Svagheter i Bob Hanssons försök att skildra Israel/Palestina

Bob Hansson
Det sista vi har är våra kroppar – En roman om kärlek och krig
Ordfront

Israels ockupation av Västbanken och blockad mot Gaza har under hösten färgats av framför allt två stora händelser: den luftburna offensiven mot Gaza-remsan och Palestinas beviljande av observatörstatus i FN:s generalförsamling. Kort tid efter omröstningen i FN gav israels premiärminister Benjamin Netanyahu klartecken till uppförandet av 3 000 nya israeliska bosättningar på Västbanken och utanför Jerusalem. Netanyahus uppträdande känns rätt och slätt barnsligt och signalerar den tillsynes ofrånkomliga desperation som har präglat konflikten under väldigt långt tid.

Poeten och författaren Bob Hansson gör i sin nya roman _Det sista vi har är våra kroppar_ett försök att berätta om några av offren från denna segdragna konflikt. Ambitionen tycks vara att nyansera förståelsen av de olika personer som befinner sig i den antingen frivilligt eller ofrivilligt. Det är en relevant och nödvändig ambition men dessvärre lyckas den inte att rädda berättelsen från ett antal påtagliga brister.

Romanen handlar om omöjlig kärlek mellan en israelisk gränsvakt som heter Isra och en svensk fredsaktivist vid namn Sara. Hansson skapar ett intressant samband mellan deras individuella historier och den övergripande utveckling som har lett fram till det nuvarande förhållandet mellan Israel och Palestina. Därmed skulle man kunna betrakta Isras och Saras relation som en allegori över Israels och Palestinas. På så sätt fördjupar Bob Hansson förståelsen både för parets relation och staternas konflikt och visar på hur det förflutna hela tiden försvårar stegen i ny riktning för fredsprocessen.

Problemet med Det sista vi har är våra kroppar är att den blir tjatig och att gestaltningen ibland gränsar till smörig såpopera. Jag tror att Hansson försöker skildra en sorts irrationalitet som kan uppstå mellan två människor som älskar varandra och som dessutom befinner sig i exceptionella omständigheter. Exemplen som han använder blir dock många gånger sentimentala pajaskonster som bryter med de mer seriösa berättelserna om tragisk död och oöverkomlig sorg på ett olustigt sätt.

Martin Karlsson