Om den förlamande skammen och bottenlösa skräcken

Den oslagbara - En personlig skildring av våld i kärlekens namn
Maria Carlshamre
Bokförlaget DN
2006

I nästan tio år levde Maria Carlshamre med en man som utsatte henne för fysiskt och psykiskt våld. Den oslagbara handlar om skräcken och skammen över att ha blivit slagen, om behandlingen inom rättsväsendet av slagna kvinnor och om varför det är viktigt att tala öppet om misshandeln.

”Varför gick hon inte med en gång?” ”Något måste hon ju ha gjort för att provocera honom.” ”Så farligt var det nog inte, hon fick ju bara ett blåmärke.”

Maria Carlshamres bok Den oslagbara är ett svar till alla dem som någon gång tänkt eller yttrat en sådan kommentar när det handlar om mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Den är också ett vittnesmål om hur den mest lyckade människan - hon med yrkesmässig framgång och yttre styrka - kan vara nedtryckt, livrädd och berövad all självkänsla.

I nästan tio år levde Maria Carlshamre med en man som utsatte henne för fysiskt och psykiskt våld. Han var hennes livs stora kärlek, deras passion var av det himlastormande slaget. De får två barn tillsammans. Den oslagbara är dels berättelsen om deras relation och om livet efter att hon tagit sig ur den, dels presenteras fakta i ämnet mäns våld mot kvinnor. Carlshamres bakgrund som journalist och ledarskribent, och på senare tid som politiker – först som EU-parlamentariker för folkpartiet och nu i Feministiskt initiativ – märks tydligt. Det här är en kvinna som behärskar orden. Några upprepningar och tvetydigheter gör mig dock en smula förvirrad, beror de på dålig korrekturläsning, eller är de ett, medvetet eller omedvetet, uttryck för det själsliga kaos som hon upplever?

Mannen som misshandlade Maria Carlshamre ställdes inför rätta och dömdes till ett fängelsestraff. Avsnitten som berör rättsväsendet är upprörande att läsa. Rättssystemet fokuserar på fysiska spår, på blåmärkets storlek – var det stort som ett tefat eller som en tändsticksask? – på datum och tidpunkter. Men det är inte det som är det avgörande, menar Carlshamre:

”Det var allt det där mellan orden, mellan slagen, det osynliga, det knappt märkbara ändå ständigt närvarande. En rädsla jag inte längre var medveten om. Den hade blivit min värld, den bakgrund mot vilket allt annat framträdde. /…/ Det handlar om en skräck som inte låter sig fångas. En skräck som inte finns annat än som bakgrund till allt det andra som ständigt pågår. Det handlar om anpassning intill utplåningens gräns.”

Det fysiska våldet är därför inte det centrala i berättelsen. Skräcken för slaget som aldrig kommer, är lika stor som smärtan när det väl faller.

Bokens intressantaste diskussion handlar om skammen. Varför känner offer skam? Den avgörande skillnaden mellan skuld och skam är mellan handling och person, skriver Carlshamre. Man känner skuld för något man gjort, men skam över något man är. Därför är skam också förenat med passiva tillstånd: det man inte gjort, det man låtit ske. Och på så sätt hör skammen till offret, medan skulden hör till förövaren. Vi måste ta med offrets skam för att förstå våldet och dess effekter, menar Carlshamre. Men idag, skriver hon, är skammen osynlig – den syns inte och kan därför inte förklara någonting. Och istället kommer frågorna: varför gick hon inte, varför slog hon inte tillbaka?

Maria Carlshamre har valt att tala öppet om det hon har varit utsatt för. Hennes offentliga person – den som framgångsrik journalist och politiker – och hennes vägran att hålla det hon utsatts för privat, har gjort att hon inte varit det typiska offret. Därmed har hon blivit ifrågasatt. En del, bland annat företrädare för rättsväsendet, har inte fått bilden av den starka, vältaliga offentliga personen att gå ihop med det slagna, förtryckta, förnedrade offret. Andra menar att hon använt det hon varit med om för att vinna politiska poänger.

Förutom att boken behandlar mäns våld mot kvinnor tar Carlshamre även upp en del andra saker: hennes sons autism och den därpå följande problematiken med till exempelvis skolgång när hon som ensamstående mamma blir vald till EU-parlamentariker, liksom konflikten inom folkpartiet som föranledde partibytet till Feministiskt initiativ. Jag känner mig kluven inför detta – boken blir ofokuserad och stundtals känns det som en försvarsskrift, men å andra sidan: på något sätt hänger allt detta samman.

Den oslagbara är en modig, öppen och nödvändig bok. Budskapet är: samhället måste låta dem som utsatts för våld i kärlekens namn få berätta sin historia. Vi måste sluta förvänta oss exemplariska offer, vi måste komma bort från frågan ”varför gick hon inte?”.

Jenny Sjöö Saers