Pjäs från 1779 religionsdrama i vår tid

I en värld där religionskonflikter står på dagordningen är det ofta själva konflikten och skillnaderna religionerna emellan som hamnar i strålkastarljuset. Människorna i religionerna och det som förenar dem hamnar då i skymundan. Men på Spegelteaterns scen i Stockholm, där pjäsen Nathan den vise spelas i dagarna får just människan bakom tron komma fram.

De religionsmotsättningar som tydligast märks i världen i dag utspelar sig framför allt mellan de tre abrahamitiska religionerna: kristendom, judendom och islam. Det som de har gemensamt, exempelvis vissa profeter och tron på en gud – även om kristendomen har sin treenighet i form av Kristus och den Helige Ande – faller ofta i skuggan av konflikten. I Nathan den vise finns utrymme för både det som förenar och det som skiljer.

Pjäsen utspelar sig i 1100-talets Jerusalem. Staden styrs av sultanen Saladin, men han har börjat kapitulera inför de kristna som har fått fäste i staden. De kristnas överhuvud är den mäktige patriarken. Även om vapenstillestånd råder i handlingen så ramas pjäsen i amatörteaterföreningen Periskops tappning in av krig. Startpunkten består av sju vitklädda personer med huvor och bakbundna händer som sitter på stolar omgivna av rök och utsatta för skarpt, vitt ljus. Deras fångenskap ackompanjeras av ljudet av kulsprutor, det moderna krigets olika sidor. Scenen ändras och plötsligt befinner vi oss i början av det förra millenniet och det är här pjäsen börjar. Mycket händer och flera olika aktörer uppträder. Därför blir det smått rörigt och oroligt och först lite svårt att hänga med. Men så småningom börjar bitarna om vad pjäsen faktiskt handlar om att falla på plats.

Föreställningen börjar i samtiden. BILD: David Nachmann

Titelfiguren Nathan, en rik jude, är nyss hemkommen från en handelsresa i Fjärran Östern. Under Nathans frånvaro har hans hus brunnit ner, i vilket hans dotter Recha befann sig. Lyckligtvis räddades Recha dock av en ung, kristen tempelherre. Frälsaren och dottern förälskar sig i varandra, men problemet består i att hon är judinna och han är kristen. Grundtemat i pjäsen är förälskelsen dem båda emellan och kring det kretsar bihandlingar som alla ändå hänger ihop. Men för att inte avslöja för mycket av handlingen är det bäst att sätta punkt här. Dramat är ett komplicerat nystan som nystas upp bit för bit och allt fler avslöjanden kommer i dagen. Det visar sig verkligen att människor inte alltid är de de utger sig för att vara. Relationerna mellan dem förändras och sätts in i nya sammanhang. Kärleken mellan den kristne och judinnan är bara en del av hela den komplexa historien. Nämnas bör är att slutet onekligen bjuder på en del överraskningar.

Krockar och föreningar mellan islam, kristendom och judendom tar sig också andra uttryck. För varje religion finns inte bara en representant, utan två sidor speglas oftast. Tempelherren får representera kristendomen, men en ädlare sida av den än patriarken som, enligt regissören Björn Johansson, är pjäsens enda egentliga skurk. Patriarken framställs som en rabiat despot och guds ställföreträdare på jorden. Hans enkle undernådige tjänare, klosterbrodern, är en tredje representant för kristenheten, men med hans person kommer också ett klassperspektiv in – tjänaren och hans herre, patriarken.

H_erren, alias patriarken med sin tjänare klosterbrodern, spelade av Ingrid Wass och Carolina Hammarqvist. BILD:David Nachmann _

Sultanen å sin sida, är också han en maktens person, men han visar en mycket mänskligare och mer tolerant sida än patriarken. Hans syster, Sittah, är däremot mer främmande för det nya och hon representerar ett mer konservativt ställningstagande. Pjäsen spelar på och driver med schabloner och stereotyper. Nathan, exempelvis, är den judiske, smått girige köpmannen, medan sultanen bär palestinasjal och har k-pist.

