Efter katastrofen

Shora Esmailian
Ur askan – Om människor på flykt i en varmare värld
Natur & Kultur

Hur kan förbränning av fossila bränslen i världens rikaste länder leda till en våldtäkt av en funktionsnedsatt flicka i ett av Nairobis slumområden? I Ur askan – Om människor på flykt i en varmare värld beskriver journalisten Shora Esmailian hur små förändringar i det globala klimatet leder till förödande katastrofer i några av de mest utsatta områdena i världen – och hur det skapar klimatflyktingar som saknar skydd enligt FN:s flyktingkonvention.

”Det löper naturligtvis ingen rak linje mellan den globala uppvärmningen och våldtäkten på Dire”, skriver Esmailian, men mekanismen är tydlig: när naturkatastrofer som översvämningar och extrem torka driver människor på flykt och tvingar dem att bosätta sig i flyktingläger, slumområden eller överbefolkade stadsregioner hamnar redan sårbara människor i ännu mer utsatta situationer. Det är dessa människors vardag, efter katastrofen, som Esmailian skildrar, genom personliga porträtt av ett antal familjer i Pakistan, Egypten och Kenya.

Esmailian är konsekvent i sin omsorg för individerna bakom den anonyma statistiken. Hon ägnar problematiken med flyktingdefinitionen mer utrymme än klimatpolitiken, och lyfter fram naturkatastrofernas långsiktiga (sällan omtalade) effekter på människors livskvalitet, snarare än den materiella förödelsen. Jag berörs av familjetragedierna som sakligt återberättas, och jag förskräcks av omvärldens uppenbara passivitet. Esmailian är en ganska rudimentär skribent men hennes röst är förnuftig och full av värme.

Framtidsporträttet som tecknas är dystert, men även om Ur askan knappast dryper av hoppfull framtidstro presenterar Esmailian åtminstone vissa förslag till lösningar på problemen. En ny, internationell lagstiftning som inbegriper klimatflyktingar är en, minskade utsläpp av växthusgaser förstås en annan. Esmailian ser också kopplingar till den pågående radikaliseringen av högerpopulismen.

Esmailian talar om att en ”brungrön retorik”, som hävdar att flyktingarnas klimatavtryck ökar när de flyr till västvärlden, sprider sig i framför allt Europa. Hon kallar den vid dess rätta namn – rasism – och menar att klimatflyktingarnas rättigheter och behov enbart kan säkras genom att murarna vid västvärldens gränser rivs.

Elias Kukkola Settervik
[email protected]