Brännpunkt Jakarta

Reportage | 2001-02-13
Även publicerad i AmnestyPress #1/2001

Efter över 30 år av militärstyre har Indonesien en civil regering och en bräcklig demokrati.
Men i utkanterna av det väldiga öriket pågår väpnade konflikter och på julafton drabbades kyrkor i huvudstaden Jakarta av en rad bombattentat.
– Om våldet mellan religiösa grupper flyttas till Jakarta vore det en katastrof, säger Munir, prisbelönad människorättsaktivist.

Text: Lennart Hildingsson Bild: Emilie Wellfelt

Drygt ett år efter det första demokratiska parlamentsvalet i Indonesiens historia är våld och rättsövergrepp fortfarande vardag för juristen och människorättsaktivisten Munir. Han är av dem som fick Right Livelihood-priset - även kallat »alternativa Nobelpriset« - i Stockholm i början av december.

Kontras och Legal Aid Foundation, de båda organisationer som Munir står som ledare för, har själva fått sina lokaler i Jakarta beskjutna vid fyra tillfällen och Kontras har vandaliserats ytterligare en gång sedan Suhartos sorti från presidentposten för två och ett halvt år sedan. Det är dåd som Munir är övertygad om utförts i regi av militära ledare som motsätter sig förändringen mot demokrati.

– Under de 32 år före 1998 som Legal Aid funnits i Jakarta har militären aldrig ens varit i närheten av kontoret, konstaterar Munir.
Annandag jul var vikt för ett möte i lugn och ro med Amnesty Press i Kontras trädgårdsomgärdade hus vid Jalan Mendut, som är en lummig och sömnig gata mitt i den annars myllrande 9-miljonersstaden Jakarta.

En serie bombdåd i huvudstaden och på några andra håll i landet under julaftonskvällen, alla riktade mot kristna kyrkor och lokaler, vände upp och ned på intervjuinnehållet.

Den första räkningen av offren för bomberna gav 14 döda och 87 skadade.
Dåden blev en omedelbar mobiliseringssignal för Kontras, som fruktade nya sprängningar, nu mot moskéer, och i förlängningen folkliga kravaller.

Det är i denna dramatik vi träffar Munir på hans kontor. Uppgifter om helgens döda och skadade uppdateras på en väggtavla, en 24-timmars telefonjour är organiserad och faxapparten går varm med ett uttalande som formulerats på juldagen. Det är från en organisation som samma dag bildats i farans stund: »Forum för ett fredligt Indonesien«. Denna nya organisation gör att Munir ändå är hoppfull mitt i bedrövelsen:
– Det är första gången som jag känner att vi lyckas samarbeta. Nu samlas företrädare för grupper som vill reformera landet, bland kristna, muslimer, fria intellektuella och även politiker, säger han.

Den tillit som många känner för Munir illustreras för oss denna dag då han styr stegen mot Legal Aids hus, som ligger lite längre ned på gatan.

Utanför väntar ett hundratal anställda från ett av Jakartas största hotell. Sedan ett par dagar före jul har de strejkat för bättre förhållanden.

Samma morgon har 20 strejkledare arresterats och förts bort av polis. Nu söker man hjälp hos Legal Aid och råd från Munir. Flera rusar fram enbart för att få trycka hans hand innan en improviserad konferens utvecklas i husets vestibul.

Munir får sedan varma applåder innan han skyndar vidare. Detta trots att det löfte om stöd han ger inte visar på någon konkret lösning av hotellarbetarnas problem.
De får vänta denna dag, då faran för religiösa konflikter till följd av bomberna hänger tung över Jakarta.

– Den första ilskan har bytts mot rädsla. Läget är kritiskt. Tidigare har blodiga sammandrabbningar mellan religiösa grupper provocerats fram i Moluckerna och andra glest befolkade områden. Om detta våld flyttas till Jakarta, vore det en katastrof, säger Munir.