I programbladet skriver Björn Johansson att ”Det verkar ju inte riktigt klokt att en pjäs, om den varit skriven då, hade varit lika dagspolitiskt aktuell för 1 000 år sedan, som den var 1933 och som den är i dag”. Över två sekel har passerat sedan Nathan den vise skrevs. Trots att pjäsen utspelar sig för nästan tusen år sedan är temat fortfarande aktuellt och samtidens inslag skymtar i uppsättningen på Spegelteatern. Detta märks bland annat i rekvisitan, på bordet ligger Vakttornet, en tidskrift från Jehovas vittnen, sultanen har sin k-pist, ett vapen som inte var uppfunnet på 1100-talet och Nathan bär en t-shirt med Israels flagga.

Nathan den vise, som är uppbyggd i form av en dramatisk dikt i fem akter, skrevs av den tyske författaren Gotthold Ephraim Lessing och publicerades 1779. Lessing var upplysningsman och reformator av den tyska litteraturen. Han gav ut bibelkritiska skrifter vilket gjorde att han drogs in i häftig polemik med det lutherska prästerskapet. Och i Nathan den vise, som har kallats det första ideologiska idédramat, får kristendomen kritik. I Tyskland förbjöd kyrkan pjäsen att spelas under Lessings levnadstid. Som modell för Nathan stod den tyske filosofen Moses Mendelssohn. Han kämpade för att judarna i politisk och socialt avseende skulle jämställas med de kristna.

I Sverige har Nathan den vise inte satts upp sedan 1863, förrän nu på Spegelteatern i Stockholm av amatörföreningen Periskop i samarbete med ABF.

Björn fick upp ögonen för Nathan den vise under ett besök i Berlin för ett par år sedan. Han besökte då Wannsee, den plats utanför Berlin där nazisterna planerade den ”slutgiltiga lösningen av judefrågan” och fick där reda på att pjäsen om Nathan hade spelats i judiska getton efter Hitlers maktövertagande 1933. I programbladet till pjäsen skriver Björn Johansson att Lessing i Nathan den vise framförde ”sin vision om ömsesidig respekt mellan de stora religionerna”. En vision som också Björn Johansson tar med sig i sin uppsättning av pjäsen.

Nathan den vise kretsar kring frågor som ”Vem har den rätta tron? Vem äger Gud? Är det ett krig mellan civilisationer vi ser? Eller har dagens konflikter sitt ursprung i sociala, ekonomiska och geografiska förhållanden? Är det bara ett fåtal fundamentalister på de olika sidorna som utgör ett hot och som förvanskar det religiösa budskapet?”.

Frågan om den rätta tron är, enligt pjäsen en fråga av subjektiv och relativ karaktär. Nathan berättar för sultanen en historia som handlar om en ring. Det var en fantastisk ring med en opal och den gavs av en far åt den av hans söner som han höll kärast. Med hjälp av ringen blev sonen husets furste. Ringen gick från son till son och slutligen kom den till en far som höll alla sina tre söner lika kära. Han lät tillverka två identiska kopior av ringen och de var så skickligt utförda så att ingen kunde säga vilken som var den äkta. Faderns gav sönerna varsin ring, välsignade dem och dog därefter. Det blev tvist om vilken ring som var äkta, men det kunde aldrig bevisas vilken som var det. Lika lite som det går att bevisa vem som har den rätta tron, avslutade Nathan sin historia.

Sittah och sultanen, också spelade av Ingrid Wass och Carolina Hammarqvist. BILD:David Nachmann

Temat med de här tre religionerna, striden mellan civilisationerna och värderingar, är oerhört aktuellt, menar Björn. Särskilt har temat kommit i dagen efter 11-septemberattacken i USA, kriget i Irak och Israel-Palestinakonflikten.

