oorganiserat och mycket farligt. Bombplan släpper sin last på måfå.

Slaget om Tripoli. En uppsjö olika miliser och frivilliga deltar, det är oorganiserat och mycket farligt. Bombplan släpper sin last på måfå. Foto: Johan Persson

Ändå är de flesta överens om att våren 2019 är det närmaste Libyen har varit ett fullskaligt inbördeskrig hittills. Krigsherren Khalifa Haftar hade räknat med att inta Tripoli på ett par dagar, men har i stället mötts av hårt motstånd från milisgrupper som stödjer regeringen.

Striderna bedrivs såväl på marken som med flygbomber, artilleri- och drönarattacker. Tusentals har dödats, skadats eller tvingats fly sina hem. Och mitt i detta kaos befinner sig hundratusentals papperslösa migranter och flyktingar.

De syns överallt i staden. Det moderna, oljerika Libyen är beroende av deras arbete. Unga afrikaner plockar sopor, tvättar bilar, diskar och släpar cement till långt in på natten. I gathörnen står män i klungor i väntan på tillfälliga påhugg.

En av dem är Musa Sowe från Gambia. Han har siktet inställt på Europa och reste till Libyen för två år sedan den klassiska vägen – via Agadez. Han hade tillräckligt med pengar för att betala en smugglare som kunde ta honom förbi den nigeriska militären, trots den nya migrantlagen, men väl i Libyen stötte han på ännu ett EU-finansierat hinder.

– Två gånger försökte jag ta en båt till Italien, men båda gångerna greps vi av libyerna och sattes i fängelse, berättar han.

Musa Sowe väntar på jobb i ett gatuhörn i centrala Tripoli.

Musa Sowe väntar på jobb i ett gatuhörn i centrala Tripoli. Foto: Johan Persson

EU och enskilda EU-länder har nämligen sedan 2017 ett samarbete med den libyska kustbevakningen. Italien har bistått med nya patrullbåtar, EU med övervakningsutrustning och träning av personal. Samtidigt har EU lagt ned sina egna räddningsoperationer och sett till att motarbeta internationella frivilligorganisationers möjligheter att verka på Medelhavet.

– Under det andra försöket gick allt väldigt bra, berättar Musa Sowe. Vi hade rest i två dygn, motorn gick fint och havet var lugnt. Plötsligt såg vi ett italienskt fartyg – folk ombord på vår båt jublade och var säkra på att de skulle hjälpa oss.

Men så blev det inte, istället kom den libyska kustbevakningen och grep dem. Parallellt med EU-stödet till den libyska kustbevakningen har nämligen den sök- och räddningszon som libyerna ansvarar för utökats långt in på internationellt vatten.

Rent siffermässigt har EU-samarbetet med Libyen, precis som i Niger, gett önskat resultat. Hittills i år har antalet migranter som lyckats ta sig till Italien och Malta med båt minskat med sjuttio procent. Men priset är högt.

Aldaw Adem kommer från det krigshärjade Kordofan i Sudan. Hon och hennes familj försökte fly via Libyen till Europa, men misslyckades. När nya stridigheter bröt ut i Tripoli träffades deras hus av en raket.

Aldaw Adem kommer från det krigshärjade Kordofan i Sudan. Hon och hennes familj försökte fly via Libyen till Europa, men misslyckades. När nya stridigheter bröt ut i Tripoli träffades deras hus av en raket. Foto: Johan Persson

Andelen som drunknar eller försvinner på vägen ökar kraftigt, liksom antalet migranter som grips av libysk kustbevakning och låses in i särskilda statliga interneringscenter – eller fängelser, som Musa Sowe helt krasst kallar dem. Runt Tripoli hålls flera tusen personer i sådana förvar på obestämd tid, under väldokumenterat omänskliga förhållanden: misshandel, övergrepp och tvångsarbete är vanligt, det råder brist på läkarvård, mat och vatten.

