Blir det fred i Colombia?

Efter 52 år av krig kom Colombias president Juan Manuel Santos och Farc-gerillans ledare Rodrigo Londono överens om ett fredsavtal. Den 10 december kommer Nobelkommitténs fredspris hämtas av Juan Manuel Santos i Oslo. Här berättar vi om den dramatiska hösten i Colombia då landet balanserat mellan fred och fortsatt krig.

reportage | 2016-12-08
Av: Johan Schmidt
Även publicerad i AmnestyPress #4/2016

Luz Elena Galeano förlorade sin man i konflikten och kämpar för att myndigheterna ska undersöka en byggtipp i Medellín där hennes man och andra offer ska ha dumpats. Foto: Johan Schmidt

”Vi var så nära. Jag kunde känna hoppet om fred, som en varm vind kom den mot mig. Nu vet jag inte vad, jag förstår inte.”

Luz Elena Galeano stirrar med tom blick ut över Medellín. Måndagen efter folkomröstningen den 2 oktober snurrar livet på som vanligt i Colombias näst största stad. Här var stödet för ett nej mycket stort, både i staden och i länet Antioquia där 62 procent röstade nej. Detta är den tidigare presidenten Álvaro Uribes hemmaplan och starkaste fäste och det var Uribe som ledde kampanjen för att stoppa avtalet.

– Nu är vi i limbo, ingen vet vad som ska hända. Vi måste fortsätta men det känns som om vi måste börja om en lång vandring precis när vi var framme, säger Luz Elena Galeano.

Hennes man försvann och mördades en dag i december 2008 i Comuna 13, en av Medellíns förstäder som klättrar upp på sluttningarna i dalen där staden ligger. De trångbodda fattigkvarteren domineras av tegelhus och brädskjul som byggts av folk som tvingats fly undan striderna på landsbygden. Medellíns kåkstäder har varit den mest urbana platsen där konfliktens olika väpnade aktörer krigat mot varandra och tusentals personer har dödats eller försvunnit här. De anhöriga har länge kämpat förgäves för att få stöd i sitt sökande men motats av en blandning av hot och ointresse.

– Glöm och gå vidare, säger de till mig, förklarar Luz Elena Galeano. Men jag kan inte glömma eller gå vidare innan jag får veta vad som hänt. Sanningen är rättvisan jag söker. Sanningen om vem som mördade min man och alla andra tusentals som mördats är vad som krävs för att jag ska förlåta och försonas.

Anhöriga till saknade personer samlade vid soptippen La Escombrera i kåkstaden Comuna 13 i Medellin. Sökningar efter kroppar inleddes förra året. Foto: Raul Arboleda/AFP/ TT

När Luz Elena Galeano sökte efter sin man och försökte ta reda på vad som hänt kom hoten. Först stoppade män på motorcyklar hennes nioåriga dotter på väg hem från skolan och sade att hennes mamma borde sluta leta. Sedan kom hoten direkt till Luz Elena. Männen på motorcykeln sade att inte bara hon utan även hennes barn skulle hamna på samma ställe som hennes man.

– Jag flydde samma natt, tog med barnen och lite kläder men var tvungen att lämna allt. Jag vet att hoten inte är tomma ord, säger hon.

Nära förstaden ligger en stor soptipp, La Escombrera, där byggavfall dumpats i decennier. Tippen användes av den högermilis som kontrollerade Comuna 13 och andra kåkstäder för att göra sig av med sina offer. Bland armeringsjärnen, betong och annat skrot slängdes kropparna av de som milisen hade mördat. Folk i området har vetat detta länge men inte vågat berätta och först sedan en av milisens ledare erkände att tippen använts för att dumpa offer beslöt kommunen att börja utreda fallet. Förra året inleddes de första utgrävningarna men det är ett svårt arbete att söka efter benrester i ett berg av byggavfall som schaktats och blandats med sand.

– Vi förstår att det är svårt och mycket osannolikt att de hittar något men vi har en moralisk skyldighet att söka efter de som har försvunnit. Colombia som samhälle måste få veta sanningen om vad som hände under konflikten, säger Luz Elena Galeano.

