Från fotboll till folkmord

Gellert Tamas
En hel sekund i livet. Reportage från Prag till Kairo, 1989-2011
Natur&Kultur

Gamla reportage som förtjänar att läsas igen och som ger perspektiv på vår samtid. Hannah Laustiola har läst Gellert Tamas samling av reportage från omvälvningarna i Östeuropa hösten 1989 till den arabiska våren 2011.

Säg att du en dag skulle plocka upp Klas Östergrens roman Gentlemen, med dess samtidsbild av 1980-talet och börja läsa den nu. Troligen skulle ingen av dina vänner höja på ögonbrynen för att du läste en bok från 1980-talet, ingen höjer ju på ögonbrynen om du läser en klassiker från början av 1900-talet heller. Du skulle kunna skratta eller förfasa dig över de perspektiv som träder fram från en tid som ligger så pass nära att du har minnen från den, oavsett om du levde då eller inte. Om du blev nyfiken på vad som hände karaktärerna efter bokens slut, kanske du även skulle plocka upp uppföljaren Gangsters från 2005.

Om du istället valde att plocka upp ett tidningsreportage från 1989 eller 1996, då skulle förmodligen de allra flesta i din närhet höja ett ögonbryn eller två och undra vad du gjorde med näsan begravd i gamla tidningar. För förutom några gamla Buster, Fantomen eller Sköna hem på dasset på landet är det väl få av oss som någonsin läser gamla tidningar, än mindre gamla nyhetsreportage?

Men vilket misstag vi gör! Gellert Tamas utmärkta reportagebok En hel sekund i livet visar hur hög relevans även gamla tidningsreportage kan ha och hur dumt det är att vi inte lite oftare gräver ner oss i dem. I denna sammanställning av reportage från såväl Tjeckoslovakien, Ungern, Ryssland som Egypten och Sverige, ger Gellert Tamas perspektiv på händelser vars svallvågor böljar ända in i vår tid.

De utvalda reportagen rör sig på två plan, en del av dem är tydligt daterade, andra mer allmängiltiga. Den förra sorten med ett antal reportage som rör vid några av samtidshistoriens större händelseförlopp som Järnridåns fall och den senare som genom att skildra enskilda individer i deras vardag därmed speglar en tidsanda större än individen själv. Båda sorternas reportage har en förmåga att ge perspektiv på händelser som nyligen var, och i vissa fall fortfarande är, hetstoff i arbetsplatsernas fikarum. Det är fascinerande att inte behöva törsta efter en ”uppföljare” för att få reda på vad som hände sen, utan att istället påbörja sin läsning med vetskapen om den verklighet som följde – som vi är mitt inne i.

Tamas reportagesamling knyter ihop det förflutna med nutiden. Det är gissningsvis inte någon slump att det är just Prag och Kairo som nämns i bokens titel. Händelserna i Tjeckoslovakien och dess grannländer hösten 1989 bildar en intressant fond att betrakta de liknande händelserna på Tahrirtorget i Kario mot. I ett reportage om Rumänien publicerat 1990, skriver Tamas träffsäkert:

Först de senaste åren, med det alltmer öppna Östeuropa, höjdes en del försiktigt kritiska röster. Flera politiker, i Sverige såväl som i övriga Europa, har sedan Ceausescus fall upprepat samma mening: Vi visste inte. Vad oroväckande välbekant det låter. 1900-talet har präglats av de här återkommande: vi visste inte. Det man inte vill se, eller det som är alltför obehagligt att se, är det enklast att inte låtsas om. Efteråt kan man alltid beklaga det inträffade. Tyvärr lär det komma flera länder och ledare om vilka vi efteråt pliktskyldigast konstaterar: Vi visste inte.

Och så rätt han fick. Parallellen till flera av västvärldens ledares beteenden när de pågående kriserna i Mellanöstern och Nordafrika seglade upp är uppenbar. Orden ”vad oroväckande välbekant det låter” kunde upprepas exempelvis i fråga om Sveriges minst sagt motstridiga politik i förhållande till Libyen, med svenska försök att sälja övervakningssystem för att förhindra flyktingar att lämna Libyen och söka asyl i Italien så sent som 2009, följt av deltagande i Natos flygoperationer för att istället övervaka att den libyska regimen inte skulle bomba sin egen befolkning 2011.

