Chile kämpar för förändring

Hösten 2019 exploderade Chile. Missnöjet med bristande jämlikhet ledde till protester som fortsätter. Det finns nu förhoppningar om ett nytt Chile när en ny konstitution ska skrivas men misstron är utbredd.

Reportage | 2021-03-08
Av: Lise Josefsen Hermann
Även publicerad i AmnestyPress #1/2021
Unga demonstranter mot polisen den 11 december 2020.

Unga demonstranter mot polisen den 11 december 2020. Foto: Pablo Rojas Madariaga

Det första jag möter vid ankomsten till den internationella flygplatsen Arturo Merino Benítez i huvudstaden Santiago de Chile är en soldat med k-pist. Det är en del av landets kontroll av covid-19. Det verkar våldsamt, inte minst i ett land som var en militärdiktatur för några årtionden sedan.

Det är ett land med en befolkning på standby, tärd av kampen på gatorna när normaliteten försvann flera månader innan coronaviruset förändrade vardagen runt om i hela världen i mars 2020. Då hade Chile varit i undantagstillstånd i nästan ett halvår.

Det som började den 18 oktober 2019 kallas av många för ”estallido social”, ungefär socialt utbrott. Alla, befolkning som experter, kunde förnimma att det var på väg. Det var förutsägbart men ingen visste när utbrottet skulle komma och när det kom så var det i form av en explosion.

Det pyrande missnöjet bröt ut i form av protester mot att biljettpriserna på tunnelbanan i Santiago höjdes med 30 pesos (motsvarar cirka 35 öre). Men det handlade självfallet inte bara om tunnelbanan. Ett av de kända slagorden vid demonstrationerna var ”No son 30 pesos, son 30 años” (det är inte 30 pesos, det är 30 år).

Det började som spontana demonstrationer bland skolelever, studenter men också arbetare, som blockerade tunnelbanestationer och slutade med attacker som satte stadens huvudtransportsystem ur funktion. Snart kom det att handla om ett allmänt missnöje med levnadskostnaderna i Chile och protesterna spred sig runt om i landet.

En fredag i december 2020 förbereder sig gatorna i Santiago på dagens demonstration. Sedan den 18 oktober 2019 har det varit demonstrationer i huvudstadens centrum varje vecka. För många invånare har fredagsdemonstrationerna varit en fast punkt det senaste året.

 Juanita Millal (i mitten) säger att hon demonstrerar för mapuche-folkets rättigheter.

Juanita Millal (i mitten) säger att hon demonstrerar för mapuche-folkets rättigheter. Foto: Pablo Rojas Madariaga

En av dem är 62-åriga Juanita Millal som är en så kallad ”lonko”, ledare i Santiago för mapuche-folket. Vi har sökt upp en lugn plats i en av stadens parker för att kunna prata ostört. Eller det var planen. Vi är flera kvarter bort från demonstrationen. Vi har precis börjat intervjun när Juanita Millal springer iväg. Polisen är på väg in i parken. Jag kan också känna tårgasen. Några minuter senare kommer 62-åringen tillbaka.

Juanita Millal har inte mycket till övers för Chiles president Sebastián Piñera:

– Jag levde under Pinochets diktatur och nu lever jag under Piñeras. Jag kommer kämpa till slutet. Jag hoppas de inte ödelägger mina ögon eller dödar mig då jag fortfarande har mycket att kämpa för.

Hennes oro är inte tagen ur luften. Enligt människorättsorganisationer har det registrerats över 400 ögonskador i samband med protesterna, tolv personer har dödats av säkerhetsstyrkorna och över 200 personer är fortfarande häktade.

– Studenterna fick folket att vakna. Vi sov alla och hade fortfarande samma vanor som under Pinochet. Det är inte rättfärdigt med en sådan ojämlikhet. Det är en mänsklig rättighet att ha tillgång till bostad, utbildning och hälsa, säger Juanita Millal.

Nu har demonstrationerna också fått andra slagord som handlar om polisbrutalitet, ögonskador, dödade demonstranter och krav på frigivning av politiska fångar. Och som pricken över i-et; att president Piñera avgår.

– Om det inte var för ungdomen…

Demonstranter kräver frihet för de som fängslats och polisen använder tårgas.

Demonstranter kräver frihet för de som fängslats och polisen använder tårgas. Foto: Pablo Rojas Madariaga

Juanita Millals ord avbryts av poliser som kommer springande mot oss och tårgas. Vi måste flytta på oss, hostande och med svidande ögon. Det verkar våldsamt att bli utsatt för tårgas vid en intervju med en 62-årig kvinna i en park. Under mina många år som journalist i Latinamerika har jag aldrig upplevt något liknande.