Han talar mycket och med visionär patos trots att han inte har sovit en blund under det senaste dygnet.

För hans del har det på morgonen först varit möte med en polischef i Jakarta och sedan ett hos landets vicepresident tillsammans med en grupp andra intellektuella och ledare för folkliga organisationer. På kvällen väntar ännu ett med landets president Abdurrahman Wahid.
– Polischefen sa till mig: Nu har du kritiserat oss länge nog. Nu behöver vi din hjälp, berättar Munir vars ansikte för första gången under samtalet spricker upp i ett leende.

Kontras är en mycket liten organisation, berättar Munir, men den har framgångsrikt lyckats hålla en hög profil. Det handlar om färre än 100 funktionärer, i Jakarta och vid en handfull kontor på strategiska platser i landet, stödda av cirka 500 frivilliga, de flesta av dem människor som tidigare fått hjälp och stöd av Kontras.

– När det restes krav på en oberoende undersökning av massakrerna i provinsen Aceh samlade vi ihop så mycket folk vi kunde och åkte dit. Samma sak gjorde vi i Östtimor och på Moluckerna.

Även sedan Suharto tvingats avgå i maj 1998 och Indonesien tagit de första stegen mot demokratiska reformer har Kontras fortsatt sitt arbete.

Listan med ouppklarade människorättsbrott, ända från de blodiga förföljelserna av kommunistpartiets medlemmar och sympatisörer vid mitten av 1960-talet och vidare över president Suhartos mer än 30 år vid makten, är forfarande lång. Men också idag fortsätter övergreppen i Indonesien.

– De enskilda fallen är färre, men betydligt mer komplicerade, säger Munir.
– Vilka som utförde massmord och försvinnanden före 1998 var lätt att se. Men det som sker idag är mycket svårt att angripa, konstaterar han.
– För det första vet ingen säkert idag vem som ligger bakom många av våldsdåden. Även om jag i vissa fall skulle vara övertygad om att det är folk inom militären, måste jag ha bevis för det innan vi kan göra något.

Frågan om hans personliga säkerhet är oundviklig, inte minst sedan vi får klart för oss att han oskyddat åker till och från jobbet med motorcykel varje dag. Hans svar formar sig snabbt till en programförklaring:
– Nej, jag har ingen anledning att vara rädd.

Han berättar att Kontras har en medveten strävan om att vara tillgänglig för alla. Även militärens folk är välkomna att komma och gå som de vill för att få vetskap om vad organisationen arbetar med och vad dess så kallade »undersökningsgrupper« kommit fram till.

– För mig är det viktigt att visa att vi inte är rädda. Vi har i det här landet levt under rädslans kultur allt för länge, säger Munir.

Vem är Munir?

Munir föddes 1965 i staden Malang på Östra Java. När han på 1980-talet studerade juridik gjorde han en undersökning av arbetarfamiljers erfarenheter av rättsväsendet, vilket kom att få ett avgörande inflytande på hans liv och engagemang för människorättsfrågor.

Som nyutbildad advokat började han 1989 arbeta för nationella Legal Aid Foundation, som sedan mitten av 1960-talet ger juridisk hjälp till offer för förtryck och övergrepp i Indonesien. Organisationen har bland annat fått stöd från svenska Sida.
1995 hade Munir avancerat till chef för Legal Aid i Malang och året därpå kallades han till huvudkontoret i Jakarta, där han 1997 startade den organisation som senare fick namnet Kontras (Kommissionen för saknade personer och offer för våld).
I december förra året uppmärksammades Munir internationellt, genom det svenska Right Livelihood-priset och en utmärkelse från FN-organet Unesco. Då Munir gästade Stockholm för att ta emot det svenska priset besökte han bland annat Amnesty för att studera hur arbetet för mänskliga rättigheter bedrivs i Sverige.

Reportage | 2001-02-13
Även publicerad i AmnestyPress #1/2001