BOKMÄSSAN 2015: ”Den som vågar opponera sig blir uthängd som landsförrädare” - hårdare klimat i Ryssland

De senaste årens utveckling mot en alltmer auktoritär stat har gjort Ryssland till ett orosmoln på den globala kartan över mänskliga rättigheterna. På bokmässan i Göteborg diskuterades självcensuren, den ryska identiteten och framtidsutsikterna.

På scenen på bokmässan: Anna-Lena Laurén, Lena Jonsson, Bengt Jangfeldt, Henrik Huldén. Foto: Fanny Hedenmo

Sedan år 2012, då Vladimir Putin vann presidentvalet, har det ryska politiska klimatet skakats om ordentligt. Amnesty har rapporterat om lagstiftning som bland annat har påverkat landets förenings-, yttrande-, och mötesfrihet. Flera tv-kanaler och internetsajter som har kritiserat regimen har stängts ner eller blockerats och fysiska attacker på journalister har ökat i antal.

Men hur ser censuren ut i Ryssland idag, och hur stark är den? Frågan debatterades flitigt mellan flera framstående Rysslandsexperter på bokmässan under fredagen och lördagen.

– Formellt existerar ingen censur i Ryssland, men i praktiken har den politiska yttrandefriheten stramats åt. Det visar sig framförallt i en form av självcensur. Den som vågar opponera sig blir uthängd som landsförrädare, sade Lena Jonsson som är forskningsledare för Rysslandsprogrammet på Utrikespolitiska Institutet och aktuell med boken ”Konst och protest i Putins Ryssland”.

Hon deltog i två samtal under lördagen, ett av dem med Artemij Troitskij, musikskribent och journalist från Ryssland.

Artemij Troitskij målade upp en bild av ett polariserat ryskt kulturetablissemang som sällan vågar yttra sig åt varken det ena eller det andra hållet:

– Det finns en allvarlig censur! Alla kulturarbetare måste hela tiden antingen bevisa sin lojalitet till regimen, eller hålla tyst helt och hållet och bara ägna sig åt poplåtar eller roliga filmer. Majoriteten håller tyst, även de som stödjer Putin.

Den regissör eller artist som faktiskt uttrycker sitt missnöje utsätts omedelbart för repressalier, sade Artemij Troitskij:

– Vips, så är man inte längre välkommen på den ryska tv-stationen. Det händer hela tiden.

Maria Aljochina och Nadezjda Tolokonnikova från Pussy Riot möter anställda på Amnestys internationella sekretariat i London sedan de frigivits ur fängelse (2014). Foto: Amnesty International

Masha Gessen, känd rysk dissident som har skrivit flera böcker om Putins Ryssland, nu senast ”Ord kan krossa betong: berättelsen om Pussy Riot” (2014) deltog i ett samtal med den brittisk-nederländske författaren Ian Buruma på fredagseftermiddagen.

– Varför känner sig Putin så hotad av konsten och det fria ordet? Det behöver inte ens vara intelligent gjort. Han är rädd för allt som lever och andas – det betyder att det blir oförutsägbart, sade Masha Gessen.

Att inga fysiska lagar hindrar medborgare och media från att yttra kritik mot regimen spelar mindre roll. Det var de flesta paneldeltagare överens om. Istället handlar censuren om en blandning av ett socialt tryck och en rädsla för repressalier och faktiska hot om våld och förföljelse.

– Varken i den offentliga debatten och i samtal mellan människor är det hugget i sten vad man förväntas säga och inte säga, sade Anna-Lena Laurén som har arbetat som korrespondent i Ryssland sedan 1990-talet.

Anna-Lena Laurén deltog i ett samtal med Lena Jonsson och författaren Bengt Jangfeldt under rubriken ”Ryssland och yttrandefriheten” på lördagsförmiddagen.

Hon beskriver hur ryska medborgare som figurerar i offentligheten hela tiden tvingas göra en individuell bedömning av hur mycket de är villiga att riskera:

– Snaran stryps åt hela tiden och landets konstnärer och artister anpassar sig lite, sedan sig lite mer och ännu lite mer.

Lena Jonsson instämde: inom den ryska kulturvärlden råder det stor osäkerhet kring var gränserna går.

– Lagarna är ju extremt vagt formulerade. Lagen om att inte kränka troendes känslor, till exempel. Det låter vettigt, men vad innebär det? Hur långt kan det dras? Den kan tolkas väldigt generöst när det passar.

En rysk lag förbjuder att mer än en person samlas för protest. 27 september 2014 genomförde Amnesty-aktivister aktioner med skyltdockor för att protestera mot lagen. Här en aktion i Moskva. Foto: Amnesty International

Lena Jonsson lyfte också fram en specifik aspekt som allra mest oroande – de civila förtryckande krafter som opererar utanför myndigheternas ramar.

– Det finns gott om extrema organisationer av ett patriotiskt-religiöst slag, och de är som ett reaktionärt ”avantgarde” – ett slags ”ombud” som opererar för kyrkan och statens räkning. På eget bevåg försöker de stoppa konstutställningar och teateruppsättningar, sade Lena Jonsson.

– Den ryska kyrkan uttrycker öppet stöd för de här grupperna. Myndigheterna förhåller sig passivt till dem, och det kan man inte tolka på något annat sätt än att de har deras tysta välsignelse.

En av yttrandefrihetens grundbultar, att få ta del av samhällsinformation, är starkt äventyrad i Ryssland. Amnesty har bland annat rapporterat om en stärkt, statlig kontroll av mainstreammedierna - bland annat de ryska statliga tv-kanalerna, som är befolkningens huvudsakliga källa för information.