– Det är normalt det här, påpekar Juanita Millal. Vi har kämpat i över ett år mot regeringen och systemet. Regeringen representerar inte oss. Vi har varit ute på gatorna sedan den 18 oktober 2019 och det vi har uppnått är skadade ungdomar med ögonskador och döda. Det är ingen skillnad på Pinochet och Piñera. Det här är inte demokratiskt. Vi har rätt att demonstrera. Jag stör ingen – jag är Mapuche Power.

Juanita Millal gläds över sammanhållningen när folket gick ut på gatan tillsammans med studenterna:

– Vi var alla ute på gatan av en orsak. Jag var där som mapuche, andra på grund av ekonomisk ojämlikhet eller äldre som saknar pension. Denna orättfärdighet fick mig ut på gatan den 18 oktober. Men det är inget som har förändrats sedan dess så därför är vi fortfarande här.

Likväl har något hänt. Den 25 oktober 2020 hölls en folkomröstning om en ny konstitution och en överväldigande majoritet, 79 procent, sade ja. Juanita Millal är nu igång med att försöka ställa upp i valet för den så kallade “Lista del Pueblo”, folkets lista, till den församling som ska skriva den nya konstitutionen.

– Pinochet skapade den konstitution som nu gäller och tidigare regeringar har inte avskaffat den, förklarar Juanita Millal. De unga stod inte ut längre, det var för mycket utnyttjande av arbetarklassen. Det är som om folket inte existerar för Piñera. Vi demonstrerar på grund av att mapuche-folket har blivit berövad mark och för kvinnors, ungas och arbetares värdighet. Folk stod inte längre ut med den dåliga behandlingen och därför exploderade det den 18 oktober 2019. Jag är stolt över de unga. Hade det inte varit för dem skulle vi fortfarande sova och tro att allt var i den skönaste ordning.

Mapucheledaren Juanita Millal demonstrerar i Santiago de Chile.

Mapucheledaren Juanita Millal demonstrerar i Santiago de Chile. Foto: Pablo Rojas Madariaga

– När vi blir en del av den församling som ska skriva konstitutionen så kommer vi kräva att de ger oss tillbaka vår mark, utbildning för unga, bostäder och en uppgörelse med den sociala tortyr som finns i vårt samhälle. Vi vill ha värdighet som människor. Vi vill ha ett stopp för att folk kastas i fängelse för att de protesterar. Piñera vill styra landet som om det är ett företag. Men vi är ingen firma, vi är människor, säger Juanita Millal med eftertryck.

Octavio Avendaño är sociolog och politisk analytiker vid det statliga Universidad de Chile. Han har sett hur upproret har pyrt under åratal.

– Redan 2011 var det viktiga demonstrationer. Det har hela tiden funnits en social oro som har grott. Det har handlat om krav kring avgifter inom hälsovård och utbildning men också om regeringsstilen som har varit överdrivet auktoritär. Innan protesterna började i Santiago var det också omfattande protester bland lärare som krävde bättre arbetsförhållande. Det fanns en känsla av en latent olöst konflikt och den 18 oktober exploderade det hela, förklarar Octavio Avendaño.

Protest i Santiago.

Protest i Santiago. Foto: Pablo Rojas Madariaga

Sedan den dagen 2019 har Chile varit ett annat land, säger han:

– Det sociala utbrottet 2019 födde en social rörelse som vi inte hade sett förut. Det finns ett före och ett efter den 18 oktober 2019. Vi kan inte gå tillbaka till det sätt vi levde på före 18 oktober – det är en allmän uppfattning.

Det är en överväldigande upplevelse att vara i Santiago där vardagen och staden fortfarande präglas av protesterna. Trafikljusen är ur funktion, internet fungerar sporadiskt och ickedemonstranter vallfärdar bort från stadens centrum i samband med de veckovisa fredagsprotesterna.

Chilenarna bör beväpna sig med tålamod, anser Octavio Avendaño:

– Det här kommer att ta lång tid, kanske fem eller tio år innan vi börjar se att sakerna blir normala i Chile. Detta är början på en ny etapp.

Den 11 april 2021 är det val till den församling där 155 ledamöter under nio månader ska skriva en ny konstitution. Resultatet ska sedan till en folkomröstning 2022.

