Demokratin dröjer i Burma

Reportage | 2002-09-16
Även publicerad i AmnestyPress #3/2002

Världen drog en suck av lättnad när bilderna kablades ut från Rangoon. »The Lady« fritt promenerande på stadens gator, ännu en diktatur i Asien vacklade till. Jublande anhängare till hennes parti, NLD, blixtrade förbi i TV-rutan. Fri! Äntligen fri!

Det pågick några dagar, sedan återgick allt till det vanliga, intresset för Aung San Suu Kyis frigivning ur husarresten svalnade. Hoppet om en snabb övergång till demokrati slocknade.

Det som borde ha varit 2002 års största händelse i Asien reducerades till en pseudohändelse i Burma.

Jag tänkte på Bo Kyi, en student från Rangoon. Han greps strax före valet 1990. Anklagelsen löd: »Hot mot statens stabilitet.«
Ni skulle se killen, en liten försiktig, nästan timid burmes. Han berättar tyst, men vant, sin historia, hur han misshandlades i fängelset Insein med en skitig huva över ansiktet, hur han förolämpades, vägrades sova, vägrades vatten att dricka och trängdes med fyra andra fångar i en fuktig cell på nio kvadratmeter.

Den militära rättegången tog 20 minuter. Frågan ställdes: »Är du skyldig?« Ja, han var skyldig: han var skyldig till att ha deltagit i fredliga demonstrationer för frisläppandet av fängslade studenter. För det fick han, i två omgångar, sju år och tre månader i fängelse.

Jag träffar honom i Thailand, i gränsstaden Mae Sot. Bara en bro skiljer honom från hemlandet Burma. Han kom som illegal invandrare 1999. Nu arbetar han för AAPP, Association for Assistance of political prisoners. I garaget har han ordnat ett litet museum. Där finns en modell av Insein-fängelset, där finns fotbojor och kedjor som han demonstrerar.

Det som gör störst intryck i Bo Kyis lilla museum är den stora tavlan med porträtt på en vägg. Bo Kyi pekar på bilderna och nämner namn på vänner och bekanta, berättar om hur de fängslats, torterats, dödats av militären. Deras brott, nästan uteslutande: Fredlig kamp för ett demokratiskt samhälle.

Under ett par veckor reser jag och fotografen Anders Gunnartz runt i Burma. Till Rangoon, förstås, men också upp till den Gyllene triangeln i Shanstaten där knarket flödar och unga flickor exporteras till sexindustrin i Thailand. Shanstaten är en av de stater i Burma där de värsta övergreppen mot civilbefolkningen sker. Skedde – och sker.

Vi reser som turister. Journalister är inte välkomna till Burma, det är de sällan i diktaturer.

I Chiang Tung, »huvudstad« i den Gyllene Triangeln, hjälps vi runt av vänliga, oegennyttiga människor som riskerar att dra på sig myndigheternas vrede enbart genom att ta sig an ett par utlänningar. Myndigheterna vet mycket väl att vi finns i staden, de vet vart vi går, vilka vi träffar.

Vi skjutsas på motorcyklar runt till de små byarna runt Chiang Tung. Möter människor som försiktigt berättar, ofta i omkväden, om hur de lever. Hur militären utan motivering stjäl deras skördar, rövar bort deras boskap, tar deras land. Hur myndigheterna blundar för övergreppen.

Ändå är det vi får höra och se bara en ljum vind av hur verkligheten ser ut för många av minoritetsfolken i Shanstaten, bara några mil in i skogen från Chiang Tung.

Vill man veta mera får man läsa rapporter. De finns i stora mängder,
ibland så skrämmande att man värjer sig mot läsningen. Här handlar det inte »bara« om stölder, utan om mord, misshandel, tortyr, systematiserade våldtäkter, nerbrända byar och slavarbete åt militären.

Miljoner invånare lever som laglösa i djungeln eller flyr till ett annat förtryck i det närbelägna Thailand. Allt förnekas ihärdigt av militärjuntan.

Det här ser vi naturligtvis ingenting av när vi reser runt i Chiang Tungs omgivningar. Militären syns inte till, människorna i byarna ser relativt välmående ut, först när de berättar framgår deras vardag i allt sitt slit. Ofta är de daglönare åt någon granne sedan deras jord tagits ifrån dem.

Pengar finns på sina håll, »knarkpengar och horpengar«, som en av våra värdar fräser när vi passerar något lite mera välmående område. Hälften av alla ungdomar mellan 17 och 33 här omkring är Hiv-smittade enligt icke officiella uppskattningar. Förfärande siffror, som det mesta här uppe i Shanstaten.

