På besök i helvetets korridorer

I Argentinas huvudstad Buenos Aires var ESMA under militärdiktaturen 1976-1983 en tortyrcentral. Hit ska svenskan Dagmar Hagelin ha förts 1978. Kampen för rättvisa går långsamt i dagens Argentina men under hösten 2007 ställdes ESMA:s föreståndare Héctor Febres inför rätta.
Den 14 december skulle domen avkunnas. Men då var Febres död, förgiftad med cyanid i sin cell.

Jag firade min första födelsedag i Túcuman, i norra Argentina. Den 9 juni 1974. Mina föräldrar skrev en bok om Argentina och fann en plats att sova på hos fem franska nunnor som jobbade med den fattiga befolkningen i området.
Jag stirrar på det kala gråfläckiga cementgolvet och den fuktiga betongväggen framför mig. Försöker förstå vad guiden Sabrina Osowski säger. Hon vill inte vara med på foto av rädsla för att bli kidnappad.
– Enligt vittnen togs de franska nunnorna om hand här i sjukstugan när de kom första gången.
Vi står i den ekande tomma betongkällaren med lågt tak i det som tills bara för några månader sedan var officersmässen i den argentinska marinens tekniska högskola (ESMA). Mellan åren 1976 och 1983 tjänade mässen också som tortyrcentral för militärdiktaturens jakt på vad de kallade terrorister, eller kommunister, vänsteraktivister, socialister. Kalla det vad du vill.

Synligt från trottoaren längs en av de större gatorna i Buenos Aires ligger
det som var en av diktaturens värsta tortyrkammare.
Foto: Melker Dahlstrand

– Dagmar Hagelin ska också ha anlänt hit med en skottskada i huvudet, säger Sabrina Osowski.
Det bisarra beteendet att kidnappa människor, tortera dem och misshandla dem till nästan döds för att sedan behandla dem i sjukstugan innan man fortsatte vill inte riktigt sjunka in. Det blir för abstrakt. Jag säger det till guiden och berättar att jag kanske träffat nunnorna hon pratar om.
– Det är många som sagt som du, att det är svårt att förstå, men de flesta börjar förstå när de kommer längre upp i huset, säger hon.

Vi har precis inlett vår guidade tur på ESMA, ett enormt grönskande område med vita hus i kolonial stil som täcker ett helt kvarter i utkanten av Buenos Aires, inte långt från fotbollslaget River Plates-stadium där fotbolls-VM 1978 avgjordes. Den historien har vi hört förr, hur de kidnappade kunde höra jublet när Argentina vann finalen och militärjuntans ledare firade.
Medan marinsoldaterna utbildades i officersyrket och tekniska kunskaper på området togs närmare 5 000 personer in genom porten på skolans baksida. Staketet var täckt med tjockt tyg för att barnen i skolan mittemot skulle slippa se eländet som pågick på andra sidan gatan.

Med övertäckta huvuden fördes de in genom officersmässens dörr på baksidan. De togs uppför samma trappor som officerarna använde för att komma till sina sovrum och placerades på vinden, i den avdelning som kallades Capucha (Huvan).
Vi går uppför trapporna, tittar in i de tomma sovrummen där officerarna en gång sov. Vi når nästa våning där grå kala fuktiga korridorer och dörrar på glänt ger ett spöklikt intryck. På en skylt framför en dörr står det att rummet fungerade som förlossningsavdelning.
Olustkänslan börjar komma krypande. De gravida kvinnor som kidnappades av militären och polisen fick lite bättre behandling tills de födde sina barn. När barnen fötts togs de ifrån kvinnorna som aldrig fick se dem.

Omkring 500 barn föddes under dessa omständigheter i militärdiktaturens Argentina. Militären och polisen adopterade bort barnen till vänner, kollegor, anhöriga och andra som var villiga att betala.
Vi når Capucha på vinden. När de kidnappade inte torterades i källaren eller tvingades trycka falska pass, id-kort och antikommunisttidningar satt de här i 60-80 cm höga öppna trälådor på en yta av ungefär två kvadratmeter. De fick inte tala med någon, sällan gå på toaletten och hade ständigt en huva över huvudet.
”De första intrycken som nådde mig på denna plats var en ihållande stank, klagan och ylande av smärta och ångestskrik från dem som satt här.” Står det på en av de många skyltar där några av de som överlevde fått beskriva hur det var.