– I Europa pratar man om att människor riskerar att dö på havet. Till dem säger jag bara: nej det är i fängelse här i Libyen som vi dör. Om de hade sett vad jag har sett… säger Musa Sowe, men slutför aldrig meningen.

Khalifa Haftars LNA misslyckades med att erövra huvudstaden Tripoli.

Khalifa Haftars LNA misslyckades med att erövra huvudstaden Tripoli. Foto: Johan Persson

Och situationen har förvärrats ytterligare sedan kriget intensifierades i april. Många migrantförvar ligger i, eller nära, frontlinjerna. Efter mycket byråkrati får vi till sist klartecken att besöka ett av dessa – Tajoura i östra Tripoli. Där hålls 600 personer inlåsta i stora hangarer. I kvinnornas sal gapar ett stort hål i det korrugerade plåttaket. Ett par dagar tidigare slog en bomb ned på gården och splitter for genom taket.

– Vi hörde explosioner utanför. Plötsligt kom den där stora metallbiten flygande. Den landade mitt ibland oss, vi grät och skrek på hjälp: ”vi dör, vi dör”, berättar 24-åriga Selimat från Nigeria.

FN:s flyktingorgan UNHCR har återkommande vädjat om att ingen som stoppas till havs ska behöva skickas tillbaka till Libyen, och kräver att fängslade migranter ska släppas och evakueras från kaoset. Men trots bomben fortsätter Tajoura att fyllas på.

Fatima Fofana, 18, kommer från Guinea och var på väg mot Italien, när den överlastade gummibåten började ta in vatten. Hon säger att de försökte ringa efter hjälp från Italien, men fick till svar att det var Libyens ansvar. Alla greps och fördes tillbaka till Libyen, där de nu är inlåsta i Tajoura.

Fatima Fofana, 18, kommer från Guinea och var på väg mot Italien, när den överlastade gummibåten började ta in vatten. Hon säger att de försökte ringa efter hjälp från Italien, men fick till svar att det var Libyens ansvar. Alla greps och fördes tillbaka till Libyen, där de nu är inlåsta i Tajoura. Foto: Johan Persson

På madrasser i ett hörn sitter en grupp unga kvinnor och håller om varandra och gråter. De greps av libysk kustbevakning utanför kuststaden Benghazi bara två dagar tidigare. Artonåriga Fatima Fofana från Guinea är gravid och håller sig om magen.

– Jag började kräkas när jag försökte dricka, jag har inte vågat dricka vattnet här på ett dygn nu. Vet du vad som kommer att hända med oss? frågar hon.

Tvåbarnsmamman Aïcha från Sierra Leone vankar fram och tillbaka på stengolvet.

– Jag ville ge mina barn en framtid, men allt lidande var för ingenting – nu sitter vi fast här istället, säger hon och torkar ilsket tårarna ur ögonen med sin solkiga slöja.

Utanför på gården har en grupp män samlats i väntan på att få träffa en läkare. En sydsudanesisk man som är rädd för att säga sitt namn, håller ett öga på vakten som står i bakgrunden.

– Vi måste lyda allt de säger, annars slår de oss, jag tvingades följa med soldater och rengöra en stor kulspruta häromdagen, säger han tyst.

Han greps på havet för ett år och sju månader sedan. Det finns de som har suttit där längre än så.

– Vi är sjuka och får bara mat en gång om dagen, men det är inte det värsta just nu. Vi befinner oss i en krigszon, jag vet ärligt talat inte om vi kommer att överleva detta, säger han.

En eritreansk kille instämmer:

– Vi sover inte om nätterna, vi ligger bara och lyssnar på striderna och försöker höra om de kommer närmre.

Förvaret i Tajoura flygbombades på kvällen den 2 juli. Över 50 personer dödades.

Förvaret i Tajoura flygbombades på kvällen den 2 juli. Över 50 personer dödades. Foto: Hazem Ahmed/AP/TT

Mindre än en månad senare slår två nya bomber ner i Tajoura. Portarna är låsta, fångarna chanslösa. De officiella siffrorna säger över 50 döda, varav flera barn, och över 130 skadade.

