På flykt i delat land - Amnesty Press i Mali

reportage | 2012-04-26

Mariam Sangaris farmor (till höger) är glad att de kan bo hos hennes son i Bamako, men samtidigt blir det både trångt och ont om mat nu när de är två familjer som delar på allting. Foto: Lasse Edfast

Hundratusentals människor är på flykt undan striderna och matbristen i norra Mali. Många av de som flyr kommer till sina släktingar i södra delen av landet; släktingar som ger dem mat och skydd, men bara till priset av att själva snart omfattas av vad som snart kan vara den värsta humanitära katastrofen just nu. Amnesty Press har besökt en en flyktingfamilj utanför huvudstaden Bamako.

Solen tränger sig ner i den rödbrända jorden. På gården myllrar det av barn som leker, under en buske krafsar en slö tupp efter något att äta. Till skillnad från barnen ser tuppen noga till att hålla sig i skuggan; det är bara förmiddag men redan stekhett. Vid 14-tiden kommer det att vara drygt 40 grader varmt och nästan omöjligt att göra någonting alls. Kanske inte så konstigt att barnen passar på att leka nu.
Hälften av dem har lekt här några mil utanför huvudstaden Bamako hela sina liv. Resten, deras kusiner, kommer från Gourau, en liten by i norra Mali. De har lekt här sedan i januari efter att ha flytt undan rebeller, militärer och hunger.
- Det var svårt att hitta något att äta där, och vi åt nästan bara ris. Varje dag ris, ibland fisk eftersom vi bodde vid floden, säger Mariam Sangari.
- Striderna gjorde det är svårt att leva i Gourao. Ofta gick det inte att köra mat utifrån till byn eftersom vägarna vaktades av soldater och det fungerade inte att ringa.

Mariam Sangari är 16 år och har alltså flytt hit till Bamako på grund av striderna runt hennes by. Striderna, som främst handlar om Tuaregrebellernas krav på ett eget land, har pågått av och till under flera årtionden men tog ny fart efter Khadaffi-regimens fall i Libyen förra året. Då återvände nämligen bland andra de tuareger som Khadaffi hyrt som legosoldater hem till norra Mali och tog med sig de moderna vapen de fått i Libyen. Den spända situationen tillsammans med den allt mer akuta bristen på mat gjorde till slut att Mariam tillsammans med sina nio syskon, sin farmor, sina föräldrar och sin pappas andra fruar i början av året bestämde sig för att lämna sitt hem.
Tidigt på morgonen, innan solen hade gått upp, trängde de ihop sig i två smala flodbåtar. När de sent på kvällen kom fram till staden Mopti bytte de genast till buss och fortsatte till huvudstaden Bamako.
- Nu är det ingen som bor kvar i min by längre. Alla har flytt, säger Mariam.

Hela familjen Sangari består av tio barn, en farmor, en pappa och flera fruar. Nu delar de allihop på ett av husen där delar av pappans brors familj förut bodde. Foto: Lasse Edfast

I dag bor hon och familjen hemma hos Mariams farbror några mil utanför huvudstaden. I deras hus, det ena av två på den muromgärdade gården, ligger plastmattor på golvet. På dem sov farbroderns barn förut, men nu har de fått flytta ihop till det andra huset för att ge plats åt släkten från norr.
- Det här huset är inte gjort för så här många, men vi hade ingen annanstans att ta vägen, säger Mariams farmor.

Det är många människor i Mali som just nu inte har någonstans att ta vägen. FN räknar med att omkring 200 000 människor är på flykt undan striderna och matbristen i norra delen av landet. Många flyr till grannländerna Niger, Burkina Faso och Mauretanien men nästan hälften är kvar i Mali.
”Ni har lämnat ert hem hemma för att komma hem till er här” får man ofta höra som gäst eller resande i Mali. Det har att göra med diyatigiya, ordet som på bambara betyder ”gästfrihet” men som rymmer en hel samhällsstruktur. Under Malirikets tid på 1200-talet hälsades främlingar välkomna i var mans hem som om de vore kungar och under Afrikanska mästerskapen i fotboll 2002 bjöd Bamakos borgmästare motståndarlagen på ”allt de kan behöva, förutom våra kvinnor”. Nu är det vänner i södra delen av landet som bjuder sina vänner från norr diyatigiya.
Problem uppstår när inte heller familjen från söder har tillräckligt med mat.
- Det är svårt att leva i Bamako också, men det är bättre än i Gourao, konstaterar Mariam. Det är svårt att hitta jobb och det finns ingen brunn här i byn där vi bor nu.