Härpå officersmässen på ESMA hölls fångar isolerade torterades och förhördes innan de senare avrättades. __Foto: Melker Dahlstrand

Idag hörs inga skrik, ingen klagan. Rummen med ståldörrar ekar tomma. Utanför hörs fågelkvitter och trafiken på Avenida de Libertadores. Innan vi lämnar denna påminnelse om helvetet på jorden visar Sabrina Osowski oss Capuchilla (den lilla huvan) ovanför vinden.

Här uppe är det varmt så här på senvåren (höst i Sverige), men på vintern är det svinkallt och när det regnar är det konstant vått på golvet eftersom taket läcker. Även här hölls de kidnappade och de ständiga temperaturväxlingarna och ljuden av tortyren var tillräckligt för att traumatisera människor för livet.
Få kom levande ut från ESMA. De flesta försvann. De drogades och kastades ut från plan i floden Rio de la Plata eller begravdes i massgravar. ESMA var bara ett av militärdiktaturens 360 illegala fängelser i landet.

Redan 1984 gjorde en rapport klart exakt vilka brott mot mänskligheten som hade begåtts av militären och polisen. De ansvariga generalerna dömdes, men 1986 fick president Raul Alfonsín igenom en lag om amnesti som frikände alla dem som begått brott mot mänskligheten under militärdiktaturen.
Först 20 år senare lyckades president Néstor Kirchner få lagen upphävd och nu rullar rättegångarna upp igen, men i fel ända menar många, däribland Sabrina Osowski.

– Hittills har man dömt två poliser, en präst och nu står en civil föreståndare åtalad. Ingen av dem hade något större ansvar. De som bestämde går fortfarande fria och i den här takten gör man ingen rättvisa. Föreståndaren kanske får 25 års fängelse för att ha torterat fyra personer. Sedan ska han upp i domstolen igen för ha adopterat bort barn utan medgivande från mödrarna. Då får han kanske 25 år till. Det kommer ta femtio, kanske hundra år innan alla fall gåtts igenom. Man måste slå ihop flera fall per region och döma dem som var ansvariga. Då skulle det gå fortare och man skulle komma åt dem som bestämde.

Vår unga guide är inte ensam om sin åsikt. 1980-års Nobels fredspristagare, argentinaren Adolfo Pérez Esquivel, och Ebel Petrini från organisationen Mödrarna på Plaza de Mayo, som i 30 år krävt att få reda på vad som hänt deras försvunna barn, säger nästan exakt samma sak.
– Ett problem med de här rättegångarna är att i den takt som de pågår just nu kommer vi att få hålla på i 50 år, säger Adolfo Pérez Esquivel. Vi skulle därför vilja ha rättegångar som sker regionalt eller att flera fall som en person är inblandad i tas upp samtidigt.
– Vi är glada att fallen nått domstolarna och att de ansvariga döms, men det har gått 30 år och i den här takten kommer det ta evigheter att få domar i alla fall, säger Ebel Petrini. Man måste undersöka en möjlighet att samla ihop fallen, kanske regionalt.

Att lämna ESMA är skönt. Det känns lite konstigt att stå där på gatan och vinka in en taxi som om inget hänt. Bilden av de korridorerna med ståldörrar på glänt hänger kvar som sekvenser ur en skräckfilm. Och precis som på film står jag till slut öga mot öga med mördaren.
Héctor Febres var 35 år och jobbade som civil föreståndare på ESMA när militären tog makten i Argentina 1976. Som anställd blev han snart en av flera i det avancerade maskineri som sökte upp personer som diktaturen ansåg utgjorde en fara för nationen, kidnappade dem, förde dem till ESMA eller andra hemliga fängelser, torterade och förhörde dem och mördade dem.

Under hösten hölls en rättegång mot Héctor Febres, som påstod att han
aldrig hade satt sin fot på ESMA. Foto: Melker Dahlstrand

Föreståndaren gick under många namn. För många vara han bara Selva (Skogen) för att han tog med sig djungelns obarmhärtiga lag om den starkes rätt in i tortyrcentralen. Den 18 oktober i år inleddes en rättegång mot honom där fyra vittnen, som alla överlevde ESMA, kan peka ut honom.
När de två åklagarna turas om att läsa upp det över två timmar långa åtalet mot honom i rättegångssal nummer fem i Buenos Aires domstol på Comodoro Py sover han. Vi journalister lutar oss över balustraden för att få en skymt av honom där han slumrar till. En till synes alldaglig 66-årige herre vem som helst.
Utanför domstolsbyggnadens betongfasad demonstrerar anhöriga till dem som försvann på ESMA. De hänger upp banderoller som skriker ut Nunca más (Aldrig mer) och Justicia ahora (Rättvisa nu). På stängslet tittar några av de försvunna ner på oss från svartvita foton.
Jag klarar inte av att lyssna på beskrivningarna av tortyrmetoderna. Nålar under naglarna, starkt oregelbundet ljussken som hindrar dig från att sova, fötter som doppas ömsom i iskallt vatten, ömsom i extremt hett vatten, elchocker på stålbäddar.

