FN:s MR-kommission: Här frias många staters övergrepp

Världens officiella organ för att vaka över de mänskliga rättigheterna friar ständigt de stora skurkarna. De värsta skurkarna åker dock dit ibland – om de är små och utan vänner.
Det handlar om FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.

Kinesiska övergrepp frias, burmesiska fälls. Ryssland frias för Tjetjenien, men Demokratiska republiken Kongo kritiseras. Kommissionen för mänskliga rättigheter (MR-kommissionen) kritiserar ingen i onödan, men det är nästan bara de som är små och utan vänner som riskerar att fällas. FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna är en politiserad församling där diktaturerna ofta har majoritet att fria varandra.
Nu hotar de dessutom att helt avskaffa möjligheten att kritisera enskilda länder.

– Kommer frågan upp till omröstning tror jag den kan gå igenom, säger Ulla Ström, Sveriges ambassadör för mänskliga rättigheter.

Flyktingar i Bunia i nordöstra Kongo som
i juli 2003 sökt skydd hos FN-styrkan
Monuc. Övergrepp i DRC har god chans
att få kritik av FNs MR-kommission.
Foto: AI.

De årliga samlingarna i Genève på vårkanten är orgier i korridorsnack och diplomatiskt finlir – långt från en objektiv bedömning av övergrepp. Diktaturer kämpar för att undgå kritik genom allianser och påtryckningar inför omröstningarna, medan andra försöker se till att de övergrepp som förekommer uppmärksammas och kritiseras. Det lyckas oftast dåligt – allt färre länder kritiseras.

MR-kommissionen är trots sina svagheter det enda organ världen har för en övergripande officiell granskning av hur länderna sköter sig. Dess försvarare pekar på att det ger möjlighet till små men konkreta framsteg.

– Det handlar inte om att fördöma, utan att utnyttja maskineriet till att få regeringar att gå med på konkreta åtgärder, som att ge en rapportör tillträde, öppna fängelser för inspektion eller liknande. Effekten mäts inte i uttalanden, utan i hur situationen förändras i de aktuella länderna, säger Ulla Ström, Sveriges ambassadör för mänskliga rättigheter.

Thomas Hammarberg, generalsekreterare för Palmecentret, har lång erfarenhet av arbete för mänskliga rättigheter inom såväl FN som utrikesdepartementet och Amnesty och är mer kritisk mot MR-kommissionen.

– FN gör mycket bra arbete för mänskliga rättigheter, men MR-kommissionen är problemet. Den ger ingen tillförlitlig bild av läget för mänskliga rättigheter i världen. Många kommer undan genom politiska allianser. Vi är många som ser den mest som ett debattforum där man kan stämma av argument och så vidare. Men samtidigt har kommissionen makt genom att den kan utse rapportörer och anta resolutioner, säger han.

I MR-kommissionen sitter 53 länder, utsedda av FN-organet Ecosoc. En tredjedel av länderna byts ut varje år. Det är ett komplicerat läggspel att åstadkomma majoritet för – eller emot – en resolution med kritik av ett land eller till exempel uppmärksammande av en ny typ av övergrepp.

Antalet resolutioner i MR-kommissionen som kritiserar enskilda länder har minskat under senare år. Istället har de tematiska resolutionerna, om till exempel tortyr, barns rättigheter, hälsa eller liknande, ökat i antal. Detta har flera orsaker, men en är en medveten kampanj från vad Thomas Hammarberg kallar »vägrarfronten«, länder som begår systematiska övergrepp och därför vill undvika att MR-kommissionen kritiserar dem. Det handlar om länder som Kuba, Kina, Pakistan och Zimbabwe. De satsar hårdare på arbetet i kommissionen än många demokratier.

– Länder som Kuba och Pakistan satsar mycket resurser och skickliga diplomater på arbetet i MR-kommissionen. Det är lite av deras arena i världen, säger ambassadör Ulla Ström.

Kinesiska övergrepp brukar frias
när MR-kommissionen håller möte.
På bilden syns uiguriska demonstranter
i staden Gulja. Foto: Privat.