Fredsprocessen mellan regeringen och Farc-gerillan har öppnat möjligheten att börja söka efter de försvunna. Gerillan har pekat ut platser där de begravt sina offer och sina egna döda och rädslan att berätta har minskat hos folk. Någon exakt siffra på hur många som försvunnit under konflikten finns inte men uppskattningarna varierar mellan 30 000 och 55 000 personer.

– Alla vi konfliktens offer har försökt komma över våra personliga förluster. Nejet i folkomröstningen känns som en ny och svårare kollektiv förlust. Varför valde folk att slänga igen dörren i ansiktet på oss när vi äntligen såg en möjlighet att komma vidare, säger Luz Elena Galeano och gråter.

Jorge Eliécer Gaitán mördades 1948. Foto: Wikipedia

Den 9 april 1948 skjuts den liberale politikern Jorge Eliécer Gaitán ihjäl i huvudstaden Bogotá. Mordet på Gaitán är för Colombia vad skotten i Sarajevo var för första världskriget; gnistan som tände en brand som snabbt växte bortom kontroll. Direkt efter mordet utbröt ett våldsamt upplopp i Bogotá som snabbt spred sig till andra delar av landet. De liberala anhängarna till Gaitan och de konservativa motståndarna stred mot varandra i ett grymt krig där 200 000–300 000 personer dödades.

Farc-gerillan bildades formellt först 1964 men det var mordet på Gaitan och striderna som följde på det som lade grunden till gerillan. Farcs ledare Manuel Marulanda anslöt sig till de liberala miliser som bildades på landsbygden. I ett försök att få slut på våldet slöt de liberala och det konservativa partierna 1957 en pakt kallad den Nationella Fronten. Pakten innebar att de båda lägrens miliser avväpnades och att partierna turades om att styra landet. Överenskommelsen ledde till en institutionaliserad tvåpartidiktatur som stängde ute alla andra politiska partier och rörelser.

Förödelsen i Bogotá den 15 april 1948 efter kravallerna som bröt ut sedan det liberala partiets ledare Jorge Eliécer Gaitán hade mördats. Foto: William J. Smith/AP/TT

I delar av landet möttes pakten med skepsis och några miliser behöll sina vapen. Gruppen som leddes av Manuel Marulanda var en av dem som vägrade inrätta sig och som började bygga upp egna självstyrande samhällen. Kommunistpartiet skickade folk till dessa områden för att värva grupperna till sig och när armén 1964 gick till attack mot en av de självstyrande byarna föddes gerillan Farc.

Farc var bara en av flera gerillagrupper som bildades på 1960- och 70-talen och under en period fanns sex grupper som representerade olika schatteringar av den internationella kommunistiska rörelsen. Gerillan var relativt svag och koncentrerad till glest befolkade områden på landsbygden och sågs inte som något allvarligt hot mot stabiliteten i landet.

Under 1990-talet växte Farc och spred sig över hela landet i en militär offensiv som tvingade armén på reträtt. Farcs styrka ledde till att storgodsägare och företagare som tvingades betala skatt till gerillan, bildade egna miliser som snart fick stöd och träning av delar av den reguljära armén. Dessa paramilitära grupper lierade sig också med de främsta narkotikakartellerna och kombinationen av gott om pengar och militär träning fick dem att växa snabbt. Runt millennieskiftet hade Farc runt 20 000 soldater medan högermilisen, som bildat en nationell organisation kallad auc, hade cirka 30 000 personer i vapen. Våldet eskalerade och millenniets första år var de blodigaste under hela inbördeskriget.

Gerillans framgångar fick USA att mångdubbla sitt stöd till Colombias armé som efter ett par års upprustning inledde en motoffensiv. Flera av Farcs ledare dödades och gerillan halverades i storlek. Samtidigt förhandlade dåvarande presidenten Álvaro Uribe fram ett avtal med auc som innebar att milisen lade ned sina vapen. Det ifrågasattes dock i vilken utsträckning avtalet genomfördes. Sedan paramilitären demobiliserats och gerillan försvagats sjönk våldsnivån men trots framgångarna för armén bet sig Farc fast på landsbygden.

