Abortbeslut skjuts på framtiden

Den 14-20 augusti höll Amnesty internationellt rådsmöte i Morelos i Mexiko. Frågan om abort var en av de svåraste frågorna att nå enighet kring.

– För första gången i vår historia tror jag att vi kan stå inför ett beslut som går stick i stäv med medlemmars livsåskådning.

Det säger Christine Pamp, den svenska sektionens ordförande, som var en av de svenska delegaterna vid det internationella rådsmötet, ICM, i Mexiko. Hon menar att abortfrågan är betydligt mer kontroversiell än beslutet 1991 att arbeta för homosexuellas rättigheter.

– Den gången kunde man säga att det inte gör så mycket om Amnesty förlorar några homofober. Men abortfrågan är betydligt svårare, säger hon.

Samling i Morelos, Mexiko. Foto: AI

Christine Pamp berättar att hon som svensk ser abortfrågan som en självklarhet. I Sverige har kvinnans rätt att själv bestämma över sin kropp funnits som en lag sedan 1975 och en bred majoritet står bakom lagen, däribland numera samtliga sju riksdagspartier. Hon berättar att hennes diskussioner med en kvinnlig delegat från USA och en manlig delegat från Australien gav henne förståelse för att det finns personer som har en djupt grundad övertygelse om att livet börjar vid befruktningen och att liv aldrig får släckas.

Nu valde ICM att fatta ett beslut som innebär att frågan skjuts på framtiden.
– Det var ett riktigt beslut, säger Christine Pamp. Den svenska sektionen har ju ännu inte börjat diskutera frågan. Dessutom är detta den första stora policyfrågan som – så vitt jag vet – inte är initierad från medlemmarna utan härstammar från IS (internationella sekretariatet), vilket gör det ännu viktigare att den är politiskt förankrad bland medlemmarna.

Det beslut som till sist togs av ICM innebär konsultation och utbildning inom Amnesty kring möjliga ställningstaganden i frågan om abort. I juni 2006, efter det att de flesta sektioner haft sina årsmöten, ska ett extra ordförandeforum diskutera abortfrågan. Om detta ordförandeforum inte motsätter sig det, så kan därefter den internationella styrelsen, IEC, anta en policy som omfattar tre områden:

1) avkriminalisering av abort,

2) tillgång till sjukvård vid komplikationer efter en abort samt

3) laglig, säker och tillgänglig abort efter våldtäkt, incest eller vid fara för kvinnans liv.

– Det var ett starkt ögonblick när Stefan Johansson tillsammans med Soledad García Muñoz från argentinska sektionen kunde presentera detta kompromissförslag som kunde tas med överväldigande majoritet, säger Carl Söderbergh. Trots att det fanns en stor skillnad i åsikterna så var det en bra nivå på debatten.

Bland de sektioner som var starkast emot fanns Polen och Italien, medan de latinamerikanska sektionerna förordade att abort ska ses som en rättighet.
På nästa ICM, år 2007, kommer abortfrågan åter att diskuteras. Då är det möjligt att diskussionen kan handla om huruvida Amnesty ska kräva att kvinnor får tillgång till abort. Beslutet vid årets ICM innebär egentligen att de riktigt svåra besluten skjuts på framtiden.

Den andra stora debattfrågan vid ICM handlade om Amnestys syn på militära interventioner. Vid årsmötet i Uppsala beslöts att den svenska delegationen skulle verka för att Amnesty även i fortsättningen ska avhålla sig från att uttala sig om militära interventioner.

– Den linjen fick dock inte stöd i Mexiko, säger Christine Pamp. Å andra sidan var det ju ganska många i Uppsala som ville ha någon form av förändring.
– Det beslut som nu togs innebär att Amnesty i framtiden i absoluta undantagsfall både kan uttala sig mot användande av militärt våld och uppmana till att fredsbevarande styrkor används vid grova MR-kränkningar, förklarar Carl Söderbergh. Men en intervention ska vara förenlig med internationell rätt.

Han tror att visningen av filmen »Hotell Rwanda« påverkade en del delegater. Rwanda, Kosovo och Darfur är några exempel under senare år där Amnesty enligt sitt åtagande inte har kunnat förespråka användande av militärt våld. Däremot har Amnesty kunnat kritisera effekterna av militärt våld och hård kritik riktades till exempel mot Natos bombningar av civila mål i Jugoslavien 1999.

Men ett ICM är inte bara beslut. Där finns också många möten mellan människor som under olika villkor kämpar för mänskliga rättigheter.

– Jag hoppas att den svenska sektionen nu ska kunna återuppta samarbetet med Västafrika, säger Christine Pamp. Vi hade intressanta möten med delegationerna från Benin och Sierra Leone. De sistnämnda planerar MR-utbildning för militären och polisen i Sierra Leone.

Text: Ulf B Andersson

Fotnot: Den svenska delegationen bestod av Christine Pamp, Lisa Moraeus, Magnus Brattgård, Sune Montán, Carl Söderbergh och Stefan Johansson.