Främlingsfientligheten växer i Ryssland

Reportage | 2007-03-02
Även publicerad i AmnestyPress #1/2007

En vårmorgon för snart fem år sedan steg Fatima Alexandrovitj på en lokalbuss i Pskov. Hon var gravid i tredje månaden och skulle till mödravårdscentralen med sin svägerska. I trängseln på bussen anklagades hon plötsligt av en kvinna för att ha stulit en plånbok. Kvinnan visade sig vara civilklädd polis. Plånboken hittades senare på bussgolvet. Då hade Fatima redan arresterats och förts till polisstationen. Där tog hennes tjugotvååriga liv slut. Polisen påstår att hon kastade sig ut genom ett fönster på fjärde våningen för att fly undan förhör. Fatimas anhöriga och människorättsorganisationen Memorial hävdar att hon blev ihjälslagen. Fatima var rom. Ärendet behandlas nu i Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

Alexander »Sasja« Klein, Fatimas make, har flyttat med parets sjuårige son till S:t Petersburg. Där träffar vi honom på Memorials kontor en råkall söndag i januari. Han berättar att målet kommit att engagera flera romska familjer i hemstaden.
– En fällande dom förändrar egentligen ingenting. Men Fatimas fall är ändå symboliskt viktigt. Många vet att det hade kunnat hända dem själva. Det visar omvärlden hur det är att leva som rom i Ryssland.

Lucy Fantoch, 8 år, är en av de papperslösa magyarska romer från Ukraina som lever i enkla skjul av trä, kartong och plast i utkanten av S:t Petersburg.

»Evig union av broderliga folk.« Så lyder en textrad i den mäktiga ryska nationalsången som president Vladimir Putin har återinfört från sovjettiden. Men den klingar falskt. Icke-slaver i det gamla systemet betraktades inofficiellt som andra klassens medborgare och rasismen har nu tagit sig nya former. Grovt våld mot romer är slutpunkten på en skala av vardagliga trakasserier, diskriminering och avståndstagande från både allmänhet och myndigheter. Denna utsatthet delar romerna dessvärre med många andra.
Enligt SOVA-institutet dödades i Ryssland 44 personer medan 395 personer misshandlades i rasistiska överfall under fjolårets nio första månader. Under 2005 dödades 42 personer och 406 misshandlades. För år 2004 var siffrorna 47 respektive 212. Hittills har unga skinnskallar svarat för merparten av brotten, ibland på uppdrag av äldre högerextremister. De flesta offren är centralasiater och kaukasier.

Dessa kategorier hamnar jämte romer även högst i olika undersökningar av vilka folk ryssar säger sig tycka mest illa om. Alla ryms i det svepande, rasistiska uttrycket »svarta« (chernye). Med det avses människor som är mörkhyade, talar ryska med accent eller klär sig traditionellt och oryskt.

Under höstens politiska konflikt med Georgien drevs en kampanj, underblåst i pressen, mot etniska georgier med eller utan medborgarskap i Ryssland. Georgiskt ägda företag inspekterades och georgier deporterades. I Moskva uppmanade polisen skolor att rapportera elever med georgiska efternamn. Krigen i Tjetjenien (1994-96 och det nu pågående kriget) och terrordåd kopplade till dem har följts av islamofobi och utfall mot kaukasier överlag.
Hundratals människor i den lilla karelska staden Kondopoga gick i augusti till attack mot bilar och affärer som ägdes av kaukasier. Det veckolånga upploppet utlöstes av att två ryssar dödats i ett bråk med tjetjener på en restaurang.
– På de flygblad som ultrahögern delar ut i Pskov står det att vi romer är terrorister, konstaterar Sasja torrt.
Afrikaner, latinamerikaner och asiater har också dödats och skadats. Antalet drabbade är förmodligen långt större. Misshandel anmäls inte av dem som är rädda eller misstror polisen. Rasistiskt våld kan sorteras under andra rubriker. Motiven till brott som till exempel rån identifieras inte nödvändigtvis av rättsväsendet.
– Många gånger finner man att rasistiska motiv inte går att styrka och talar istället om »vandalism« och »huliganism«, förklarar Stefania Kulaeva, chef för Memorial. Myndigheterna för inte heller statistik över hatbrott.

