Syrien– försiktig optimism sedan Bashar tog över makten

Av Katarina Bergehed
Den 10 juni 2000 avled Syriens president Hafez al-Assad avled. Förhoppningar väcktes om att hans efterträdare, sonen Bashar al-Assad, skulle förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna. Men de undantagslagar som infördes 1963 finns kvar och opposition är fortfarande olaglig.

General Hafez al-Assad, som grep makten vid en oblodig statskupp år 1970, styrde landet med järnhand under trettio års tid. Efter en kortare period av politisk och ekonomisk liberalisering på 1970-talet, slog regimen ner på såväl vänstern som på religiösa grupper. Hela 1980-talet karaktäriserades av massarresteringar och listan över regimens brott mot de mänskliga rättigheterna är skrämmande: Godtyckliga arresteringar, fängslanden utan rannsakan och dom, bristfälliga rättegångar, utbredd tortyr som tidvis varit systematisk, »försvinnanden«, dödsstraff och offentliga avrättningar. Samvetsfångar och politiska fångar har hållits fängslade i decennier utan rättegång, eller dömts till långa straff av högsta domstolen för statens säkerhet. I vissa fall har de kvarhållits i flera år efter att de avtjänat sina straff. Hundratals kvinnor har fängslats, ofta som gisslan för att deras män eller anhöriga varit politiskt verksamma.

Den organiserade oppositionen i landet har sedan mitten på 80-talet varit så gott som obefintlig, då oppositionsmedlemmarna antingen suttit fängslade eller flytt undan förföljelsen och sökt skydd i andra länder.

Alla politiska partier är förbjudna i Syrien, med undantag av Progressiva nationella fronten, en allians mellan presidentens arabsocialistiska Baathparti och sex andra regeringstrogna socialistpartier.

Medlemsskap i Muslimska brödraskapet är sedan 1980 belagt med dödsstraff. Ett tjugotal olika säkerhetstjänster övervakar medborgarna.

De som suttit i fängelse av politiska skäl behandlas som kriminella av samhället. Telefon och post övervakas och den frigivne har anmälningsplikt hos polisen.
– Man fråntas sina medborgerliga och politiska rättigheter under många år. Det är svårt att få arbete då många är rädda för att anställa före detta politiska fångar, säger Emad Bahjac, politisk flykting bosatt i Sverige.

De som friges är dessutom mycket svårt sjuka efter år av tortyr och fruktansvärda fängelseförhållanden. Syftet med att fängsla politiskt aktiva människor är inte bara att straffa dem för deras handlingar, utan även att bryta ner dem fysiskt och psykiskt så att de avhåller sig från allt politiskt arbete i framtiden.

Frågan är om landets nuvarande ledning kommer att sätta punkt för kränkningarna och bana väg för ett verkligt regimskifte. Amnesty International har uppmanat den nye presidenten att föra upp frågan om mänskliga rättigheter på den politiska agendan, bland annat genom att frige alla samvetsfångar, reformera rättsväsendet samt lyfta undantagslagarna som varit i kraft sedan 1963. I november 2000 utfärdade Bashar al-Assad en amnesti som omfattade 600 fångar.

– Amnesty International välkomnade frigivningen av de politiska fångarna i november. Förhoppningsvis är det bara en början. Det finns åtminstone 1 500 politiska fångar kvar. I många fall är det oklart var de hålls och deras familjer har inte lyckats få kontakt med dem, säger Ordesse Hamad, kampanjansvarig på Amnestys internationella sekretariat i London.

– Det är för tidigt att säga om detta är ett tecken på en verklig förändring i Syrien, fortsätter Ordesse Hamad. Man ska komma ihåg att amnestin utfärdades på 30-årsdagen av »the cor-rective movement«, vilket följer det mönster vi sett under 1990-talet med amnestier som utfärdats för att högtidlighålla Hafez al-Assads maktövertagande. Däremot är det första gången som frigivningar av politiska fångar kommenteras av officiell media.

Under Bashar al-Assads första halvår vid makten har rättssystemet inte ändrats och undantagslagarna är fortfarande i kraft. Alla institutioner, säkerhetstjänster och militärdomstolar finns kvar i oförändrat skick, alla politiska oppositionspartier är fortfarande förbjudna och omnämns som terroristorganisationer.

Förra året kom ett upprop undertecknat av 99 syriska intellektuella, där kraven på demokrati och frigivning av alla politiska fångar restes. Ingen av de 99 har gripits. Frigivna samvetsfångar har intervjuats i internationella medier och berättat om fängelseförhållandena utan att utsättas för repressalier från myndigheterna.
– Visst är detta positiva och betydelsefulla steg, säger Ordesse Hammad, men är det uttryck för en förändrad politik? Det återstår att se.