Kairos zabbaleenare får det allt svårare

Orosmolnen tätnar över sopstäder och slumområden i Kairo. Regeringsbeslut fattas och verkställs utan att de som drabbas underrättas. Försörjningsmöjligheter stryps och inkomster minskar. Ovissheten inför framtiden är total. Amnesty Press har besökt sopfolket i Kairo.

Sjubarnsmamman Um Romani från Ezbeth el-Nakhl har sorterat sopor
sedan barnsben. Nu hotas hennes och familjens försörjning.

• De har tagit ifrån oss allt och förstört våra liv. Och nu kommer ni hit och fotograferar oss! hojtar sjubarnsmamman Um Romani.
  Hon sitter i ett skjul med korrigerat plåttak och sorterar återvinningsbart material ur ett hav av sopor. Vi befinner oss i sopstaden i Kairoförorten Ezbeth el-Nakhl. Här lever 20 000 av Kairos cirka 100 000 zabbaleenare (sopfolk). Merparten är kristna kopter som har försörjt sig på att samla in, sortera och återvinna Kairos sopor de senaste 40 – 50 åren. Fram tills helt nyligen återvann zabbaleenarna cirka 85 procent av allt de samlade in. Organiskt avfall slukades av grisar som även gav en sidoinkomst när de såldes till slakt.
• Tidigare hade vi ett bra liv, nu är det botten, muttrar Um Romani.

I Manshiyet Nassers sopstad har nästan alla rucklen ersatts av hafsigt
uppförda tegelhöghus sedan 1980-talets början.

Det är svårt att tro att livet har varit ”bra” i sopstaden. Avfallstäckta jordvägar kantas av enkla ruckel som ofta tjänar som både bostäder och sopsorteringslokaler. Getter och får mumsar på ruttnande grönsaker. Luften stinker av röta och bränt papper. Smutsiga barn och skabbiga hundar leker bland sophögarna. Å andra sidan, de senaste 10 – 20 åren har alltfler ruckel i sopstaden ersatts av enkla tegelvåningshus där de flesta zabbaleenarna nu lever. En rad regeringsbeslut har dock lett till att utvecklingskurvan i sopstäderna numera går nedåt.

Den första smällen kom 2002 då myndigheterna började överlåta sophanteringen i Kairo och grannkommunen Giza till multinationella renhållningsbolag. Samtidigt förbjöds åsnekärror, som de flesta zabbaleenare använde, i stora delar av staden. Ingen vi pratar med blev underrättad av myndigheterna.
- Det var den största katastrof som hänt oss. Kostnaderna för de utländska bolagens tjänster lades på hushållens elräkningar. Tidigare betalade hushållen oss för att hämta deras sopor. Ingen ville betala oss för att hämta deras sopor längre. Vi miste 75 procent av våra inkomster, säger 27-årige Wael Jabel.

Bolagen har emellertid varit föga framgångsrika. Deras bilar är för stora för att komma fram i stora delar av Kairo. Systemet att sätta ut containrar på bestämda platser, där folk förväntas slänga sopor, har inte heller fungerat. En del hushåll anlitar fortfarande zabbaleenarna, men till lägre ersättning än tidigare. Wael Jabel och hans familj har gett upp sopsamlandet.
- Nu försörjer vi oss på att köpa plastflaskor av sopsamlarna som vi säljer vidare till återvinning, säger Wael Jabel.

27-årige tvåbarnspappan Wael Jabel och hans
familj miste cirka 100 grisar i maj 2009.

I maj 2009 kom nästa slag då regeringen slaktade alla Egyptens 300 000 grisar som en preventiv åtgärd mot svininfluensan, trots att viruset överförs mellan människor.
- Min familj hade ungefär 100 grisar. Hade vi slaktat dem och sålt köttet hade vi fått 40 000 egyptiska pund (cirka 54 000 kronor). Vi fick 6 000 pund i ersättning. De pengarna är slut nu och vi har mist en regelbunden inkomst, säger Wael.
- Det kändes som om en nära släkting hade dött. Nu kan vi inte ens mätta våra barn, suckar Um Romani.
Några nunnor och enskilda organisationer står för hälsovård, undervisning och annan service. En nunna berättar att allt fler ber om allmosor. Statlig service lyser med sin frånvaro, såvida man inte räknar in några civilklädda män som dyker upp och är ”oroliga att vi ska skriva dåliga saker om Egypten”.

Trots att sopstaden i Manshiyet Nassar knappast
är något paradis kan inte 33-årige sopsamlaren
Haykal Nassar tänka sig att bo någon annanstans.

Det finns sju sopstäder i Kairo. Den största ligger i slumområdet Manshiyet Nasser och har cirka 65 000 invånare. Här har nästan alla ruckel slukats av hafsigt byggda tegelvåningshus. Det finns en statlig skola och en hälsovårdsklinik, men även här har grisslakt och arbetsbortfall lett till ökad fattigdom. Det finns också andra orosmoln som hägrar.
- Alla hus är byggda utan tillstånd. Marken tillhör regeringen, så givetvis är vi oroliga för att bli utkastade och få våra hem rivna, säger 33-årige Haykal Nassar.