På Nevskij Prospekt i centrala S:t Petersburg demonstrerar Kirik och Valja. De tillhör det Nationalbolsjevikiska partiet, ett av Rysslands främlingsfientliga partier.

En positiv trend är ändå att fler åtal för våldsbrott med rasistiska motiv väcks. Under 2006 dömdes ett 80-tal personer i Ryssland för sådana brott fram till november jämfört med 55 personer hela år 2005. Ökningen är dock marginell i Moskva och S:t Petersburg där de flesta brotten begås. Det är vanligt att gärningsmännen kommer undan med villkorlig dom.
Under den ekonomiska återhämtningen har billig arbetskraft strömmat till de ryska storstäderna från hela det forna Sovjet. På de typiska ryska marknaderna och i den expanderande byggsektorn vimlar det av kaukasier och centralasiater. Många saknar de dokument som lagen föreskriver. De som har pengar och erfarenhet av rysk byråkrati vet att polisen mot betalning kan ha överseende med formaliteter. Flera politiker urskuldade kravallerna i Kondopoga med hänvisning till »den okontrollerade utbredningen av utländska affärsmäns illegala verksamhet«. I oktober beordrade Putin skärpt lagstiftning mot olagligt arbete och »illegal migration«. Sedan årets början begränsas antalet utlänningar i detaljhandeln. Böterna blir högre för dem som anställer personer utan tillstånd.

Bland de »illegala« finns även extremt utblottade grupper, som de romer söder om stan vi besöker tillsammans med Stefania Kulaeva och Olga Abramenko från Memorial. På en genomfrusen sankmark gömd mellan ett kolonistugeområde och en industrianläggning bor ett 100-tal människor i hyddor av trä, kartong och plast. De tillhör Lyuyla-folket från Tadzjikistan och är muslimer. En grupp män och barn samlas för att välkomna oss medan kvinnorna avvaktar i dörröppningarna till hemmen. När de får syn på en kamera och förstår vårt ärende blir de mycket oroliga. En ung man pekar på en annan och säger på knackig ryska att han där – Mulahedin – fördes bort av polisen för två månader sedan och polisen krävde flera tusen rubel för att släppa honom. Någon dag innan bortförandet hade en lokal journalist fotograferat och skrivit om dem. Poliser och skinnskallar har tidigare bränt ned lägret.
– Vi skulle inte klara det nu, tillägger han. Barnen fryser ihjäl. Det är för kallt.
På väg därifrån berättar Stefania Kulaeva att en femårig Lyulu-pojke slogs ihjäl för snart tre år sedan. Pojken, hans mamma och en annan kvinna med en sjuårig son misshandlades brutalt av en stor grupp skinnskallar. Polisen grep några misstänkta gärningsmän. Men de deporterade också omedelbart hela bosättningen, inklusive brottsoffren.

Stefania Kulaeva är chef för MR-organisationen Memorial. Här möter hon Alexander ”Sasja” Klein, vars fru Fatima dog. Nu ska dödsfallet tas upp i Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

Några kilometer därifrån har magyarska romer från Ukraina byggt fem liknande hyddor. De ligger på rad vid en brant banvall till ett industrijärnvägsspår. För att komma dit måste man gå över och längs med den stora järnvägen mellan S:t Petersburg och Moskva.
– Vi har hittat en bra plats, säger Boria Fantoch, som bjuder in oss i sitt hem. Det är svårt att hitta och långt att gå.
Det och kylan tror han är anledningarna till att lägret har fått vara ifred i flera månader. I varje hydda bor nio eller tio personer. De eldar allt som brinner för att hålla värmen. Det luktar bland annat bränt gummi. Vatten hämtas från ett läckande rör som går i dagen en bit bort.