”Föreställ dig – de var inlåsta där, de koktes som i en kastrull”, skriver den eritreanske killen som hade så svårt att sova, när vi till slut får kontakt.

”Jag är okej, tack vare Gud, men vi är i en fruktansvärd situation”.

Efter ett par dygn under bar himmel evakueras han och andra överlevande till ett center som administreras av UNHCR. Där sitter de sedan, i väntan på att något land ska erbjuda sig att ta emot dem.

Det går trögt.

”Min vän, jag är mycket stressad, vi hör fortfarande bomber om nätterna”, skriver han.

Under tiden tvättas blod och likdelar bort från gårdsplanen och nya migranter låses in i hangarerna som står kvar. Trycket är hårt. Över 5 000 personer har räddats eller gripits till havs av libysk kustbevakning hittills i år.

De måste göras av någonstans.

Text: Anna Roxvall
info@annaroxvall.se
Foto: Johan Persson
johan@kontinent.se

Fakta

  • 2018 anlände sammanlagt 117 350 personer till Europa över Medelhavet. År 2015 var den siffran 1 011 712 personer. (Källa:IOM)
  • De senaste åren har tre fjärdedelar av alla afrikanska migranter som landstigit i Italien passerat genom Niger. (Källa: xchange.org)
  • EU har på senare år ingått en rad avtal och samarbeten med länder längs migrationsrutterna. Förutom engagemanget i Niger, samarbetet med Libyens kustbevakning och Turkietavtalet finns även långtgående avtal med Marocko och samarbeten med bland andra Sudan, Egypten, Tchad, Mali, Mauretanien och Tunisien.

Fakta/ Niger

Huvudstad: Niamey
Politik: Fransk koloni till 1960. Ett av världens fattigaste länder. Socialdemokraten Mahamadou Issoufou blev president år 2011. När han omvaldes 2016 vägrade oppositionen delta i andra valomgången. Lokala jihadistgrupper och nigerianska Boko Haram är verksamma i landet. USA och Frankrike samarbetar militärt med Niger.
Yta: 1 267 000 km² ( Sverige: 449 964 km2 )
Befolkning: 21 miljoner.

Fakta/ Libyen

Huvudstad: Tripoli
Politik: Italiensk koloni till 1947. År 1969 störtades kung Idris och Muammar Khadaffi tog makten. En modernisering inleddes men Khadaffis styre präglades av hårda metoder mot oppositionella och anklagelser om stöd till terrorism. Vintern 2011 inleddes ett uppror mot Khadaffi. Inbördeskriget slutade med Khadaffis död hösten 2011. Politiskt kaos fortsätter.
Yta: 1 759 541 km2 ( Sverige: 449 964 km2 ) Befolkning: 7,2 miljoner.

Överste Khadaffi på 1970-talet.

Överste Khadaffi på 1970-talet. Foto: Stevan Kragujević/Wikimedia

Muammar Khadaffi

Han föddes 1942 i en fattig beduinfamilj. 1 september 1969 tog han och en grupp unga officerare makten i en kupp och Khadaffi ledde Libyens förvandling till en socialistisk stat. Han var anhängare av arabnationalism och afrikansk enhet.

Libyens ekonomi blomstrade och välståndet växte. Personkulten kring Khadaffi var omfattande och en excentrisk ledarstil kombinerades med hårda metoder där oppositionella mördades och fängslades. Ett uppror inleddes i februari 2011 och vid slaget om Sirte den 20 oktober 2011 infångades Khadaffi och mördades.

Turkietavtalet

Den 18 mars 2016 slöt EU och Turkiet ett avtal om att minska antalet flyktingar och migranter som tar sig från Turkiet till EU.
Alla nya irreguljära migranter som kommer från Turkiet till de grekiska öarna efter den 20 mars 2016 ska skickas tillbaka till Turkiet. För varje syrisk flykting som återsänds till Turkiet, ska en syrisk flykting i Turkiet vidarebosättas i ett medlemsland i EU. EU ska också ge ekonomiskt bistånd till Turkiet för att hjälpa flyktingar i landet.