Jag går ut.

Héctor Febres nekar till anklagelserna, får jag senare höra. Han påstår att han aldrig satt sin fot på ESMA. Rättegången väntas pågå till i december.

Adolfo Pérez Esquivel fick Nobels fredspris för sitt arbete med att försvara de mänskliga rättigheterna i Argentina under diktaturen. Att han inte använt prispengarna i eget syfte står klart så fort vi tar i hand på icke-våldsorganisationen Serpajs stökiga kontor i Buenos Aires gamla stan, San Telmo.

Fredspristagaren ger lite intryck av den galne professorn med året på ända, sliten kavaj och nariga fingrar vars skinn han envist försöker slita av. Det är fullt hus på kontoret och vi tvingas in i ett trångt kontor där två damer konstant svarar i telefon.

På ett bord ligger broschyrer som kräver att staten ökar resurserna för att finna Jorge Julio López, den 78-årige hantverkare som efter att ha vittnat mot diktaturårens polischef i La Plata, Miguel Etchecolatz hösten 2006 försvann spårlöst. För andra gången i sitt liv.

Det är med anledning av López försvinnande som Sabrina Osowski på ESMA och andra som jobbar med sanningen om diktaturens brott mot de mänskliga rättigheterna vill hålla en låg profil. De flesta är övertygade om att de mörka krafter som en gång kidnappade López på 1970-talet tillsammans med många andra fortfarande är verksamma och helt enkelt gjorde processen kort med honom för att varna andra. För tillfället håller man på att DNA-testa en kropp som nyligen hittades på Buenos Aires soptipp.

– Vi har bett om en oberoende utredning för att undersöka Buenos Aires poliskår, som vi tror är inblandade i försvinnandet, säger Adolfo Pérez Esquivel. Det måste till en oberoende kommission och en blocköverskridande parlamentarisk kommission. Att López försvunnit visar att diktaturårens underjordiska grupper fortfarande existerar och verkar, men numer på egen hand.

I somras dömdes också en präst för första gången i Latinamerika för kidnappning, tortyr och medhjälp till mord under diktaturåren. Att kyrkan stödde Argentinas militärjunta har länge stått klart, men det är först nu någon fällts för det. Prästen Christian von Wernich ska ha jobbat med att ge själavård åt de kidnappade, men han vidarebefodrade all information han fick ut av de tillfångatagna till deras kidnappare och deltog, enligt vittnena ofta skrattandes, under tortyren.

Under militärdiktaturen i Argentina fick juntan stöd av katolska kyrkan,
medan kyrkan i Chile arbetade mot Pinochets diktatur.
Foto: Melker Dahlstrand

Enligt Adolfo Pérez Esquivel är domen mot von Wernich en framgång för sanningen och rättvisan. Han påpekar att fler präster lär dömas i framtiden och att även läkare, journalister och internationella företag som det tyska bilföretaget Mercedez Benz stödde övergreppen och diktaturen.

Han hoppas de stora internationella företag som var verksamma i Argentina under diktaturen ska komma att ställas till svars så småningom. Och han anser att även om processen i Argentina går långsamt har den nått långt.

– Argentina är det land i Latinamerika, kanske i världen, som har kommit längst när det gäller denna typ av processer. I Chile kan vi se att det börjar röra på sig, men annars har inte mycket hänt. I Mellanöstern och Sydafrika har man inte kommit lika långt.

Ebel Petrini är en av mödrarna på Plaza de Mayo. Foto: Melker Dahlstrand

Dagen som rättegången mot Héctor Febres inleds är en torsdag och klockan 15.00 vecklar organisationen Mödrarna på Plaza de Mayo traditionsenligt upp sina banderoller. På detta klockslag varje torsdag har de gjort detta nu i över 30 år. Grundarna blev själva offer för det våld de bekämpade, men deras systrar stretar envetet vidare.

På organisationens kontor, ett stenkast från kongressen i Buenos Aires, klär diplom, foton, medaljer och pokaler från alla världens ledare väggarna. Medan Ebel Petrini svarar på mina frågor tittar Olof Palme ner över hennes högra axel. Hon och hennes medsystrar är vid detta laget närmare 80 år och mormödrar.