Alla vill tala med oss och de har ingenting emot att bli fotograferade. Männen tar ströjobb på byggen och samlar skrot. Kvinnorna och barnen tigger kring innerstans kyrkor. Några sjunger och spelar på pendeltågen. En elvaårig pojke som heter Vanja säger att han skulle vilja gå i skolan. Den federala skollagen ger alla barn rätt till utbildning utan hänvisning till medborgarskap. De kommunala utbildningskommittérna kräver dock oftast registreringsbevis. Memorial uppmanar rektorer att följa den federala lagen istället. I dagens samhällsklimat är det ytterst få som gör det. En skola som organisationen samarbetar med tar både emot alla barn och arbetar aktivt mot rasism. Stefania påpekar att Vanjas familj knappast har råd att avvara hans arbetskraft. Och i skolan riskerar Vanja att bli överfallen, en risk som gör att andra romska föräldrar inte vågar låta sina barn åka till skolan.

På skola nummer 462 i Alexandrejskaja kommer en tredjedel av barnen från forna Sovjetrepubliker såsom Tadzjikistan och Armenien.

Även de etniska ryssar som engagerar sig mot rasism och främlingsfientlighet lever farligt. För tre år sedan sköts Memorials dåvarande ordförande, etnologen Nikolaj Girenko, ihjäl genom ytterdörren till sitt hem i S:t Petersburg. Flera hot har riktats mot Stefania Kulaeva. Hakkors och andra nazisymboler har sprejats på väggen utanför hennes lägenhet. I dagens Ryssland är radikala nationalistiska rörelser och partier etablerade. Det lär finnas fler skinnskallar än i något annat land (50 000 enligt Moskvas byrå för mänskliga rättigheter) och ett rikt utbud av ultranationalistiska tidningar. I statsduman, det ryska parlamentet, utmärker sig flera partier för främlingsfientlig och rasistisk retorik.

Under sin tid vid makten har Putin tolkat 1990-talets svåra krisår i termer av nationell förödmjukelse och appellerat till stormaktsnostalgi. Han uppmuntrar rysk patriotism och låter den rysk-ortodoxa kyrkan spela en framträdande kulturpolitisk roll i en befolkning som är religiöst sammansatt. I ett tal den 11 januari efterlyste Putin mer aktiva åtgärder för att motarbeta nationalism, främlingsfientlighet samt religiös och etnisk intolerans. Han sade att den allmänna och politiska bedömningen av extremistiska organisationers aktiviteter inte alltid är principfast. Han uttryckte även sitt stöd för en federal medborgarutbildning som föreslagits av regeringens råd för utvecklingen av det civila samhället och människorättsinstitutioner.
– Utbildning kan naturligtvis vara bra, menar Stefania Kulaeva. Det beror på hur den utformas. Men jag undrar vilka Putin tänker in i beteckningen »extremistiska grupper«? Det hade varit intressant att höra honom kommentera eventuella samband mellan regeringens politik och aggressiv rasism på alla nivåer i samhället. Och varför inte rasismen hos olika myndighetsföreträdare? Ekvationen går inte ihop.

Fotnot:
Natten mellan den 1 och 2 februari brinner det lilla lägret vid banvallen ned. Denna gång var olyckan framme. Temperaturen hade sjunkit till 22 minusgrader. Eldstäderna proppades överfulla. I en hydda föll ett brinnande föremål ut när alla somnat. Sedan ställdes de inför en ekvation som går ihop. När människor bor på otillgängliga platser för att slippa bli överfallna finns det inga grannar att söka skydd hos.

Text: Ola Florin
Bild: Magnus Rosshagen

Fakta Memorial

Memorial (Minnesmärke) är en rikstäckande rysk enskild organisation som grundades i Moskva år 1989. Dess ursprungliga syfte var att ta fram fakta och upplysa om det politiska förtrycket i Sovjetunionen. Idag försvarar Memorial mänskliga rättigheter för flera grupper i det ryska samhället.
Memorial i :St Petersburg stöder människor som drabbats av sovjetisk statsterror, deras anhöriga och utsatta minoriteter. Vid sidan om forskning, utbildning och rättshjälp till enskilda bedriver organisationen sociala projekt.
År 2004 tilldelades riksorganisationen Memorial Right Livelihood-priset.
Läs mer på www.memorial.spb.ru

Reportage | 2007-03-02
Även publicerad i AmnestyPress #1/2007