AMNESTY60ÅR: Frihet, Amnesty och Rock i Budapest

Under hösten 1988 genomförde Amnesty en gigantisk turné kallad ”Human Rights Now!”. Eva-Li Johansson från Amnesty Press var på plats i Budapest för en unik händelse bakom Järnridån som ännu delade Europa.

Reportage | 2021-06-17
Av: Eva-Li Johansson
Även publicerad i AmnestyPress #2/2021
Tracy Chapman och Bruce Springsteen.

Tracy Chapman och Bruce Springsteen. Foto: Sjöbergs bildbyrå

En ungersk soldat ler förläget. Unga tjejer håller händerna för ansiktet och andra vrålar rakt ut då Bruce Springsteen kastar sig upp på en dundrande högtalare. Han möts av ett jubel från 90 000 människor som ljuder långt bortom Budapest – kanske ända till Moskva. Klockan är två på natten då soldaten sträcker upp händerna och budskapet om mänskliga rättigheter gått ut till ungdomar i Östeuropa.

Bruce Springsteen dryper av svett i den kyliga vinden som sveper in över Nepstadions publikhav. Just nu är han den stora stjärnan som talar om mänskliga rättigheter – på ungerska – och sjunger ”Born in the USA” och andra världshits som publiken kan utantill.

På presskonferensen är han däremot en helt vanlig kille med engagemang i den blyga blicken. Ändå råder det ingen tvekan om vem som är ”the Boss” för hans slår sig helt självklart ned mellan Jack Healey, konsertturnéns producent, och Franca Sciuto, Amnestys internationella ordförande.

Minst tvåhundra journalister och fotografer från hela Östblocket, och många andra länder, trängs med sina bandspelare och stativ. Kamerablixtarna hettar upp luften och träffar även Youssou N´Dour, Tracy Chapman, Peter Gabriel, Sting och de ungerska artisterna, János Bródy och Laszlo Földes.

– Genom att vara med i turnén vill jag försöka bidra till att förtrycket minskar lite i världen, säger Bruce Springsteen i ett kort anförande.

Sting konkretiserar budskapet och berättar att han har fyra barn.

– Jag vill att de ska få ta över en värld som är både tryggare och lyckligare än den som vi nu lever i säger han med självklar rättframhet.

Peter Gabriel är mer lågmäld och riktar in sig på att alla länder misslyckas med att försvara de mänskliga rättigheterna.

– Varje regering måste se till att rättigheterna införlivas med landets lagstiftning, framhåller han.

László Földes (ungerska Hobo Blues Band), Bruce Springsteen, Tracy Chapman, Sting, Peter Gabriel, János Bródy och Youssou N'Dour håller presskonferens för över 200 journalister när ”Human Rights Now!” kom till Budapest.

László Földes (ungerska Hobo Blues Band), Bruce Springsteen, Tracy Chapman, Sting, Peter Gabriel, János Bródy och Youssou N'Dour håller presskonferens för över 200 journalister när ”Human Rights Now!” kom till Budapest. Foto: Sjöbergs bildbyrå

Frågorna släpps fria och stämningen är upprymd. En journalist undrar vilka sånger artisterna i världsturnén valt ut för att förmedla sitt budskap – Mänskliga rättigheter Nu!

– Jag spelar samma låtar som på andra konserter men mycket snabbare! säger Bruce Springsteen och får applåder och skratt.

En jugoslavisk journalist frågar varför konsertturnén inte kommer till hans hemland där provinsen Kosovo står i blickfånget för kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Har rocken och mänskligheten vänt ryggen åt Jugoslavien?

En förbluffad arrangör spärrar upp ögonen och svarar överseende:

– Det handlar om sunt förnuft. Vi har sex veckor på oss och kan inte besöka ALLA länder i världen.

Stämningen laddas upp och nu går det inte att komma förbi den brännande problematiken i Transsylvanien, Rumänien, där 1,7 miljoner ungrare hotas av förflyttning från små byar till ”jordbruksindustriella centra”. Flyktingar uppges ha strömmat in i Ungern och de båda länderna befinner sig i öppen konflikt.

