Självömkan förtar slagkraften i Millás verklighetsutmanande roman

Författarskap är faderskap, om man ska tro den spanske författaren Juan José Millás. I ”Världen” flyter författarens minnen av barndomen samman med berättelsen om barndomen, i en självbiografisk roman som är för introvert för sitt eget bästa.

Världen av Juan José Millás. Foto: Tranan

Bok: Världen
Författare: Juan José Millás
Översättning: Manni Kössler
Förlag: Bokförlaget Tranan

Relationen mellan verklighet och litteratur är förstås en underton i varje roman, men i “Världen” är den metaforiska slöjan mellan sanning och fiktion särskilt tunn. Författarjaget betraktar sin personliga kronologi såväl som den fysiska verkligheten runt sig genom ett (i en nyckelscen bokstavligt) kalejdoskop som fragmenterar och sveper in världen i en hinna av hyperrealism.

Den unga Juans tillvaro i ett ogästvänligt Madrid präglas av jakten på dessa hyperrealistiska ögonblick. Han upptäcker att om han klättrar ut på gatan genom källarfönstret istället för att ta ytterdörren kan han lura verkligheten och vara kvar i denna parallelldimension en liten stund längre. Han blir vän med den sjukliga grannpojken och trånar kärlekskrankt efter en av flickorna i kvarteret. I den alternativa verklighet som är Juans tillflykt är grannen Interpolagent och de döda vandrar gatorna i en egen stadsdel, blott ett par spårvagnshållplatser bort. Fantasier som hämtade ur en alldaglig uppväxt, kan tyckas, men Juan är en högst misantropisk gestalt.

Ständig köld och fattigdomen som livet i ett hushåll med nio barn innebär tar ut sin rätt på honom, och i vuxen ålder lider han av paranoia och tvångsmässiga beteenden. Det är lätt att känna sympati med denna miserabla människa, men lika mycket som det är ett tragiskt öde verkar det vara en självbild som karaktären vårdar med omsorg. Denna självömkan skapar dessvärre inte särskilt intressant läsning.

I romanens presens är Juan författare, och i princip tar vi del av hans melankoliska hågkomster av uppväxten, filtrerade genom en åldrande mans nostalgi. För Millás litterära alter ego är “Världen” den förmodat sista romanen, och det är konsekvent svårt att skilja de självbiografiska inslagen från den rena fiktionen. I samma anda är “Världen” berättelsen om tillkomsten av romanen “Världen”. På många sätt är det en författares uppgörelse med den egna konsten, och av den anledningen är det stundvis en ganska självupptagen historia. Kanske slår den an en ton hos andra författare, men som vardaglig läsare kan det vara svårt att ta till sig. Nog finns uppriktig smärta inlevelsefullt skildrad i “Världen”, men i slutändan räcker medlidande inte till för att skapa en minnesvärd läsupplevelse.

Elias Kukkola Settervik
[email protected]