Seher Yilmaz hjälper oss att få syn på rasismen i en svensk kontext

”Vad jag pratar om när jag pratar om rasism” av Seher Yilmaz är ganska tunn och omslaget pryds av ränder i pastellfärger. Men insidan rymmer sprängstoff. Och genom att Yilmaz så generöst delar med sig av sina egna erfarenheter flyttar texten sig närmre inpå läsaren och att läsa boken är som att få en present, tycker Sanna Blomgren.

böcker | 2021-09-01
Av: Sanna Blomgren
Även publicerad i AmnestyPress #3/2021
Seher Yilmaz är statsvetare och kommunikatör och var tidigare ordförande för Rättviseförmedlingen och konsult på Prime. Nu arbetar hon som organisationsutvecklare med fokus på jämlikhetsfrågor.

Seher Yilmaz är statsvetare och kommunikatör och var tidigare ordförande för Rättviseförmedlingen och konsult på Prime. Nu arbetar hon som organisationsutvecklare med fokus på jämlikhetsfrågor. Foto: Märta Thisner

Bok: Vad jag pratar om när jag pratar om rasism
Författare: Seher Yilmaz
Förlag: Natur&Kultur

I sin debutbok Vad jag pratar om när jag pratar om rasism vill Seher Yilmaz sätta ord på hur rasismen tar sig uttryck i Sverige. I bokens förord förklarar hon hur hon hittills fått söka sig till litteratur och forskning från andra länder för att finna språket som förklarar hennes egna erfarenheter av rasism.

Bland annat nämner hon böcker som Så blir du en antirasist av Ibram X Kendi och Vit skörhet av Robin DiAngelo som båda två klättrade på USA:s bästsäljarlista i kölvattnet av Black Lives Matter-demonstrationerna år 2020 och kom på svenska i början av året.

Hon förklarar att hon, med några få undantag, saknat svenska perspektiv på frågor som handlar om rasism. Med Vad jag pratar om när jag pratar om rasism hjälper Yilmaz oss att få syn på rasismen i en svensk kontext och förklarar dess mekanismer.   

Boken är uppdelad i fyra övergripande kapitel; kamperna, debatterna, erfarenheterna och framtiden och på ett tålmodigt, rakt och pedagogiskt vis lotsar Yilmaz läsaren genom respektive del. 

Den första handlar om språk, rasism, klass och jämställdhet. Här redogör Yilmaz för utgångspunkterna för det samtal hon vill föra. Särskild vikt lägger hon vid att fastställa att rasism är en struktur som upprätthålls av diskriminering och makt. Yilmaz understryker vikten av att alltid lyfta blicken och se rasismen som ett system och inte enskilda individers onda handlingar. 

Den andra handlar om identitetspolitik, meritokrati och välvilja; diskurser som på olika sätt påverkar hur vi kan och inte kan tala om rasism i Sverige idag. Yilmaz reder noggrant ut begreppen för läsaren. Särskilt upplysande är delen om identitetspolitik. Ett begrepp som Yilmaz menar har fått sitt eget liv i samhällsdebatten. I boken backar hon bandet, visar på var begreppet kommer ifrån och uppmanar till att alltid fråga vad som egentligen menas när vi slänger oss med begreppet. 

Foto: Natur&Kultur

I den tredje delen lyfter Yilmaz fram sina egna erfarenheter. Hon talar om internalisering och om den ensamhet hon ofta känt då det inte funnits vare sig något språk eller någon att riktigt språka med, för att begripliggöra och verifiera de egna upplevelserna av rasism.

Den sista delen handlar om framtiden och Yilmaz ställer sig frågan vad vi nu, med vetskapen om hur rasismen verkar, ska göra för att utrota den. Här betonar hon återigen att vi måste ta oss bort från fokuset på individen. Inspirerande samtal, workshops och utbildning är inte tillräckliga verktyg för systemförändring, menar Yilmaz. Men hon lyfter samtidigt fram vikten av att ta ansvar och öka sin medvetenhet för att kunna visa solidaritet. Och hon understryker vikten av att prioritera jämlikhet i politiken. 

Att läsa Vad jag pratar om när jag pratar om rasism känns litegrann som att få en present eller kanske en smällkaramell. Boken är ganska tunn och omslaget pryds av ränder i pastellfärger. Men insidan rymmer sprängstoff. Ämnet är allvarligt och ibland svårt men Yilmaz gör det lättillgängligt och tydligt. Hon nystar ordentligt i varje begrepp, diskuterar färdigt, visar vägar framåt och sätter punkt.

Trots de relativt få sidorna ryms en slags grundkurs i samhällsvetenskap i boken. Att Yilmaz så generöst delar med sig av sina egna erfarenheter gör att texten flyttar sig närmre inpå läsaren. För, trots att hon hela tiden leder tillbaka till det system som rasismen är, lyckas Yilmaz också med konststycket att inte lämna individen helt utan ansvar. Hon pekar istället på vilken sorts ansvar hon vill se. Och hon pekar med hela handen. 

Sanna Blomgren
[email protected]

böcker | 2021-09-01
Av: Sanna Blomgren
Även publicerad i AmnestyPress #3/2021