Oväntade formexperiment i strålande Londonskildring av Zadie Smith

Zadie Smiths senaste roman "NW" sjuder av liv i sin skildring av tidens gång sett ur några barndomsvänners synvinkel. Fascinerande läsning, anser Elias Kukkola Settervik.

böcker | 2013-10-04
Av: Elias Kukkola Settervik
Zadie Smith.

Zadie Smith. Foto: Dominique Nabokov

Författare: Zadie Smith
Bok: NW
Översättare: Alva Dahl
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Barndomsvänner glider ifrån varandra för att försonas många år senare, mödrar sviker sina barn, främlingar förenas för anonymt sex. Zadie Smiths nordvästra London sjuder av liv, såväl sprudlande sådant som sorgset, själlöst. Invånarna i Willesden, Kilburn, Cricklewood och de andra stadsdelarna i Londons nordvästra hörn är en oförenlig skara människor som ändå verkar ha någonting obestämt gemensamt. Postkoden, om inte annat.

Leah, Natalie och Felix är alla 30-nånting och verkar ha nått några slags brytpunkter i sina liv. Leah har det till synes perfekta äktenskapet, men plågas efter en incident med den mindre lyckligt lottade gamla skolkamraten Shar av tvångsmässigt grubbel om livets orättvisa. Natalie (före detta Keisha) är i ett tillstånd av ständig flykt från sitt förflutna i ett försök att ”lyckas” i livet, men kretsar ändå som en satellit kring sina barndomskvarter. Felix tar hand om sin nostalgitrippande, ständigt pårökta pappa medan han försöker manövrera mellan gamla och nya kärleksförhållanden. Även om NW är en strålande skildring av en stadsdel i en världsstad som möter nya utmaningar i en ny tid, är det framför allt en existentiell roman om att aldrig riktigt växa upp.

Segregation har alltid varit ett tydligt motiv i Smiths författarskap, men den här gången är det etniska perspektivet mycket mer implicit. Karaktärernas etniciteter är sekundära – ständigt närvarande i form av en väv av interkulturella referenser – men likväl sekundära. Smith har för längesedan insett, och sätter här fingret på, att i det mångkulturella London är klasskampen den hårdaste striden för de flesta. Ren överlevnad sätts i relation till att leva meningsfullt, och det är här berättelsens huvudkaraktärer verkar gå bet.

NW.

NW. Foto: Albert Bonniers förlag

Tre fjärdedelar in i romanen inser jag att NW kanske i första hand handlar om tidens gång. Natalie Blake läser Kierkegaard och talar om tidens fullhet; hon söker det eviga i varje ögonblick och försöker återskapa ungdomens febrila känsla av liv. Blommorna verkar bara inte blomma lika intensivt längre, och det krävs allt mer desperata metoder för att uppnå de där eviga ögonblicken.

Detta något abstrakta stoff föranleder också romanens experimentella stil. Det är knappast tal om någon stringent, rak prosa, utan snarare en stundvis fritt flödande, stundvis uppstyckad textmassa som framför allt försöker efterlikna karaktärernas sinnelag. Å ena sidan kan jag kritisera NW för att sakna enhetlighet, å andra sidan överensstämmer denna splittrade berättarteknik helt och hållet med materialet. Det andas modernism och det andas James Joyce.

Zadie Smith är redan en av Storbritanniens största samtida författare, så det är modigt att hon vägrar stå och stampa i sitt prydligt upptrampade, högt respekterade hörn av litteraturen. I stället utmanar Zadie Smith sig själv såväl som läsaren, vilket gör NW till oväntad, fascinerande läsning.

Elias Kukkola Settervik
elias.k.settervik@gmail.com

böcker | 2013-10-04
Av: Elias Kukkola Settervik