• Den här pjäsen är en fin och naiv uppmaning till fred. Det är lite saga över den. För den är en förhoppning och inte verklighet. På något sätt är vi alla syskon, vi människor är ganska lika och det går inte att välja vad som är rätt eller fel, säger Björn och syftar bland annat på ett moment i pjäsen när man tror att alla har försonats över religionsgränser, men egentligen blir främlingar för varandra igen.

Uppsättningen av Nathan den vise, är Björns regidebut. De senaste tre- fyra åren har han jobbat som professionell skådespelare vid Spegelteatern. Som redan nämnts fastnade han för pjäsen under Berlinresan. I programbladet förklarar han att ”Vi är många som är trötta på att vänta på att himmelriket ska komma till jorden. Vi behöver det nu”. Det är här hans vision kommer in i bilden, men kontexten med himmelriket är inte skriven i religiös mening, Björn är inte själv troende, utan det handlar om hans dröm om en värld utan krig fylld med försoning och acceptans.
- Vilket verkar hopplöst ibland. Historien är så präglad av krig och konflikt, säger han.

Björn anser att det finns för lite acceptans och försoning i världen i dag. Han hoppas att genom teatern kunna påverka, men menar att man inte får ha för stora anspråk. Teaterns ständiga problem är att locka publik och väcka intresse, något som kan vara svårt med ett så här tungt tema.
- Musikaler och komedier drar mer folk, men är det några människor som påverkas så är det stort nog, säger han.

Björn Johansson, pjäsens regissör, anser att människor tänker för mycket i svart och vitt. BILD: Maria Lindqvist

Grundanledningen till att Björn Johansson började hålla på med teater är att han var intresserad av politik och samhälle, tidigare studerade han statsvetenskap, och när han såg att en del gjorde politisk teater så tänkte han att det kanske går att kombinera sina intressen med teatern. Teatern kan vara ett sätt att diskutera frågor på ett sätt som skiljer sig från en akademisk debatt, berättar han.

Ingrid Wass, som spelar Sittah och patriarken, har varit med i Periskop i tre år och spelade med i vinterns uppsättning av Jag skulle ha ropat för länge sen. Skådespeleriet är ännu en hobby, men hon skulle vilja arbeta som professionell skådespelerska.

Varför Ingrid sökte till att vara med i Nathan den vise är dels för att hon tyckte det verkade spännande med språket, hon hade aldrig tidigare varit med i en pjäs skriven på dramatisk dikt, dels för att temat är så aktuellt.
- Jag fattar inte själv varför det ständigt görs skillnad på människor. Om man får vara med i en sådan här pjäs så kanske man kan uppmärksamma det. Jag blev frestad att vara med, säger Ingrid.

Sara Fredriksson, som spelar Recha, är ny i Periskop och Nathan den vise är hennes första pjäs på Spegelteatern. Tidigare har hon gått en teaterlinje på en folkhögskola och snart ska hon söka till scenskolan. Sara läste pjäsen just när debatten med Muhammedkarikatyrerna pågick för fullt i vintras. Hon tycker att det är fascinerande att pjäsen är skriven på 1700-talet, men fortfarande är så aktuell i dag.
- Det gör att jag tycker att det är otroligt intressant och att texten också bär sig. Det är en känslig fråga med religion och de här motsättningarna i dag, mellan kristna och muslimer.

Både Sara och Ingrid tror att missförstånd och intoleransen beror på fördomar.
- Folk är lite rädda för att säga vad de tycker och tänker. Man kan själv ibland vara rädd för att säga det. Jag tror många i Sverige inte förstår religionerna som finns här och att de går efter vad media tycker och tänker. Ta islam, till exempel, där ser man bara den våldsamma sidan, medierna hetsar upp folk mot varandra och det är den saftiga sidan, alltså våldet som uppmärksammas, säger Ingrid och påpekar att det måste finnas en dialog istället för hets.

