Östtimor – Asiens fattigaste land

I maj 2012 firar Östtimor tio år som självständig stat efter 450 års portugisiskt kolonialstyre och 25 år av indonesisk ockupation.

Drygt tolv år efter folkomröstningen 1999, då Östtimor sade nej till fortsatt indonesisk ockupation, frågar sig många timoreser varför Östtimor ens blev ett land. Skälen är utbredd fattigdom, hög arbetslöshet och ökande korruption.
Internationella valutafonden, IMF, beskrev nyligen Östtimor som »världens mest oljeberoende land« som drabbas värre än andra av det instabila dollarläget. Barndödligheten förblir oacceptabelt hög, de flesta har inte tillgång till rent vatten, jobben är få och snabba-pengar-mentaliteten etablerar sig bland yngre i takt med att sociala rättigheter uteblir. I den näst största staden Baucau är sju av tio barn undernärda. Kronisk näringsbrist medför men för livet då hjärnan inte utvecklas fullt ut.

– Östtimor ligger efter Afghanistan när det gäller undernäring. Det är inte bara fråga om mat, utan om framtiden. Tänk hur mycket potential som går förlorad, säger Fiona Hamilton, talesperson för Worldvision.
– Kunskap är lösningen, fortsätter hon. Det är känsliga frågor och det gäller att hela tiden jobba med människor här, annars är det omöjligt att nå ut med budskap. Det finns mycket att göra, allt måste byggas från grunden.

Angela Freitas från arbetarpartiet PT.

Framför Hotel Esplanada i huvudstaden Dili säljer fiskare fångster till priser inte många lokalbor har råd med. På Esplanada bor personal från FN och olika NGOs, de enskilda organisationer som arbetar med bistånd och stöd till Asiens yngsta land. Här kostar ett glas juice motsvarande 30 kronor och ett hotellrum 800 kronor natten. Nästa år ska landets enda köpstarka grupp, de cirka 3 500 FN-anställda, lämna Östtimor.

Många unga timoreser är frusterade över att de aldrig lyckas göra sig hörda och en del hoppas på en biljett ut från landet.
– Vi har inga industrier eller ekonomiska alternativ att falla tillbaka på. Allt krut har satsats på en oljepolitik som inte ger oss annat än smulor i jämförelse med utländska aktörer. Om nuvarande politik håller i sig ännu en femårsperiod kommer Östtimor att betraktas som en misslyckad stat, säger Angela Freitas, presidentkandidat för Arbetarpartiet, PT.

Fiskförsäljare i Dili.

Alex, som inte vill framträda under sitt riktiga namn, var armésoldat i fem år. Nu fiskar han för att överleva. I dag är vinden för stark, det blir inget fiske och ingen inkomst. I fyra år har Alex och de så kallade »petionärerna« väntat på att få sin roll under Östtimors landsomfattande kris 2006 utredd. I president José Ramos-Hortas försoningspolitik, ingår att krigsförbrytare, milismän och andra dömda benådas och därmed slipper avtjäna straff.

Våren 2006 lämnade Alex och 600 poliser och militärer sina poster och följde med major Alfredo Reinado upp i bergen. Myteriet var enligt Alex en protest mot dåvarande president Xanana Gusmãos regering som de ansåg hade kastat Östtimor rakt i gapet på nepotism, korruption och ekonomiskt vanstyre. Alfredo Reinado sköts i februari 2008 ihjäl utanför president Ramos-Hortas bostad efter att han och hans män försökt göra en statskupp. José Ramos-Horta skottskadades och flögs till Australien för vård.

Alex var själv i bergen den dagen men är överygad om att rebelledaren mördades i ett iscensatt bakhåll. Utan sin ledare blev petitionärerna snart brickor i ett högre politiskt spel.
– Vi blev något att sopa under mattan som aldrig skulle plockas fram igen, säger han.
De dömdes till fängelsestraff för illegalt vapeninnehav och myteri.