Det blev uppenbart för alla, både för gerillan och för landets politiker, att Farc aldrig skulle lyckas ta makten men inte heller kunna besegras militärt på kort sikt.

Den tidigare presidenten Álvaro Uribe och den nuvarande presidenten Juan Manuel Santos var politiskt allierade men är nu bittra fiender som måste förhandla för att rädda fredsavtalet. Foto: Julian Lineros

När den tidigare försvarsministern Juan Manuel Santos valdes till president 2010 inledde hans samtal med Farc om en ny fredsprocess och förutsättningarna att lyckas var nu bättre än någon gång tidigare under konflikten. Kriget hade blivit en anakronism, ett eko från kalla kriget och en konflikt som spelat ut sin roll och vars grundorsaker försvunnit i ett historiskt töcken och numer drevs av hämnd och politisk prestige. Samtliga inblandade var mogna att avsluta konflikten och söka en ny framtid för både sig själva och för landet genom att ta det definitiva klivet in i moderniteten och det 21:a århundradet.

Cesar Vargas ger klartecken att kasta loss och månadens resa längs Putomayofloden mot Brasilien kan börja. Den gyttjebruna floden slingrar sig fram genom Amazonas täta djungel, först längs gränsen till Ecuador och sedan Peru. Den väglösa djungeln i gränsområdena är Farcs hemmaplan och ett av gerillans starkaste fästen.

– De slutade kräva in sina avgifter för ett par månader sedan och sade att de snart skulle lämna in sina vapen. Nu vet jag inte hur det blir på denna resa, säger Cesar Vargas som är kapten för båten som transporterar virke, fisk och bensin.

I det gerillakontrollerade gränslandet mellan Colombia, Ecuador och Peru sker alla transporterar på floder. Alla lastbåtar måste betala avgifter till Farc för att kunna passera.   Foto: Johan Schmidt

Han har i tjugo år kört sin långsmala lastbåt längs floden rakt genom ett både väg- och laglöst område. Här bor urfolken som aldrig har erkänt nationsgränserna och rör sig fritt inom sina egna nationer. Gränstrakten började exploateras i jakten på gummi från trädet Kautschuk och har sedan successivt befolkats av nybyggare på jakt efter mark. I takt med att djungeln rensats för att ge plats åt boskap och odlingar har även Farc-gerillan etablerat sig i regionen. Då statens närvaro varit minimal har stora delar av Putomayo styrts av gerillan som satt upp ett eget regelverk för befolkningen.

– De har koll på alla som rör sig i området och har satt upp egna lagar. Från början fick jag betala i kontanter vid olika kontrollstationer längs floden men nu är gerillan modern och jag betalar en avgift till ett fasadföretag i staden och kommendanten i djungeln får ett sms som ger mig grönt ljus, berättar Cesar Vargas.

Under 1980- och 90-talet kom kokan till regionen och en kamp utbröt mellan gerillan och narkotikakartellerna om kontrollen av odlingarna. Farc insåg att man kunde få både mycket inkomster genom att ta kontroll över kokan och ett visst folkligt stöd genom att skydda odlingarna från polis och armén. Gerillans kontroll fick också den paramilitära milisen att komma till Putomayo och regionen är en av de värst drabbade av konflikten.

– Vi fick order om att sluta kräva in revolutionära skatter och har även på andra sätt påbörjat processen tillbaka till ett civilt liv. Nu vet vi inte om vi ska återgå till våra läger och förbereda oss på fortsatt krig, vi är i limbo, säger Jairo, en av Farcs ledare för den 48:e fronten som finns runt Putomayos huvudort Puerto Asis.

I några byar precis utanför staden skulle Farcs medlemmar som finns i regionen samlas i uppsamlingsläger i väntan på avväpning. Enligt fredsavtalet skulle gerillan inleda marschen till sina läger dagen efter folkomröstningen och efter 180 dagar skulle det sista vapnet och den sista uniformen ha förstört och Farc officiellt upplösas efter 52 år och ombildas till ett politiskt parti. Veckan efter folkomröstningen präglar ovissheten och oron Putomayo och ingen vet vad som ska hända. Farc-ledaren Jairo rör sig i civila kläder i staden Puerto Asis och har träffat folk på kommunen som skulle organisera gerillans uppsamlingsläger.