Rodrigo Rojas Vade, som lider av leukemi, har blivit en symbol för kampen mot ett orättvist hälsovårdssystem.

Rodrigo Rojas Vade, som lider av leukemi, har blivit en symbol för kampen mot ett orättvist hälsovårdssystem. Foto: Pablo Rojas Madariaga

I samband med fredagsdemonstrationen möter vi Rodrigo Rojas Vade, känd som Pelao Vade. Han är en 37-årig man som lider av leukemi och har blivit en symbol i kampen för ett rättfärdigt hälsovårdssystem istället för ett system där behandling bara ges till den som kan betala. Han följde demonstrationen 18 oktober 2019 från sin sjukhussäng. Så snart han skrivits ut från sjukhuset gick han ut på gatan, och för första gången deltog han i demonstrationer.

– Jag kände att jag hade kommit rätt, säger Rodrigo Rojas Vade. Vi har alltid vetat att hälsovårds- och utbildningssystemen var helt fel. Att stå framför polisen, att kämpa för förändring, det var överväldigande.

– Det handlar i grund och botten om rätten till hälsovård, fortsätter han. Att vi har rätt till behandling och då en ordentlig behandling, inte föråldrade metoder och med gammal medicin. Vi kämpar också för rätten till utbildning och andra basrättigheter. Idag fungerar det så att om du inte har pengar så är det ingen som bryr sig om ditt liv. Vi kan inte normalisera ett hälsovårdssystem där man dör om man inte har pengar för att betala för behandling.

Claudio Gonzales.

Claudio Gonzales. Foto: Pablo Rojas Madariaga

I skuggan av ett träd sitter 62-årige Claudio Gonzales. Han förlorade sitt arbete på marknadsföringsavdelningen i ett mindre företag omedelbart efter att protesterna startade och miljonstaden förlamades. Trots de personliga konsekvenserna för honom själv, stödjer han protesterna:

– Det är de ungas kamp. Det vi inte gjorde upp med efter diktaturen gör de unga upp med nu. Det är en etapp som är nödvändig för att landet ska kunna förändras.

Medan månaderna av protester gick så kom också coronaviruset och påverkade ett land som var i uppror.

– Pandemin framhäver den stora ojämlikheten i hela Latinamerika. Piñera hade inte suttit kvar om det inte var för pandemin, menar Claudio Gonzales. Piñera har verkligt lågt stöd i befolkningen och den 18 oktober 2019 var slutet för den här regeringen. Landet förlamades. Företag stängde, det var mycket hunger och soppkök.

Den 16 januari i år gav en opinionsundersökning, där 1 496 personer tillfrågades, president Piñera ett rekordlågt stöd med endast sex procent. Över hälften stödde protesterna och 64 procent ansåg att polisen kränker mänskliga rättigheter. Den 21 november 2021 ska ordinarie president- och parlamentsval hållas i Chile.

 Jessica de Lourdes Silva Muñoz leder arbetet med soppköket Hermida.

Jessica de Lourdes Silva Muñoz leder arbetet med soppköket Hermida. Foto: Pablo Rojas Madariaga

I utkanten av huvudstaden, i det fattiga bostadsområdet Peñalolén besöker vi ett ”olla común”, soppköket Hermida.

– Redan innan protesterna började lade vi märke till ökad fattigdom, förklarar initiativtagaren Jessica de Lourdes Silva Muñoz.

Hon berättar att det också var folkkök i samma hus under diktaturen på 1980-talet:

– Protesterna gjorde att fattigdomen blev tydligare även om den hela tiden har funnits. Under pandemin har det blivit ännu värre. Folk som är daglönare har helt enkelt inte pengar till mat. Folk började sälja sina kläder, TV-apparater och möbler. Då bestämde vi att det var dags att upprätta ett folkkök igen.

Den första lördagen serverade hon 200 luncher. Sedan blev det snabbt upp till 450 personer som kom till tre dagliga måltider, sex dagar i veckan. Det serverades bönor, kikärtor, pommes frites och empanadas.

– Det var många äldre som kom och fick mat, berättar Jessica de Lourdes Silva Muñoz. Och vi förde ut mat till folk som hade fått covid-19. Vi blev tvungna som medborgare att ta ansvar för situationen då kommunen eller staten inte gjorde det.

Hennes familj har inte haft råd att betala el- och vattenräkningar det senaste året på grund av bristande inkomster:

– Vi tvingas att prioritera. Betala räkningar eller mat på bordet, säger hon.