Överklaganden omöjliggjordes när presidenten 2009 benådade petionärerna. Alex ser agerandet som bevis för att regeringen inte vill blottlägga hela sanningen kring krisen 2006. Alex skulle vilja ha en ny rättegång för att »rentvå sig från den politiska domen«. Någon ny rättslig process blir det dock inte och försoningspolitiken har kastat de dömda i ett juridiskt svart hål. Besvikelsen är också stor över uteblivna arbetstillfällen.
– Att acceptera benådningen är att rättfärdiga regeringens »propagandabild«. Vi har inget att dölja och därför vågar de inte möta oss i rätten, hävdar Alex. Varje dag är en jakt efter det dagliga brödet. Med den här regeringen har vi ingen framtid, ingen rättvisa och inget hopp.

President José Ramos-Horta.

Amnesty varnade i oktober återigen för att benådningspolitiken gör att det kan ifrågasättas om Östtimor är en fungerande rättsstat. Trots krav på en rättslig uppgörelse med alla de brott som begicks under Indoneiens ockupation 1974–99 har president Ramos-Horta fortsatt den försoningspolitik som innebär att ingen ställs inför rätta och att fängslade personer friges. Av de 86 personer som dömts för brott i samband med folkomröstningen 1999, då 1 200 personer dödades och hundratusentals drevs på flykt, är det bara en person som idag avtjänar sitt straff.

President José Ramos-Horta beskriver Östtimor som ett land som rönt stora framgångar på kort tid.
– Ekonomin är på frammarsch och fred präglar vardagen, säger han till Amnesty Press.

Presidenten ser på krisen 2006 och dess efterspel på annat sätt men medger att kritiker ser likheter mellan försoning och straffrihet. Presidentämbetet erbjuder dock möjligheter att dra streck över konflikter som annars skulle fortsätta i det oändliga i form av rättegångar, beskyllningar och våldsutbrott, anser han. Petitionärerna och de som tillsammans med major Reinado medverkade i mordförsöket 2008 befinner sig inte, hävdar presidenten, i något juridiskt och ekonomiskt tomrum:
— Tvärtom. De har benådats och nu måste vi blicka framåt.

Text och bild: Klas Lundström

Bakgrund/Östtimor

Östtimor är Asiens fattigaste land med omkring en miljon invånare. I nära 500 år koloniserades östra halvan av ön Timor av Portugal och kallades för Portugisiska Timor. Efter att fascistdiktaturen i Portugal 1974 störtats i en oblodig militärkupp inleddes avkoloniseringen.

I december 1975 invaderade Indonesien och annekterade Östtimor. José Ramos-Horta, som befann sig utomlands, blev självständighetsrörelsens ansikte i världen och fick 1996 Nobels fredspris. Xanana Gusmão deltog i det väpnade motståndet men greps 1992 och fördes till Indonesien där han ställdes inför rätta. CAVR, den sanningskommission som utredde vad som hände i Östtimor från 1974, uppskattar att runt 100 000 personer dog under den indonesiska ockupationen.

År 1999 röstade en överväldigande majoritet timoreser ja till självständighet från Indonesien i en folkomröstning präglad av våld, massakrer och hot från proindonesiska miliser, beväpnade av Jakarta. FN administrerade sedan Östtimor i en övergångsperiod 1999-2002. Gusmão frigavs och valdes till Östtimors förste president 2002. Han efterträddes 2007, efter år präglade av politisk instabilitet, av José Ramos-Horta.
Ekonomin bygger idag på olja och bistånd. I framtiden hoppas regeringen på en utvidgad turistindustri.

Här på kyrkogården Santa Cruz i Dili dog över 250 personer den 12 november 1991 när indonesiska styrkor öppnade eld. Massakern filmades av två amerikanska journalister och väckte stor internationell uppmärksamhet.

Läs också:
Santa Cruz massacre – still waiting for justice 20 years later (Amnesty 12 november 2011

En ny nation föds - Ockupationen och terrorn är över för Östtimor (Amnesty press nummer 5 2001)