Särskilt efter den 11 september har det varit mycket rapportering om våld och terrorism, menar Ingrid. Hon tror dock inte att den stora massan tänker och känner så fientligt, även om sådana grupper finns, som det målas upp av medierna.
- Jag tror att det är massor av människor som inte får göra sig hörda, säger hon.

Sara berättar om en judisk vän som på ”fullaste allvar” får höra ”att du kan ju inte vara jude, för du har inte stor näsa”. Och hon menar att islams representanter betraktas som terrorister av många. Och som kvinnoförtryckare, fyller Ingrid i. Både Ingrid och Sara anser att religionen inte får tillräckligt med utrymme i den samhälleliga debatten och de efterlyser en mer nyanserad bild av judendomen och islam. Sara menar också att i Sverige är kristendomen glorifierad:
- Den här pjäsen kan ge en annan bild. Sverige anses vara ett kristet land och det blir ofta så att man inte tänker på det våld och förtryck som kristendomen gör eller har gjort. Man blir blind för det och det blir ensidigt.

Ingrid Wass och Sara Fredriksson med avklädd rekvisita i Spegelteaterns foajé (OBS! Dockan har ingenting med pjäsen att göra). BILD: Maria Lindqvist

På frågan om hur de ser på sina egna fördomar efter att ha jobbat med pjäsen svarar Ingrid att hon ännu inte har hunnit få distans till pjäsen.
- När man repar tänker man mycket på sin karaktär och först några dagar innan premiären kommer man på vad det handlar om. Man kanske inte får klarhet förrän man får distans, för man är så inne i det så man blir blind, säger hon.

Sara hade önskemål om att ensemblen under arbetets gång diskuterat sina fördomar mer ”vad tycker jag om judar....” till exempel. Själv vet hon en del om judendomen, bland annat för att hon har en judisk vän. Sara tycker att islam syns mer än judendomen i Sverige och hon har sin egen förklaring till det:
- Anledningen till att man inte märker judar i Sverige är att de inte vågar gå ut och säga det. Min vän är skrämd och det är verkligen så att hon inte går ut och säger att hon är judinna. Och det har varit stora artiklar om antisemitism.

För Björns del har arbetet med pjäsen inneburit att han reflekterat mer över sina fördomar:
- Jag vill ha förståelse för alla, bara det att man sätter upp en sådan här pjäs blir en påminnelse för en själv att man inte alltid är så fördomsfri som man tänker sig. Det finns förmodligen en anledning bakom alla konflikter och stridigheter, ofta är det fördomar och brist på förståelse.

Björn irriterar sig ofta på, när det gäller diskussioner och debatter, att människor så gärna ser saker i svart eller vitt. Att det är så svårt med nyanserna:
- Att människor tänker att det blir bättre eller låter mer intressant och ta ståndpunkt för det ena eller det andra och skrika ut: så här är det! Men saker är inte i svart eller vitt. Det är sällan så enkelt, man måste se till båda sidor och hitta något emellan. Det är svårt att utmåla en hel religion eller ett helt folk och den här pjäsen är en uppmaning till att man måste se till sammanhanget och till individen.

Exempel på en konflikt som ofta blir svart eller vit är Israel-Palestina, där Israel antingen utmålas som ett helgon, en fri demokrati som ska försvaras och bevaras, och om man inte stödjer dem så är man antisemit eller terrorist, medan Palestina blir skurken. Eller så är det tvärtom. Enligt Björn finns det uppenbarligen människor som motiverar terrorism i islams nams, men det är en oerhört liten andel av alla miljoner muslimer som ställer upp det. USA:s president George W Bush krigar också i Guds namn, men det finns oerhört många kristna som inte ställer upp på det, säger Björn.

Sara har nyligen besökt USA och där läste hon tidningen USA Today i vilken det har börjar debatteras om att det förs ett ”War against Christians”. Exempel på detta var filmer som V för vendetta och _Da vinci-koden o_ch att dessa upplevs som hets mot de kristna. Sara däremot anser att det är bra att det kommer fram filmer som tar upp det här och ser på den egna sidan med kritiska ögon. Man måste granska allt kritiskt, menar hon.