Hon berättar om många personer som bor trångt i små bostäder här i kvarteren. Jessica de Lourdes Silva Muñoz har själv varit ute på gatan och demonstrerat:

– Det är mycket att kämpa för; hälsovård, bostäder, utbildning och rätten till mat. Jag hoppas att krisen löser sig med den konstituerande församlingen. Men det kommer ta tid och det är nödvändigt att protestera på gatan. Det medför också risker; sårade, dödade, fängslade. Men du kan inte bara vänta på att andra ska kämpa för din skull. Det finns många politiska fångar. De unga är uttråkade och de har inte råd att studera. Det är mycket fattigdom och regeringen gör inte något för att hjälpa dem. Det slutar i problem med våld och droger.

Samtidigt tvivlar inte ledaren för folkköket på att protesterna har effekt:

– Det har varit värt det hela. Att komma fram till att ändra konstitutionen är stort. Nu ska vi bara ha rättvisa; att fångarna från protesterna friges.

 Rodrigo Rojas Vade hade aldrig demonstrerat innan protesterna började hösten 2019.

Rodrigo Rojas Vade hade aldrig demonstrerat innan protesterna började hösten 2019. Foto: Pablo Rojas Madariaga

Valeria Carvallo är sociolog med inriktning på politisk sociologi vid universitetet i Valparaiso. Hon delar synen att protesterna var väntade sedan lång tid tillbaka:

– Det var en explosion av socialt missnöje som funnits länge och explosionen kunde inte stoppas. Graffitin i Santiago om att ”det inte är 30 pesos utan 30 år” var bara droppen som fick bägaren att rinna över. Vi har kunnat se det komma under lång tid.

– När så protesterna startade var det som när det kommer ut kaniner ur en trollkonstnärs hatt; olika orsaker förde samman människor i protest mot regeringen – det handlade om hälsovård, utbildning, pensioner och transporter, allt det som handlar om höga levnadskostnader i Chile, säger Valeria Carvallo.

Hon pekar på att förhållningsreglerna under pandemin var extrema:

– Det var mycket militär kontroll och det kändes väldigt våldsamt när presidenten satte in den tunga krisapparaten i ett land som nyligen haft diktatur. Covid-19 passade precis in för att regeringen skulle kunna behålla den sociala kontrollen.

Valeria Carvallo ser positiva reaktioner i befolkningen inför valet till den konstituerande församlingen:

– Efter folkomröstningen har folk samlats i sina kvarter och diskuterat vilken konstitution de önskar sig och pratar om vad de önskar för framtiden. Problemet är att folk inte känner sig representerade i kongressen. Nu handlar diskussionen om vem som ska sitta i den konstituerade församlingen? Det är också en polemisk diskussion om valet dit. Hur ska vi till exempel säkra att de fattiga områdena blir representerade? Det finns en stor misstro mot de politiska partierna. Många fruktar att den nya konstitutionen blir en kopia av den gamla och skriven av politikerna.

Samtidigt har regeringens våldsamma användning av militären mot demonstranterna gett folk ännu mer anledning till att protestera.

– Nu handlar protesterna om frigivning av de politiska fångarna. Och folk protesterar fortfarande på gatan då levnadsomkostnaderna fortfarande är desamma. Folk kräver fortsatt också att presidenten ska avgå. Folk kommer att stanna på gatan tills det blir reella förändringar, anser Valeria Carvallo.

President Sebastián Piñera.

President Sebastián Piñera. Foto: Wikimedia/ Gobierno de Chile

Offentliganställda försöker hela tiden att måla över de graffitis med politiska budskap som hela tiden dyker upp igen i Santiago. Det är en symbolisk kamp; presidenten och politikerna mot folket.

– Som det står på en graffiti: ”Förut hade vi det bra, men innerst inne hade vi det dåligt. Nu har vi det dåligt men det är bra att veta om det”. Det är nästan som det chilenska samhällets mentala tillstånd och erkännandet är det första steget. För ett och ett halvt år sedan var det något helt annat, påpekar Valeria Carvallo.

Tillbaka till Claudio Gonzales i skuggan under trädet i Santiagos centrum.

– Jag kämpade då 1973, berättar han. Jag var 14 år och min far stödde Pinochet. Det var många som var rädda för uniformerna. Det fanns en utbredd fruktan. Idag är det annorlunda.

