Ana Luisa Escobar räddades av Edelstam

När Ana Luisa Escobars man fängslades i Uruguay 1972 för sina politiska aktiviteter, flydde Ana Luisa till Chile för att skydda sig själv och barnet hon bar.
I Santiago var de en grupp uruguayaner, mest kvinnor och barn, som hjälpte varann. Ganska snart efter kuppen insåg de att de inte längre var säkra. De kontaktade därför Röda korset, som tillsammans med Amnesty, hjälpte dem att komma till klostret Padre Urtado.

Ana Luisa Escobar räddades av Harald Edelstam. Foto: Amanda Samuelsson

Ana Luisa minns att det var många på klostret, och merparten var latinamerikaner. Men det var bara inne i själva klosterbyggnaden som de var skyddade. De bevakades ständigt av militärer, som dessutom kom in på klostergården och begärde ID-kort.
Ibland körde juntans män också in på gården i svarta bilar och sköt mot byggnaden.

Månaderna gick och situationen blev allt svårare. Människorna inne på Padre Urtado började bland annat sko sig på matransonerna. Ana Luisa, som nu hade en liten flicka att ta hand om, fick tyfus och vägde till slut 45 kilo. På klostret höll hon ihop med en annan kvinna, som hade en liten son – och de två delade på allt. Tillsammans började de ta kontakt med soldaterna utanför grindarna, som till sist gick med på att låta dem få gå ut och köpa mat.

Prästen hade hand om tilldelningen av flyktingplatser. Ana Luisa och hennes väninna fick veta att han sålt deras platser till några andra. De hade tidigare varit i kontakt med den svenska personalen på den före detta kubanska ambassaden, som nu stod under svenskt beskydd, och de beslutade att försöka ta sig dit. De tog sina barn och gick ut på en sista »matrunda«.

Ambassaden var bevakad av militären, men Ana Luisa visste att det var vaktavlösning kl. 12 varje dag. Strax före knackade hon på hos ett närliggande hus och bad att få ringa till sin man så att han kunde komma och hämta henne. Istället ringde hon till ambassaden och sa:
– Vi är här, öppna grindarna!
Väl inne fick de tråkiga nyheter. Ambassaden var tvungen att prioritera chilenarna som inte kunde vara säkra någon annanstans. Det var Harald Edelstam själv som skjutsade dem tillbaka till klostret.
– Han körde en crémefärgad Volvo med tonade rutor, så ingen kunde se vem han hade med sig – och han hade alltid någon i bagaget…, säger Ana Luisa.
Innan de gick ur bilen sade Edelstam att de skulle hämtas utanför grindarna två dagar senare klockan sex på morgonen. Men de fick inte berätta det för någon. Två dagar senare blev de upphämtade av svensk ambassadpersonal. Resan gick direkt till flygplatsen och Sverige.

Ana Luisa berättar att alla i Santiago visste vem Edelstam var. Hela tiden hörde man om människor som han hade räddat. Hon säger att det inte fanns någon annan som gjorde så mycket.
– Han var fantastisk! Jag är så glad att någon gör en film om honom. Det är viktigt att det kommer fram hur betydelsefull han var, och allt han gjorde för andra med fara för sitt eget liv. Ingen annan riskerade livet på det sättet. Synd bara att filmen inte gjordes när han ännu levde.

Text: Ulrika Olovson