– Vi avvaktar order från ledningen och förbereder oss på alla alternativ. Vi står fast vid avtalet och är beredda att avsluta detta krig som förstör Colombia och istället bidra till en verklig demokrati, men då måste vi få delta i bygget av samhället. De som tror att vi ska lägga ned vapen och gå i fängelse har inte förstått någonting av fredsprocessen, säger han.

Farc-soldater i Putumayo. Foto: Fernando Vergara/AP/TT

I Putomayo finns både de historiska rötterna till konflikten och de vardagliga konsekvenserna som drabbar landsbygden i samhällets periferi. Regionen är fattig, glest befolkat och på alla sätt långt ifrån huvudstadens modernitet. Bristerna är stora i sjukvård, skolor och annan grundläggande infrastruktur.

Här borde ett fredsavtal välkomnas och ses som en förutsättning för att förändra situationen men folk är desperata och luttrade på samma gång och trots längtan efter fred är många mycket skeptiska till fredsprocessen. Misstron mot både gerillan och regeringen är djupt rotad och dagarna efter omröstningen känns spänningen i luften. Folk vill gärna diskutera men ingen vill bli fotograferad.

I staden Puerto Asis röstade en majoritet ja till avtalet men även om anhängarna är besvikna är många ändå nöjda med resultatet.

– Nu får ni vara med och förhandla och kanske är det bästa sättet att gå framåt, säger Julian García som sitter på ett kafé och äter frukost med sina vänner ett par dagar efter folkomröstningen.

– Du försöker bara hitta ett sätt att trösta dig, men okej jag håller med, vi som röstade nej har nu en chans att påverka och jag tror ett bättre avtal snart är på plats, säger Javier Ramirez.

Colombias president Juan Manuel Santos och Farc-gerillans ledare Rodrigo Londono skakar hand i Cartagena när de 26 september skriver under det historiska fredsavtalet inför 2 500 inbjudna gäster från hela världen. En vecka senare sade colombianerna i en folkomröstning nej till avtalet. Foto: Luis Acosta/AFP/TT

Resultatet i omröstningen var en överraskning för alla och en chock för president Juan Manuel Santos. Opinionsundersökningarna visade på en enkel seger för ja-sidan och redan en vecka före valet ordnade president Santos en ceremoni i Cartagena där han och Farcs ledare högtidligen undertecknade avtalet med FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och flera av Latinamerikas presidenter som vittnen.

Folkomröstningen skulle bara vara en formell bekräftelse men en kombination av missnöje med Santos politik, ointresse och en effektiv kampanj från nej-sidan resulterade i en kalldusch för etablissemanget. Resultatet visade på ett mycket polariserat land med en majoritet som inte känner sig representerad av vare sig presidenten, oppositionen eller gerillan. 67 procent valde att stanna hemma i ett uttryck av missnöje med landets politiska elit. Av de som röstade valde 6 431 376 personer att rösta nej till fredsavtalet medan 6 377 482 sade ja. Det skiljde alltså drygt 50 000 röster.

– Makten i Bogotá har alltid struntat i oss och det var deras egen arrogans som fick folk att stanna hemma eller rösta nej, säger Javier Ramirez på kaféet.

Han tycker avtalet var för generöst mot gerillan och tror att segern för nej-sidan kommer att leda till ett bättre avtal.

– Jag tror också de nya förhandlingarna kommer sluta med ett nytt avtal, men det kommer att vara sämre och det värsta är att det nu är Santos, Uribe och Farc som gör upp. Majoriteten i det här landet är som vanligt utanför, säger Julian García.