– Den ungerska minoriteten i Rumänien förtrycks. Men varje människa har rätt till en nationalitet. Varje människa har rätt att passera gränser, säger Sting och Franca Sciuto knyter an till ämnet:

– Amnesty välkomnar att Ungern tagit emot över 50 000 ungrare som flytt från Rumänien. Vi är oroliga för vad som händer där, speciellt över uppgifter om att ungrare har fängslats vid gränsen.

Då Laszlo Földes i det ungerska bandet Hobo Blues Band tar upp den känsloladdade frågan under konserten sträcks tusentals armar i luften. Miljoner ungrare har släktingar i Transsylvanien och alla jag träffar vill prata om ”Rumäniens övergrepp mot våra bröder och systrar”.

Protestmöte på Hjältarnas torg i Budapest den 27 juni 1988. Demonstranterna håller upp skyltar med namn på ungerska byar i Rumänien som de anser hotas av förstörelse i det program för landsbygden som Nicolae Ceaușescu, Rumäniens president, har inlett.

Protestmöte på Hjältarnas torg i Budapest den 27 juni 1988. Demonstranterna håller upp skyltar med namn på ungerska byar i Rumänien som de anser hotas av förstörelse i det program för landsbygden som Nicolae Ceaușescu, Rumäniens president, har inlett. Foto: MTI/László Varga/TT

”Passa på och berätta om alla demonstrationer i Budapest mot Rumänien...”viskar en kompis till Tibor Kércz, som är universitetsstuderande och befinner sig i folkhavet på gräsplanen framför scenen. Tracy Chapmans röst strömmar ur högtalarna och vi kan knappt höra varandra då vi pratar om temat för kvällen: FNs förklaring om de mänskliga rättigheterna. Det kan inte ha undgått någon i publiken att själva anledningen till att världsartisterna är i Budapest är 40-årsjubileet av förklaringen. Scenen inramas av en världskarta i blågröna nyanser med texten ”1948 FNs förklaring om de mänskliga rättigheterna 1988”.

– I Ungern vet vi knappt vad som menas med MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER. Därför behövs den här konserten. Är det nåt som fastnar i medvetandet i kväll så är det just de två orden. De behövs. Vi behöver mer frihet. I skolan fick vi knappt lära oss om FN-deklarationen – så det är bra att vi får göra det nu! säger Tibor.

Under kvällen sprids det över 100 000 exemplar av FN-deklarationen på ungerska till publiken.

På en särskild upplaga av den kan man skriva sitt namn på ett löstagbart ”kvitto”. Det gör ungefär 36 000 ungdomar, enligt arrangörerna. Och inte bara ungdomar, utan massor av poliser!

Amerikanskan Tracy Chapman gör en paus, berättar kort om Amnesty International och säger att alla måste uppmana sina regeringar att skydda deras mänskliga rättigheter.

– Två tredjedelar av publiken förstod nog inte vad hon sade, gissar ungararen Vajna Zalot som själv pratar utmärkt engelska.

Förstod du vad Tracy Chapman just sade, frågar jag killen som står bredvid.

Han ser bekymrad ut.

Vajna tolkar.

Killen skakar på huvudet och anledningen är bara den att han är från Jugoslavien och varken pratar engelska eller ungerska. FN-deklarationen han håller i handen är därför lika obegriplig för honom.

Sting, Tracy Chapman och Bruce Springsteen på Nepstadion den 6 september 1988.

Sting, Tracy Chapman och Bruce Springsteen på Nepstadion den 6 september 1988. Foto: Sjöbergs bildbyrå

Tre ungerska tonåringar och två tjecker som står intill har inte heller förstått vad Tracy Chapman sade.

– Men jag har hört talas om Amnesty för deras chef var här alldeles nyligen. De jobbar för politisk frihet, det verkar bra! säger en av flickorna.

Svaret är typiskt – för ungrarna. Men i den mån jag överhuvudtaget kan prata med de jugoslaver, tjecker och polacker som kommit till konserten så ler de bara och skakar på huvudet då jag nämner Amnesty. För österrikarna är Amnesty däremot alldeles självklart och i Budapest vet man – för här har ”chefen” varit!