Kritiken av ”den egna sidan” är något som förekommer i Nathan den vise. Björn anser att det ”känns mer rätt” att kritisera något som man tillhör själv.
- Det är mest smakfullt och känns mest rätt att kritisera något som man tillhör själv. Jag själv är ju inte troende, men jag tillhör den västerländska kristna världen och det blir bättre och roligare så här och mer på riktigt, säger Björn och menar att det hade inte känts lika roligt om kritiken istället hade varit skarpare mot islam eller judendomen i pjäsen.

Björn lyfter åter igen fram att det ofta är islam och muslimer som är måltavla för fördomar. Och det är ur de diskussionerna som religionen blivit aktuell i vårt samhälle igen. Även om religionen enligt Björn inte spelar så stor roll i de flesta svenskars liv:
- Vi är väl det mest sekulariserade landet i hela världen, men vår kultur har mycket av sin grund i kristendomen, till exempel i värderingar och utan att vi ens tänker på det längre. I Sverige kan man säga vad som helst om religion. Även om religionen inte är närvarande och inte viktigt i infödda svenskars liv så blir det dock problem, diskussion och konflikt när man möter andra kulturer där religionen är viktig. Tydligaste exemplet var fallet med Muhammedkarikatyrerna. Just i dag är det islam som diskuteras och kritiseras.

Björn betonar komplexiteten i religionsfrågan. För han tycker att man möjligen får göra karikatyrer, samtidigt som han har förståelse för muslimernas reaktioner. Björn tror att religionens mindre betydande roll i många svenskars liv bidrar till att människor oerhört snabbt kritiserar andra och som exempel på det nämner han Muhammedkarikatyrerna igen. Visserligen blev det debatt i Sverige vad gäller Ecce-homo utställningen för ett par år sedan, men för gemene man tror Björn att det inte spelar någon roll ”vad folk gör med Jesus” och att det kan vara svårt att förstå hur någon kan bli så upprörd som vissa muslimer blev över karikatyrerna.

• Det är en svår gränsdragning mellan demokrati, yttrandefrihet och religionsfrihet. Samtliga är värden som jag ställer upp på. Och det är lätt att säga, men när de här värdena ställs emot varandra, när man måste välja eller ta ställning, då blir det svårare, säger Björn.

Kärlek över religionsgränser. Emil Lundgren som tempelherren och Sara Fredriksson som Recha. BILD:David Nachmann

Nyckelordet i det Björn, Sara och Ingrid talar om är acceptans.
- Om man pratar generellt så finns inte förståelsen för olika religioner och kulturer. Det saknas acceptans för det som inte är norm, säger Sara.

För henne är pjäsens stora fråga om det att alla accepterar varandra kan bli verklighet? Det undrar Ingrid också och hon vill betona ytterligare än gång att:
- Var och en får ha sin egen tro, jag kan inte förstå att det ska vara så svårt att acceptera varandra. Det ska bli intressant att se om det blir verklighet om 100 år?

Och Björn poängterar:
- Pjäsens främsta budskap är att alla bör försonas och skapa fred. Och att det finns förståelse mellan människor med olika bakgrund och med olika utgångspunkter. Nathan den vise lyfter fram mänskligheten och människan. Utan förståelse för det får vi religionskonflikter.

Text: Agnes Franzén, praktikant Amnesty Press

Fotnot: Under samtliga föreställningar samlas det in ett kollekt som går till Amnesty.

Faktaruta:

Nathan den vise, av G.E Lessing
Till svenska av Gunnar Klintberg
Regi: Björn Johansson
Ljusdesign: David Nachmann

Medverkande: Carolina Hammarqvist, Ingrid Wass, Victor Nyström, Sara Fredriksson, Margaretha Luthman, Emil Lundgren, Emma Lillvik.