Han säger att han kämpar för sin 20-åriga dotter:

– Det handlar inte om mig själv, det är för ungdomen. Och för grundläggande pelare i samhället. Pensionerna är en eländighet. Utbildningen är dålig och bara för dem som kan betala. Och hälsovårdssystemet bör vara till för alla, inte bara för de som har pengar. Vi behöver en fullständig förändring.

– Folkomröstningen om en ny konstitution var för att lugna folk, fortsätter Claudio Gonzales. Folk vill ha reella förändringar, mera extrema och snabbare förändringar. Det finns ett stort missnöje med att många sitter fängslade. Nu är det ett historiskt ögonblick när de unga kämpar mot förtryck. Jag hade inte kunnat föreställa mig att jag skulle få uppleva ännu ett exempel av kamp på detta sätt. Men ja – förhållanden kan ändra sig!

Text: Lise Josefsen Hermann
lise.hermann@gmail.com

Foto: Pablo Rojas Madariaga
pablo.rojasmadariaga@icloud.com

Översättning: Ulf B Andersson

Chile

Huvudstad: Santiago de Chile
Politik: Militärdiktatur 1973-1990 med Augusto Pinochet som ledare. Socialisten Michelle Bachelet var president 2006-2010 och 2014-2018. Hon levde i exil efter kuppen 1973 då hennes far dog efter tortyr. Högerpolitikern Sebastián Piñera var president 2010-2014 och återkom 2018. Bristen på jämlikhet i samhället har lett till stora protester som inleddes i oktober 2019.

Yta: 756 096 km 2 (Sverige 449 964 km2)
Befolkning: 17,6 miljoner (2017).

Diktaturen

 Augusto Pinochet möter USA:s utrikesminister Henry Kissinger 1976.

Augusto Pinochet möter USA:s utrikesminister Henry Kissinger 1976. Foto: MRE/Wikimedia

Från den 11 september 1973 till den 11 mars 1990 styrdes Chile av Augusto Pinochet. Han ledde den militärkupp som störtade Salvador Allendes socialistiska regering. Under Pinochet förbjöds politiska partier och fackföreningar.
Över 3 000 personer dödades eller försvann och tiotusentals utsattes för tortyr. Det beräknas att 200 000 chilenare gick i exil.
Under militärregimen genomfördes omfattande ekonomiska liberaliseringar, inspirerade av Milton Friedman, nationalekonom från USA som 1976 fick Riksbankens ekonomipris till Nobels minne, vilket ledde till demonstrationer vid utdelningen i Stockholm.

1988

Till mångas förvåning hölls den 5 oktober 1988 en folkomröstning i Chile där militären accepterade att drygt 55 procent röstade nej till att Pinochet skulle sitta kvar åtta år till. Han avgick i mars 1990 och civilt styre infördes åter.

Konstitutionen

1980 lät Pinochet genomföra en tvivelaktig folkomröstning om en ny konstitution som ersatte den som hade gällt sedan 1925.
Den 25 oktober 2020 röstade en överväldigande majoritet för att en ny konstitution ska utarbetas. En församling ska väljas och sedan ska förslaget till ny konstitution läggas fram 2022 för en folkomröstning.

Mapucheflaggan.

Mapucheflaggan. Foto: Huhsunqu/Wikimedia

Mapuche

Ett urfolk i Chile och Argentina. Idag beräknas 1,7 miljoner bo i Chile och cirka 200 000 i Argentina. Mapuchebefolkningen har utsatts för hårt förtryck och idag fortsätter konflikter som rör markrättigheter.

Sebastián Piñera

Rik affärsman som har gett sig in i politiken. Var Chiles president 2010 till 2014 och vann valet igen 2017. Nytt presidentval ska hållas i november 2021. Han tillhör det konservativa högerpartiet Nationell förnyelse.

Bakgrundstexter: Ulf B Andersson

Läs mer

Chile: Ett år av polisbrutalitet och rättslöshet (18 december 2020)

Foto: UI

Läs också

Nummer 11-12/2020 av Världspolitikens dagsfrågor, som ges ut av Utrikespolitiska institutet, har titeln ”Hoppet om ett nytt Chile”. Lars Palmgren ger sin syn på protesterna i Chile.

Den nationella polisen i Chile måste utredas för människorättsövergrepp (Amnesty International 14 oktober 2020)

Den chilenska polisens gummikulor tog Gustavos syn — kräv att de ansvariga ställs till svars! (Svenska Amnestys kampanj Skriv för frihet)

Reportage | 2021-03-08
Av: Lise Josefsen Hermann
Även publicerad i AmnestyPress #1/2021