– Vi vill ge världen det som våra försvunna barn aldrig fick, säger Ebel Petrini. Rätt att studera, arbeta och leva värdigt. Och vi har fortfarande inte fått reda på vad som hände med våra barn, vilket var anledningen till att vi började demonstrera från början. Så länge vi inte får alla svar kommer vi inte sluta. Det räcker inte med att en mamma får svar, vi vill alla ha svar och ger varandra stöd.

Liksom Adolfo Pérez Esquivels organisation Serpaj verkar Mödrarna på Plaza de Mayo numer även i nutidens Argentina. Deras arbete handlar lika mycket om det förflutna som med dagens fattiga argentinares mänskliga rättigheter.

– Det som har hänt får inte hända igen, men vi måste också titta på dagens problem, säger Adolfo Pérez Esquivel. Brott mot de mänskliga rättigheterna har inga gränser, inte heller kampen för att upprätthålla dem. Vi måste skapa nätverk, fördöma brott mot de mänskliga rättigheterna i andra länder och föra kampen globalt. Titta på USA och Irak idag. Jag har varit i Irak, jag vet.

Aldrig mer.

Säg det till dem som olagligt grips för terrorism idag.

Text: Erik Halkjaer

Fakta
Under militärdiktaturen 1976-1983 i Argentina försvann och dödades upp emot 30 000 personer. 1984 publicerades en rapport om de många brott och övergrepp mot de mänskliga rättigheterna som diktaturen begått. 1985 dömdes de fem ledarna för diktaturen (militärerna Jorge Videla, Emilio Massera, Orlando Agosti, Roberto Viola och Armando Lambruschini) till olika fängelsedomar. Året därpå trädde en lag om amnesti för alla dem som begått övergrepp under diktaturen i kraft. 1989 benådades de fem diktatorerna. 2003 upphävdes amnestilagen. 2006 och 2007 förklarade Argentinas högsta domstol att benådningarna av diktatorerna bröt mot grundlagen.
Agosti, Viola och Lambruschini har avlidit, Massera anses vara så sjuk att han inte klarar av en rättegång och Jorge Videla sitter sedan 1998 i husarrest för att ha kidnappat nyfödda barn under diktaturen (ett brott som inte ingick i amnestilagarna). Runt omkring i Argentina pågår flera rättegångar och utgrävningar med anknytning till diktaturåren. ESMA stängdes i september i år och ska nu bli museum till minne av diktaturens övergrepp.

===

Argentina: Åtalad torterare förgiftad

En argentinsk officerare som den 14 december skulle ha dömts för brott begångna på militärjuntans tortyrcentral Esma hittade död i sin cell bara fyra dagar innan domen. Héctor Febres hittades död i sin cell 10 december. Obduktionen visade att han avlidit av stora mängder cyanid, rapporterar nyhetsbyrån IPS.

Sedan landets amnestilagar slopades 2005 har fyra rättegångar hållits mot personer som anklagas för att ha begått brott under diktaturen i landet mellan 1976-1983, och redan har två personer fallit offer för processerna.
Det första offret var Jorge Julio López, som var nyckelvittne i en av rättegångarna, men försvann spårlöst för 15 månader sedan. På fredagen greps Febres hustru och hans två vuxna barn. Familjen hade ätit middag tillsammans kvällen innan den åtalade hittades död. Även två vakter har gripits.
- Vi hade hoppats att Febres skulle ha uttalat sig på fredagen, innan han dömdes. Nu undrar vi oss om detta kan vara skälet till att han är död, säger Luis Bonomi, en av tortyroffrens advokater i rättegången. Bonomi säger till IPS att det inte går att utesluta att Febres begick självmord.
Men oavsett hur förgiftningen gick till menar han att kustbevakningen, som ansvarar för det häkte där Febres satt gripen, inte har skött sin uppgift. För närvarande väntar över 400 poliser och militärer på åtal för brott begångna under diktaturen.
Många av de misstänkta sitter i husarrest eftersom de är över 70 år gamla, medan andra sitter gripna på militära anläggningar. Bara en lite andel hålls gripna på vanliga häkten. De advokater som arbetar för tortyroffren har länge krävt att alla åtalade ska sitta häktade på vanliga anstalter och inte hos militären.
Febres hade blivit den fjärde att dömas för människorättsbrott sedan landets Högsta domstol 2005 slopade de tidigare amnestilagarna i landet.
Febres anklagades för att vara en av de mest hänsynslösa torterarna som var verksamma vid Esma, där minst fem tusen politiska fångar utsattes för tortyr. Åklagaren hade yrkat på 25 års fängelse.

Marcela Valente
IPS/Buenos Aires
17 december 2007