De senaste 20 – 25 åren har Kairos befolkning fördubblats till 18 – 24 miljoner, framförallt genom inflyttning från landsbygden. Det statliga bostadsbyggandet har inte motsvarat befolkningsökningen. Idag uppskattas hälften av Kairos invånare leva i informella bostadsområden. Regeringen har en vision, kallad Greater Cairo 2050, som innefattar att slumområdena ska utvecklas eller rivas. Dess invånare ska erbjudas bostäder i nybyggda stadsdelar i Kairos utkanter. 26 områden har klassats som osäkra för folk att bo i, däribland Ezbeth el-Nakhl och Manshiyet Nasser. Dessa ska myndigheterna ta itu med inom 10 år.

Många zabbaleenare använder sig fortfarande av åsna och vagn när de
plockar sopor i Kairo, trots att det numera är förbjudet.

Mansihyet Nassar ligger vid Muqattam-klippan där ett bergras dödade 108 människor i september 2008. De som miste sina hem fick nya bostäder i andra områden. Denna positiva insats förmörkades av att myndigheterna, under månaderna som följde, rev 1 085 bostäder vid Muqattam-klippan och ”flyttade” invånarna till andra stadsdelar. En Amnesty-rapport, från november 2009, kritiserar regeringens tillvägagångssätt. Invånarna blev underrättade med kort muntligt varsel om rivningarna och kunde inte överklaga. De fick inga kontrakt som garanterar dem trygghet som hyresgäster i de nya hemmen. Vissa blev hemlösa.

Tvångsvräkningar fortsätter i andra informella områden. Invånare ”förflyttas” till stadsdelar långt från sina arbeten och skolor.
- Jag skulle tacka nej om jag erbjöds att flytta till en ny stadsdel. Här känner alla varandra och har samma bakgrund, värderingar och religion. Jag skulle ständigt vara orolig för min fru och mina döttrar i en annan stadsdel. Det skulle troligen ta lång tid att ta mig till området där jag arbetar. Dessutom tror jag inte att våra grannar skulle acceptera att jag kom hem med sopor, säger Haykal Nassar.
Han tror dock att regeringen får sin vilja igenom, oavsett vad den beslutar.
- Jag tror att det blir som när de kom för att döda våra grisar. Vi protesterade, men de dödade grisarna i alla fall och efteråt accepterade folk det, säger han.

Sopsortering i Ezbeth el-Nakhl. Traditionellt hämtar männen soporna,
medan kvinnorna sorterar dem.

Länken mellan myndigheter och zabbaleenare är Association of Garbage Collectors for Community Development (AGCCD). Dess ordförande, Isaac Mikhail, träffar regelbundet Kairos guvernör för att diskutera problem i sopstäderna. En vanlig klagosång bland zabbaleenarna är att de fick för lite – eller ingen – kompensation för sina grisar.
- I de flesta fall fick de 200 pund i ersättning för en gris som skulle kunna säljas för 800 på marknaden, men saken är avslutad från myndigheternas sida. Det är inget tal om att ge mer pengar, säger Isaac Mikhail.
En sidoeffekt av grismassakern är att zabbaleenarna inte längre tar med sig organiskt avfall till sopstäderna. Getter och får äter inte en bråkdel av vad grisarna vräkte i sig. Medier, allmänhet och vissa politiker klagar över att Kairo nu svämmas över av organiskt avfall. Enligt Isaac har regeringen öronmärkt mark utanför Kairo för grisuppfödning och kompostanläggningar. Men området ligger 115 kilometer utanför staden.
- De stora och mer välbärgade grisuppfödarna kan antagligen tänka sig att flytta dit, men inte de fattiga. Det kommer även att bli svårt för dem att transportera dit det organiska avfallet, säger Isaac Mikhail.

När anläggningen kommer att uppföras är oklart, liksom mycket annat. Guvernören har föreslagit ett statligt kontor i Manshiyet Nasser där folk kan ansöka om smålån till ny verksamhet.
- Det finns väldigt många villkor för att få ett lån. Jag har sagt till guvernören att folk här är enkla och fattiga. Lånereglerna måste ändras, annars är det meningslöst att öppna ett kontor här. För tillfället vet jag inte när – eller om – ett sådant kontor kommer att öppna, säger Isaac.

Isaac Mikhail är ordförande i Association of Garbage Collectors for
Community Development.

Myndigheternas kontrakt med de utländska renhållningsbolagen går ut 2015.
- Jag hoppas att vi återgår till det gamla systemet där små lokala sopfirmor och zabbaleenarna sköter sophämtningen tillsammans, men än så länge har inte myndigheterna diskuterat frågan med oss, säger Isaac Mikhail.
Han anser att vissa områden vid Muqattam-klippan måste evakueras på grund av rasrisk.
- Men vi försöker övertala Kairoguvernören att göra något för att stärka klippan istället. Vi har levt och arbetat här sedan slutet av 1960-talet. Vi är väletablerade, betalar räkningar till staten och har investerat stora summor i husbyggen. Det skulle vara omöjligt att kompensera alla om vi tvingas flytta. Det är långt kvar till 2050, men jag tror att regeringen kommer att handla ansvarsfullt, avslutar Isaac Mikhail.

Text: Bengt Sigvardsson
Bild: Jesper Klemedsson

Läs mer: Amnestys rapport från november 2009

Blixtaktion från Amnesty för invånare i Manshiyet Nasser (16 februari)

Zabbaleenarna är Kairos traditionella sopsamlare. Nu hotas deras
_försörjningsmöjligheter av multinationella renhållningsbola_g.