Amnestys generalsekreterare Ian Martin var i Budapest ett par dagar före konserten för överläggningar med regeringen. Uppmärksamheten i massmedia var stor.

– Jag tog bland annat upp frågan om Amnestys möjligheter att bilda grupper i Ungern och de verkar sympatiskt inställda till det. Främst hänger det på om ett lagförslag som underlättar bildandet av oberoende organisationer går igenom i december, berättar han för Amnesty Press.

Då Peter Gabriel står på scenen får jag möjlighet att intervjua en av de mest inflytelserika politikerna i Ungern, politbyråmedlemmen Janos Berecz. Vi slår oss ned i ett rum bakom scenen där borden dignar av ost, skinka, salami, frukt och drycker och där människor rusar fram och tillbaka för att ordna allt som måste klaffa under den största rockkonserten någonsin i Budapest.

Intellektuella ungrare hade berättat för mig om sin välvilliga inställning till Berecz och jag hade förstått att han på ett tidigt stadium backat upp konsertplanerna i Budapest. Tolken gör sig redo – men just i det ögonblicket inträffar något märkligt. Herr Berecz försvinner.

Någon för bort honom mot scenen och nästa dag rapporterar massmedia att han under konserten uttalat aktivt stöd för de mänskliga rättigheterna.

I den förvirrade upphetsning som råder bakom scenen är det inte heller så märkligt att någon plötsligt ”försvinner”. Det märkvärdiga är snarast att allt tycks klaffa så bra. På invigningskonserten i London strejkade ljudet till de animerade filmerna som illustrerar varje artikel i FN-deklarationen. I Budapest fungerar det. De visas på videoskärmarna i pausen mellan Gabriels och Stins uppträdanden.

– Vi är inte vana vid serier i Ungern, och att illustrera något så allvarligt som mänskliga rättigheter med hjälp av rörliga gubbar – det förstår jag mig bara inte på. Och den som läste hade rumänsk accent…

Säger en ungrare vid namn Tamas Bereczky.

Foto: Human Rights Now

ALLT kan dock inte klaffa. En omtalad miss i förberedelserna var att huvudarrangörerna, Concerts for Human Rights Foundation, inte stavade rätt till Nepstadion, folkets stadion, i Budapest. Istället står det Mepstadion på affischer, t-shirts, mm.

– Vi hörde av oss minst tjugo gånger, via telefon, telefax och telex, till dem och påpekade felet… berättar en upprörd Guörgy Lakos som skötte vissa arrangemang inför Budapestkonserten.

Men Lakos har kanske ett visst ansvar för en annan miss – som kan ha bidragit till att vissa ungrare idag har en lustig bild av sportföretaget Reebok (som täcker konsertturnéns eventuella förluster upp till 10 miljoner dollar). I turnéns logotype står det med små bokstäver ”Made possible by Reebok Foundation”, vilket till ungerska översattes med orden ”Reebok Foundation är turnéns turistguide”.

Företagets PR-representanter, iförda svarta mockajackor med Human Rights Now! – och Reebokmärken, skymtar fram i jäktet bakom scenen. Jag förstår inte vad de egentligen uträttar för den enda ”svartjacka” jag kommer till tals med visar sig vara Jim Henke, redaktör för den internationella rocktidningen Rolling Stone.

James Henke (1954-2019) var under många år journalist vid magasinet Rolling Stone. Han följde turnén 1988 och skrev boken ”Human Rights Now!.

James Henke (1954-2019) var under många år journalist vid magasinet Rolling Stone. Han följde turnén 1988 och skrev boken ”Human Rights Now!.

Han följer med artisterna till alla 20 städerna på fem kontinenter för att skriva en bok om världsturnén. Enligt planerna ska den publiceras redan på de mänskliga rättigheternas dag – då kampanjen Human Rights Now! avslutas.

Av de hundratals personer med olika uppgifter som följer med hela konsertturnén, finns fem människorättsaktivister från olika delar av världen. Chilenskan Veronica de Negri stöter jag på just som Sting intar scenen och möts av öronbedövande applåder.