Ofta lägger dessa länder stor kraft på att skapa allianser som blockerar möjligheten att anta en mot det aktuella landet kritisk resolution genom ett beslut i en ordningsfråga, en så kallad »no action motion«. Amnesty och andra organisationer är kritiska mot användandet av denna utväg och anser att frågorna bör diskuteras i sak istället.

Ulla Ström konstaterar att de senaste åren har länder som de i vägrarfronten allt mer försökt få bort hela den dagordningspunkt som handlar om att bedöma situationen i enskilda länder. Hon tittar på listan över medlemsländer och räknar upp den ena diktaturen efter den andra. Ett sådant förslag kan mycket väl gå igenom. Det här är något som oroar Amnesty.

– Om man på detta sätt underminerar möjligheten för kommissionen att kritisera enskilda länder vore det ett stort steg bakåt för mänskliga rättigheter, säger Elisabeth Löfgren, pressekreterare vid Amnesty, tidigare anställd på UD för arbete med bland annat MR-kommissionen.

Det finns en rad andra organ inom FN som ägnar sig åt mänskliga rättigheter. Dessa får mindre uppmärksamhet än kommissionen, men ger oftast en bättre bild av övergreppen i världen. Främst handlar det om FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, för närvarande den kanadensiska juristen Louise Arbour, och de sju kommittéer som övervakar varsin konvention om mänskliga rättigheter, till exempel konventionen om barnens rättigheter eller om medborgerliga och politiska rättigheter. Dessutom finns bland annat en biståndsnämnd inom FN för mänskliga rättigheter där Thomas Hammarberg är ordförande.

Kommittéerna utses av de länder som skrivit under konventionerna, vilket gör att de värsta staterna inte finns med, även om några skrivit på konventioner och sedan systematiskt bryter mot dem.

– Dessa organ gör mycket nytta. I kommittéerna sitter ledamöterna som experter och inte som representanter för sina länder. Det gör skillnad. De står friare att fatta egna beslut om bedömningar av läget för mänskliga rättigheter utan påtryckningar i huvudstäderna, säger Thomas Hammarberg.

MR-kommissionen uppmärksammas ofta för att diktaturer väljs in medan demokratier stängs ute. I början av 2000-talet röstades USA bort medan Libyen valdes till ordförande. Detta kritiserades allmänt, men Thomas Hammarberg tycker det är att skjuta vid sidan av målet.

– Det är en följd av hur FN-systemet fungerar. Vill man ändra detta, måste man förändra hela systemet, säger han.

Han är dock inte främmande för detta. Ett sätt att få MR-kommissionen att fungera bättre vore att göra om kommissionen och överge länderrepresentationen. I stället skulle ett expertorgan liknande konventionskommittéerna skapas.

– Det finns idag tre organ som antar politiska uttalanden om mänskliga rättigheter: generalförsamlingen, Ecosoc och MR-kommissionen. Det är ett eller två för mycket, säger han.

Han anser också att en viktig reform för MR-arbetet i FN vore att stärka högkommissariens roll.

– Hon borde få en starkare ställning, jämförbar med till exempel FN:s flyktingkommissarie, med egen budget och en styrelse som mer fungerar som bollplank än politiskt styrande, säger han.

Det politiska spelet i kommissionen handlar ofta om att anpassa ett resolutionsförslag så att det kritiserade landet kan acceptera det. Ofta leder det till uttunnade förslag. Elisabeth Löfgren konstaterar att detta är en balansgång mellan att få med landet och därmed vara säker på att resolutionen antas och att chansa på att få majoritet för en mer kritisk skrivning. Amnesty förordar att man betydligt oftare än i dag lägger fram resolutioner som talar klarspråk, även om de skulle röstas ned.

Ulla Ström konstaterar att det ibland är bra att ta en omröstning som markering, även om man förlorar, men hon ser också nackdelar:

– Att förlora omröstningen om Tjetjenien-resolutionen tre år i rad är inte bra. Det kan ge Ryssland en känsla av att omvärlden inte vill lägga sig i, säger hon.

Många menar ändå att allt arbete i MR-kommissionen till slut bara handlar om ord, ord, ord med föga förankring i verkligheten. Ulla Ström håller inte med.

– Om det vore så, varför skulle då länder som Kina och Ryssland lägga så mycket energi på att bekämpa förslag om resolutioner mot dem, undrar Ulla Ström.

Text: Lars Truedson