Till huvudstaden Bamako kommer nu flyende från norra Mali och hjälp behövs för försörjningen. Foto: Malin Palm

Johanne Sekkenes, landsansvarig sjuksköterska för Läkare utan gränsers verksamhet i Mali, är orolig för vad som ska hända med alla de internflyktingar som nu kommer söderut.
- Det säger ju sig självt. När hushåll som redan har ont om mat plötsligt får dubbelt så många munnar att mätta, då får det konsekvenser.
Johanne Sekkenes berättar också att det handlar om flera olika typer av flyktingar. Dels är det bofasta människor som flyr sina hem utan vare sig möjlighet att ta med sig sina ägodelar eller matlager – dit hör exempelvis Mariams familj – men sedan finns det också nomader som i vanliga fall brukar flytta runt men som i år tvingas flytta tidigare.
- När de då kommer till det vanliga betesområdet, dit de brukar flytta, så finns där inget bete, och vattenståndet i brunnen är väldigt lågt, förklarar Johanne Sekkenes. Andra har tagit med sig sina djur till grannländerna och sitter nu i stora flyktingläger. Så striderna är helt klart en faktor som komplicerar det här årets hungerperiod extremt mycket.

Marknaden i Bamako. Foto: Malin Palm

Det finns många fler faktorer som är en del av krisen här i landet, och i hela Sahel-området, extremt komplicerad. Klimatförändringarna gör regnet och skördarna allt mindre förutsägbara. Samtidigt har området en av världens snabbast växande befolkningar – om 25 år kommer dubbelt så många människor att bo här._ _Ändå är det inte matbristen i sig som är det största problemet, utan att människor inte har råd att köpa den mat som faktiskt produceras. Mali och grannländerna Niger, Burkina Faso och Tchad tillhör alla världens tolv fattigaste länder och de ekonomiska skillnaderna gentemot exempelvis kustlandet Senegal gör dem extra känsliga mot ökade matpriser som i kustländerna inte alls får samma konsekvenser.
Faktum är att även den arabiska våren gjort det svårare att leva här i Mali.
- Det som händer i år är att de överlevnadsstrategier som familjer använder varje år under hungerperioden, till exempel att en familjemedlem åker utomlands för att jobba och skicka hem pengar till mat, har blivit svårare att använda. Tidigare har många åkt till exempelvis Libyen för att jobba där men det kan de ju inte göra längre, konstaterar Johanne Sekkenes.

Demonstrationer i samband med de oroliga dagarna i mars. Foto: Malin Palm

Det var i denna redan ömtåliga situation som Malis militär den 21 mars gjorde myteri och stormade presidentpalatset. Exakt hur statskuppen kommer att påverka situationen går inte att säga än. Klart är i alla fall att de flesta internationella hjälporganisationer har evakuerat sin personal och att mat och medicin har blivit svårare att leverera till utsatta platser. Bussar från Gao, Timbuktu och andra nordliga städer rullar söderut fullastade med människor och så mycket ägodelar det finns plats för på taket men när de blivit avstjälpta på bussparkeringen i Bamako är det många som inte har en aning om vart de ska ta vägen. För några blir diyatigiya räddningen; en kortsiktig räddning då maten ofta inte räcker för en familj till, precis som hemma hos Mariam.
Vad hon och hennes familj ska göra nu är oklart.
- Jag vet inte när vi kan flytta tillbaka. Och jag vet inte om jag vill det heller. Jag vill helst bara hitta ett jobb för att tjäna pengar till min familj, då kommer det kanske lösa sig till slut.

Mariam Sangari är 16 år och har fått fly från sin by
i norra Mali undan både strider och matbrist. Nu vill
hon hitta ett jobb för att tjäna pengar till sin familj.
Foto: Lasse Edfast

Efter vårt besök hos familjen Sangari har situationen i norra Mali skärpts ytterligare. Den 6 april utropade tuaregerna en egen stat, Azawad.
I norra delen av landet plundrades affärer och lager – bara World Food Program uppskattar att de förlorat ungefär 2 000 ton mat som var tänkt åt behövande.

Samtidigt har det allra senaste dagarna inneburit vissa förbättringar. Två veckor efter tuaregernas självständighetsförklaring har Röda Korset förhandlat till sig en ”humanitär korridor” till städerna i norr och då allt fler flygplatser öppnar så planerar World Food Program att fortsätta sina matleveranser som legat nere sedan statskuppen.
Militären har formellt överlämnat makten till interimspresidenten Diouncounda Traore i väntan på nyval. Ordinarie val skulle ha hållits i maj. Den 25 april tillkännagavs att en ny regering bildats där militären innehar nyckelposter som ministerposter för inrikesfrågor, försvar och inre säkerhet. Ingen av de 24 ministrarna kommer från den störtade regeringen. Den politiska framtiden i Bamako är fortsatt osäker. I praktiken är Mali nu ett delat land där städer som Timbuktu och Gao ligger i Azawad.

Text: Lasse Edfast
lasse.edfast@gmail.com

Läs mer

Amnesty om Mali (18 april)

reportage | 2012-04-26