Veronica berättar om den dag i juli 1986 då chilenska soldater satte eld på hennes son Rodrigo och väninnan Carmen på en gata i Santiago. Carmen klarade sig men Roidrigo dog några dagar senare.

– Jag hoppas att jag snart får återvända till Chile, om så bara för att sätta blommor på hans grav, säger Veronica.

Hon kom som politisk flykting till Washington, USA, för 15 år sedan efter att ha själv ha suttit fängslad och blivit svårt torterad. Då konsertturnén kommer till USA om en dryg vecka kommer Veronica att söka visum för att kunna återvända till Chile.

– Pinochet har sagt att alla flyktingar – med vissa undantag – ska kunna återvända. Jag vet inte om jag är ett undantag…

Sting träffade Veronica 1986 under Amnesty Internationals konsertturné ”Conspiracy of Hope” i USA. Mötet berörde honom djupt och han bestämde sig för att spela in och tillägna Amnesty den berömda Billie Holiday-låten, Strange Fruit.

– Sting har berättat att en slöja drogs bort från hans ögon då han hörde min historia. Han såg allting klarare, berättar Veronica alltmedan musiken tränger in bakom scenen och orden i Stings stora hit ”How fragile we are” (Så ömtåliga vi är) får en alldeles speciell innebörd.

Veronica de Negri berättar att även Bruce Springsteen blev illa och djupt berörd av att höra henne berätta om de chilenska säkerhetsstyrkornas övergrepp.

– Det bekräftar mitt intryck av Bruce Springsteen under turnén. Han tar del i alla möten och middagar med stort engagemang och vill verkligen lära sig mer om de mänskliga rättigheterna, berättar Jim Henke samtidigt som stämningen påtagligt höjs i den jättelika folkmassan på gräsplanen och på läktarna.

90 000 besökare på Nepstadion i Budapest.

90 000 besökare på Nepstadion i Budapest. Foto: Sjöbergs bildbyrå

Peter Gabriel är populär i Budapest, Sting är troligen ännu populärare, men det är ingen tvekan om vem som är populärast. Nu väntar 90 000 ungdomar på Bruce Springsteen.

Det finns ett tillstånd som kallas extas. Då 90 000 får utlopp för alla sina förväntningar och känslor – samtidigt – uppstår en mänsklig tryckvåg som troligen ligger nära ordets verkliga innebörd. Nu står han på scenen. Det känns. Oavsett vad man tycker om hans halsbrytande rocknummer eller hans budskap om de mänskliga rättigheterna på ungerska, så känns det.

Någon berättar i efterhand att de inte riktigt förstod vad han sade. Men att det handlade om att mänskliga rättigheter är viktigt – det förstod man.

Under slutscenen då alla artisterna sjunger den legendariska Bob Dylan-låten Chimes of freedom, vecklar några ungdomar ut en banderoll med texten ”Kom till oss i Tjeckoslovakien”. Det finns ingen chans att deras önskan ska uppfyllas – inte nu.

Men det finns ännu i det här läget en chans att turnén kommer till Sovjetunionen. Det sägs att en talesman för Sovjetregimen finns med på konserten i Budapest. Förhandlingarna fortskrider.

Liksom arbetet för de mänskliga rättigheterna.

Eva-Li Johansson
evali.johansson@outlook.com

Fotnot: Texten har tidigare publicerats i Amnesty Press nr 10-11 1988. En något kortare version publiceras nu också i nummer 2/2021.

Läs mer om konserten

AMNESTY60ÅR: Älskad för sina sånger om frihet och mänskliga rättigheter: Med János Bródy sjunger hela Ungern (28 juni 2021)

AMNESTY60ÅR: En annan tid – en miljon kom till konserterna 1988 (28 juni 2021)

Mer om Amnesty 60 år

AMNESTY60ÅR: En svår balansgång i föränderlig värld (4 juni 2021)

AMNESTY60ÅR: Svenska Amnestys barndom (2 juni 2021)

AMNESTY60ÅR: 60 år av engagemang (1 juni 2021)

Reportage | 2021-06-17
Av: Eva-Li Johansson
Även publicerad i AmnestyPress #2/2021