I Rangoon – eller Yangon, som staden heter på nyburmesiska – försöker människorna leva sina stillsamma liv. Militären märks inte mycket. Så länge man inte agerar politiskt och uttrycker kritik mot militärjuntan kan man troligen leva ganska drägligt. För dem som protesterar väntar fängelse, tortyr, ibland döden. Folk skiner upp när vi kommer, vill gärna byta några ord på stapplande engelska.

Vi gör ett försök att besöka Aung San Suu Kyi i hennes bostad på University Avenue, men det slutar som väntat: gatan är avstängd av militären i bägge ändar, Burmas viktigaste politiker utanför militärjuntan får inte ta emot besökare.

Bättre går det när vi åker till hennes partihögkvarter. Utan mankemang stiger vi in i National League for Democracys lokaler och intervjuar dess talesman U Lwin. När vi lämnar honom fotograferas vi från andra sidan gatan.

U Lwins bakgrund är märklig. Han satt i generalernas regering på sjuttiotalet, var vice statsminister under den mäktige diktatorn Ne Win. Han besökte Sverige och mötte Olof Palme. Det var runt 1975. När militären sköt tusentals människor under de stora demonstrationerna 1988 skrev han in sig i Aung San Suu Kyis parti NLD.

– Vi älskar henne, säger den nu 77-årige Lwin.

Om framtiden vet U Lwin bara att det blir en besvärlig tid. Generalerna har backat in i ett hörn. Regeringen kan inte lösa problemen på egen hand, utan måste ha hjälp av NLD. Det handlar om ett ömsesidigt beroende, säger han. Generalerna måste få chansen att rädda sina ansikten inför folket. Aung San Suu Kyi är deras enda hopp. Kanske ska de sitta med i regeringen några år innan de försvinner.

– Jag tror inte det blir några bakslag nu, de har inget val längre.

Den lösning de flesta talar om, både inom och utom landet, heter en federal stat, med medbestämmande från minoritetsgrupperna. Något annat diskuteras inte.
Det känns ännu som om det vore långt dit. Det politiska klimatet har inte ändrats mycket sedan Aung San Suu Kyi släpptes ur sin husarrest i Rangoon. Det finns inga restriktioner mot henne efter frigivningen, säger hon själv i några sparsamma intervjuer.

Om hennes parti, NLD, har juntan inte sagt någonting. Det finns inga tecken på att militären tänker samarbeta med de demokratiska krafterna. Om partiet gör allvar av sina planer att ge ut en dagstidning blir det ett styrkeprov både för Aung San Suu Kyi och för generalerna.

En skillnad, som måste påpekas, är att militären inte längre trakasserar hennes möten. Det gjorde de alltid förr, om de ens lät henne komma fram till möteslokalen. Hennes möten är välbesökta, de enda som kan konkurrera med juntans egna, ytterst välregisserade möten, som förr brukade samla så mycket folk.

Mer än 300 politiska fångar har frigetts sedan samtalen mellan Aung San Suu Kyi och generalerna började, men betydligt fler sitter fortfarande kvar i de förfärliga fängelserna runt om i landet.

»Även normalt optimistiska diplomater är besvikna«, skriver en källa i ett mejl och talar hellre lite vitsigt om »försiktig pessimism«.

Situationen för de etniska minoriteterna i Shanstaten har inte förändrats nämnvärt, enligt färska rapporter. Det har till och med blivit värre, sedan militären ökat trycket mot minoritetsfolken vid gränserna. Fortfarande strömmar det över Shan-flyktingar till Thailand.

Enligt regeringen är tvångsarbete förbjudet, men ordern tycks inte ha nått ut i landet, i »världens största arbetsläger«, som Fackföreningsinternationalen, med medlemsförbund i 145 länder, skriver. Fackföreningar är självklart förbjudna.

Övergreppen fortsätter, utförda av lokala småpåvar inom militären. Tvångsarbetet utgör en lönsam inkomstkälla för lokala officerare.

Men tiden arbetar för de demokratiska krafterna, maler långsamt ner motståndet mot en demokratisk utveckling.

– Om tio år kanske jag kan återvända, sa Burmas premiärminister i exil, Sein Win när vi träffades i Stockholm i vintras.

– Tio år, sa också Suu Kyi för ett par år sedan. Nu är hon lite mer optimistisk:
– Det kommer att ta minst fem års hårt arbete för att få demokrati. Sedan väntar ändå hårdare arbete för att upprätthålla den.

En insiktsfull bedömare i Bangkok säger:

– Jag tror förändringen kommer snabbt när den kommer. Ge människor lite frihet och de tar allt. Startar generalerna förhandlingar är det lika med att de ger upp.

Text: Anders Elghorn
Bild: Anders Gunnartz

Reportage | 2002-09-16
Även publicerad i AmnestyPress #3/2002