Sahel

Sahel betyder ”Saharas gräns”. Det är ett område söder om Sahara som till stor del består av savann. Området sträcker sig från Senegal och Mauretanien i väster till Sudan i öster.

Khalifa Haftar

År 1969 deltog Haftar i kuppen som förde Khadaffi till makten. Efter att ha lett Libyens krig i Tchad blev han krigsfånge 1987 och bröt med Khadaffi. Haftar bildade Libyan National Army, LNA med stöd av USA. År 1990 ordnade CIA så att Haftar och 300 soldater fick flyktingstatus i USA. Han blev amerikansk medborgare men återvände i mars 2011 för att delta i upproret mot Khadaffi.

Khalifa Haftar.

Khalifa Haftar. Foto: Magharebia/Wikimedia

I februari 2014 proklamerade Haftar uppror mot parlamentet och trots försök till kompromisser har oron fortsatt. Med stöd av en rad länder försöker Haftars LNA störta Libyens regering och den 4 april inleddes en offensiv mot huvudstaden Tripoli.
Enligt FN-organet WHO dödades över 1 000 personer, däribland 106 civila. Under hösten har FN-sändebudet Ghassan Salamé försökt organisera en konferens för att diskutera val i Libyen. Det har dock varit klent med framgångar men striderna har minskat i intensitet.

Kritik

Både Amnesty International och Human Rights Watch har i flera år riktat skarp kritik mot förhållandena i förvaren i Libyen och den 7 mars publicerade de bägge organisationerna ett förslag till handlingsplan för EU och anklagade europeiska regeringar för att vara ”väl medvetna om de övergrepp som begås i förvaren”.

Flyktingar och migranter som intervjuades vittnade om hur människor stoppades av den EU-stödda libyska kustbevakningen och skickades tillbaka till läger i Libyen där tortyr är vanligt förekommande.

Vem stödjer vem i konflikten i Libyen?

GNA
Government of National Accord, regeringen i Tripoli som erkänns av FN. Leds av premiärminister Fayez al-Sarraj.
Stöds av:
Italien
Turkiet
Qatar

LNA
Libyan National Army, leds av krigsherren Khalifa Haftar som kontrollerar stora delar av östra och centrala Libyen. LNA stöds av ”regeringen” i Tobruk.
Stöds av:
Saudiarabien
Egypten
Förenade arabemiraten
Ryssland
Frankrike
Jordanien
Sudan

USA samarbetar med GNA men president Donald Trumps telefonsamtal den 15 april med Khalifa Haftar om gemensam kamp mot terrorismen har tolkats som att USA kan vara på väg att byta sida. USA och Ryssland stoppade också i april en resolution i FN:s säkerhetsråd med krav på att anfallet mot Tripoli skulle avbrytas.

I EU har Frankrike stoppat uttalande från unionen riktade mot LNA:s offensiv.

Attacken mot Tajoura

Klockan 23.30 den 2 juli anföll flyg från Khalifa Haftars LNA förvaret Tajoura, som ligger 16 kilometer utanför huvudstaden Libyens huvudstad Tripoli.

Enligt FN fanns omkring 600 migranter och flyktingar i förvaret. Över 50 personer dödades vid anfallet. Enligt LNA var målet för attacken ett vapenlager som fanns i anslutning till förvaret. Regeringen i Tripoli anklagade Förenade arabemiraten, som stödjer LNA, för att ha utfört flygattacken.

FN:s människorättschef Michele Bachelet sade att anfallet kunde vara en krigsförbrytelse.

Ett utkast till resolution från Storbritannien, där FN:s säkerhetsråd skulle ha fördömt attacken och uppmanat till vapenvila, stoppades dock då USA inte ställde sig bakom.

Senare antog säkerhetsrådet bakom stängda dörrar ett uttalande som samtliga 15 medlemmar ställde sig bakom.

Reportage | 2019-10-14
Av: Anna Roxvall
Även publicerad i AmnestyPress #3/2019