En protestaktion i Ryssland: ”Putin är en knasboll”. Foto: Amnesty International

Anna-Lena Laurén berättade om svårigheterna att verka som journalist när de ryska myndigheterna helst av allt vill lägga locket på. Att få ett ärligt svar på en fråga är lättare sagt än gjort.

– De ministrar och deras talespersoner som jag har varit i kontakt med är sanslöst retoriskt skickliga, de är experter på att finta bort mina frågor. Det är ett genomgående problem – att få ta del av enkel information om vad det är som faktiskt händer.

I sin senaste bok, ”Ukraina – gränslandet ” myntar hon ett nytt begrepp: "what about-ism".

– Varje gång jag för annekteringen av Krim på tal i en intervju med någon representant från en myndighet, så får jag till svar: ”men Kosovo då?” Det finns hela tiden ett försök att relativisera det som händer som ett sätt att undvika frågan.

Vilken inverkan har Rysslands historia på dagens utmaningar och möjligheter att utvecklas i en demokratisk riktning? Bengt Jangfeldt, aktuell med boken ”En rysk historia” och en av Sveriges främsta Rysslandskännare, poängterade landets auktoritära förflutna. Att Ryssland i princip aldrig har sett yttrandefrihet sätter sin prägel på dagens klimat, menade han:

– Sedan tidigt 1800-tal har vi i princip bara sett ortodoxi, envälde och folklighet – principer som har legat till grund för hela Rysslands moderna historia. Dagens Ryssland utgör inget undantag.

– Men vi var ändå många som hade förhoppningar om att Ryssland äntligen skulle bryta sig loss från den trenden efter Sovjetunionens fall 1991, påpekade Lena Jonsson, som också utmanade bilden av det evigt totalitära Ryssland.

– Det är lätt att tro att historien upprepar sig i all oändlighet utan slut. Det tror jag inte på. Det finns också andra erfarenheter; till exempel en tradition av uppror. I rysk litteratur är den typiska rebellen ofta en hjältefigur, menade hon.

En protestdemonstration organiserad av tyska Amnesty när Rysslands president Vladimir Putin besökte Hannover den 7 april 2013. Foto: Pamela Klages / Amnesty International

Oavsett vilken tidsperiod som kan betraktas som mer totalitär var livet bättre under Sovjetunionens sista årtionden, ansåg Artemij Troitskij.

– Sovjet var i alla fall kommunistiskt, det fokuserade på landets och nationens framtid. Putins Ryssland lever i det förflutna, sade han.

Vad gör då den ryska statsapparatens stagnerade politiska tillväxt med den ryska identiteten? Seminariedeltagarna målade upp en dyster bild av ett folk som alltmer har gett vika.

– Idag ser vi att majoriteten av befolkningen präglas av en besvikelse som orsakats av krossade förhoppningar på reformer som aldrig förverkligats, sade Lena Jonsson.

– Istället har det blivit korruption, och en statspropaganda som säger ungefär ”vi är lika goda kålsupare här som där”. Besvikelsen har gjort att det har fötts en slags kompensatorisk nationalism bland befolkningen.

Hennes uppfattning delades av Masha Gessen.

– I Ryssland finns det en föreställning om att den enda skillnaden mellan Ryssland och väst är att väst låtsas som att de har bra värderingar, och att Ryssland är de enda som agerar så illa som alla egentligen är, innerst inne, sade hon.

Anna-Lena Laurén beskrev en växande känsla av likgiltighet och cynism bland befolkningen.

– Det finns ett ryskt uttryck som otroligt många använder, till exempel när de nås av nyheter om demonstrationer och upplopp. På svenska betyder det ungefär: ”vem behöver detta?”.

Med vilka ögon ska vi då blicka in i den ryska yttrandefrihetens framtid? Här gick åsikterna bland paneldeltagarna isär. Bengt Jangfeldt tillät sig själv vara försiktigt optimistisk. I Ryssland finns det tidningar som vågar föra intellektuella resonemang och på internet finns gott om bloggare och krönikörer, menade han:

– På ett sätt påminner det ryska medieklimatet om det som fanns under slutet av Sovjetunionen – tidningarna är fria, men de statliga tv-kanalerna är inte det.

Lena Jonsson höll med om bilden av ett mångsidigt medielandskap:

– Vill man få fram information så kan man få det. Jag har vissa smala väldigt intressanta ryska tidningar som jag läser på nätet. Och på internet finns en massa information.

Lena Jonsson samtalar med Artemij Troitskij. Foto: Fanny Hedenmo

Men Artemij Troitskij var uppgiven. Det intellektuella uttåget ur Ryssland står för dörren, och enligt en undersökning har 20 procent av alla tillfrågade ryssar funderat på att emigrera, framhöll han:

– I mina sociala kretsar i S:t Petersburg går alla i de tankebanorna. Det enda som hindrar dem är att de kommer att förlora sin sociala status. Dagens läge påminner mig om början av 1980-talet – den moderna ryska historiens mörkaste tid.

Fanny Hedenmo
[email protected]

Läs mer om Ryssland från Amnesty Press
ÅRSMÖTET I UMEÅ: Den mörka utvecklingen i Ryssland och Kina (8 maj 2015)

Den ryska propagandans makt (21 oktober 2014)

Sången som skakade Putin (Amnesty Press nummer 3/2014)

Ryskt filmfokus i Göteborg (10 februari 2014)

Rysskyla över mänskliga rättigheter i öster (Amnesty Pres nummer 5/2013)

Läs också
Rightwing Russian activists attack Moscow art exhibition (The Guardian 18 augusti 2015)

Amnesty Press på bokmässan
BOKMÄSSAN 2015: ”Vi har skapat ett Frankensteins monster” (27 september 2015)

BOKMÄSSAN 2015: Manifestation för en human flyktingpolitik (25 september 2015)