När det blev tydligt åt vilket håll vinden blåste i förra årets uppror i regionen var det många politiker som närmast tävlade i att vända kappan efter den vinden och fördöma de ledare som de intill nyligen levererat vapen och andra ”förnödenheter” till. Hur kommer vi tala om det som nu händer i Mellanöstern och Nordafrika några år framåt i tiden? Det känns som en inte alltför vild gissning att påstå att flera av oss kommer att titta tillbaka på en rad grymma regimer och säga, vi visste inte.

Demonstrant i Kairo i november 2011. I 30 år stödde USA Mubaraks regim i Egypten innan man till sist hyllade de som störtade regimen. Foto: Andrea Bodekull

På samma sätt är det med reportagen från det tidiga 1990-talets Sverige som följer unga killar med mer eller mindre främlingsfientliga tendenser och en böjning mot Ny demokrati. Det blir en effektiv kommentar till dagens debatter om ökad främlingsfientlighet och Sverigedemokraternas frammarsch. Styrkan i flera av reportagen är Tamas tydliga vilja att förstå dem han möter, utan att för den skull behöva komma med spekulationer till svar om varför de beter sig som de gör eller varför skeenden förlöper på ett visst sätt. Det är således en bok som ställer fler frågor än den ger svar, samtidigt som en del svar på sätt och vis kan läsas ut bara genom det faktum att tiden har passerat. Att vi nu vet vad som hände med alltifrån Ceausescu, Mubarak och Tjeckoslovakiens delning till Ny demokrati, Fremskrittspartiet och Göran Persson.

Gellert Tamas har under sina år som verksam journalist fått till en imponerande samling artiklar och reportage som har hans drivkraft att förstå samhället och alla dess beståndsdelar, vi människor, som en stabil grund. Ska jag komma med någon invändning är det möjligen att jag trots de angelägna ämnena inte blir särskilt engagerad. Vissa reportage är starkare än andra men det är alltid välskrivet och alltid intressant. Det är ändå sällan jag får ont i magtrakten eller känner en stigande ilska blossa upp. Kanske beror det på att det trots allt är förflutet. Eller kanske på formatet, korta nedslag än här, än där. Eller kanske för att reportageformen inbjuder till att läsa boken sporadiskt så att helheten hackas upp. På sina håll, som i citatet ovan, träffar Tamas dock mitt i prick och texterna känns mer angelägna än någonsin.

Ytterligare några frågetecken har jag kring hur Tamas som journalist själv förhåller sig till och påverkar det och dem han skriver om. Exempelvis när han på nära håll följer fotbollslaget AIK:s supportrar i Black Army i vad som närmast kan liknas vid en antropologisk studie i miniformat. Tamas skriver ”vi” om sig själv och supportrarna när han tillsammans med dem deltar i en supporterresa till Danmark. Därigenom signalerar han att han i det läget blivit en del av dem, trots att han inte är det annars. När han vid ett tillfälle beskriver hur Black Army-supportrarna går på hetsjakt efter några invandrarkillar känner jag därför en stark lust att hålla även honom till svars för supportrarnas beteende, när flaskor viner i luften och hatet piskar upp stämningen. Samtidigt vet jag ju att detta dilemma inte är unikt för Tamas utan något som alla journalister har att brottas med. Att stå vid sidan av och beskriva skeenden, i stort som i smått, är en av journalisters viktigaste uppgifter – och neutraliteten i att inte lägga sig i eller ta parti för någon sida är det som skänker dem trovärdighet.

De frågor som det väcker hos mig får jag väl därför snarare betrakta som angelägna att fortsätta ställa i den mer generella debatt om ständigt måste fortgå om journalisters arbetsmetoder och förhållningssätt till och ansvar för det de skildrar. I Tamas bok blir det däremot inte mer än en radanmärkning.

En hel sekund i livet är en bok som genom sina vitt skilda reportage finner en röd tråd i händelser som till synes inte har med varandra att göra, från fotboll till folkmord. En mångfärgad väv av berättelser från litet till stort, ur vilken en helhet träder fram. Jag önskar att många skulle läsa så vi tillsammans kunde lära, så vi slipper stå där med svansen mellan benen nästa gång historien upprepar sig och säga: vi visste inte.

Hannah Laustiola