På ett torg utanför presidentpalatset och parlamentet i Bogotá började folk tälta i protest mot folkomröstningens nej. Foto: Johan Schmidt

Känslan av att framtiden avgörs av folk utan kontakt med vardagen och att förhandlingarna mellan regeringen och gerillan skedde utan insyn har lett till en politisk apati där folkomröstningen sågs som en del av ett spel där allt redan var uppgjort. Många av dem som inte gick till valurnorna uttryckte sin ånger dagarna efter valet och några har anslutit sig till det tältläger som växt fram på torget utanför presidentpalatset och parlamentet i Bogotá.

– Jag skäms för att jag inte röstade och kommer tälta här tills ett nytt avtal är på plats. Det är ju på sätt och vis en demokratisk väckarklocka att en majoritet inte kände sig involverade. Men om priset är en förlorad chans till fred var det en dyrköpt seger, säger Leydi Cala på torget i Bogotá.

Fredsprocessen med Farc är ett de första försöken att avsluta ett inbördeskrig inom ramen för det nya juridiska systemet med den Internationella brottmålsdomstolen, ICC, där Colombia är medlem. Tidigare liknande konflikter har oftast avslutats med avtal som givit amnesti åt de krigförande parterna men ICC:s mandat innebär att det inte längre är möjligt.

Detta kräver att fredsavtalet innehåller en form av rättslig process där gerillans ledning, men även den reguljära arméns generaler, måste svara på anklagelser om krigsbrott och grova övergrepp av mänskliga rättigheter. I avtalets ursprungliga form löstes detta genom inrättandet av en speciell domstol som ska gå igenom alla anklagelser och där de ansvariga i utbyte mot att berätta sanningen och bidra till offrens kompensation, ska ges alternativa straff och slippa sitta i fängelse. Att hitta en acceptabel balans mellan önskan att få fred och kravet på rättvisa har varit en av förhandlingarnas svåraste moment och också ett av de mest kontroversiella.

År 2005 inleddes en avmobilisering av den paramilitära högermilisen AUC som totalt omfattade cirka 30 000 personer. Foto: Johan Schmidt

Colombia har ställts inför frågan många gånger tidigare under åren av konflikt. Staten förhandlade med kriminella ligor för att få hjälp att stoppa Pablo Escobar med argumentet att det var det mest effektiva sättet att bespara landet ytterligare blodbad. Staten har också förhandlat med andra vänstergerillagrupper, som M-19 och EPL, vilka har lagt ned sina vapen i utbyte mot straffrihet och en chans att delta i det politiska systemet. Under Álvaro Uribes tid vid makten förhandlade han med den paramilitära högermilisen, skyldiga till de värsta övergreppen i konflikten. Den processen kritiserades av den politiska vänstern och människorättsgrupper som en eftergift åt kriminella medan dåvarande president Uribe försvarade den med argumentet att freden har ett pris som innebär viss straffrihet.

Nu är det Uribe som kritiserar sin före detta försvarsminister Santos för att göra för generösa eftergifter mot gerillan med argumentet att det ger straffrihet åt kriminella. Den politiska vänstern försvarar avtalet med att det är priset för att få slut på konflikten och att vissa eftergifter är värda att betala.

Colombia står på tröskeln till något nytt, vid vägskälet med möjligheten att ta ett steg bort från ett krig som snurrat på repeat alltför länge. Konflikten har präglat landet i snart 70 år och cementerat positioner och en svartvit världsbild. Det är en smärtsam process som kräver att folk kliver ur sina sedan decennier befästa och bekväma positioner.

– Någon gång måste vi bryta detta mönster. Vi sitter fast i sandlådan där de olika parterna skyller på varandra som barn: det var du som började, säger Julian García på kaféet i Puerto Asis.

Stora demonstrationer hölls i huvudstaden Bogotá och andra städer dagarna efter folkomröstningen med krav på att fredsprocessen ska fortsätta. Foto: Johan Schmidt

Julian och hans vänner i Puerto Asis målar upp två möjliga scenarier: antingen lyckas parterna komma överens om en bredare överenskommelse som inkluderar även avtalets kritiker och som därmed får ett än starkare politiskt stöd och legitimitet. Eller så drar samtalen ut på tiden och disciplinen hos gerillan faller sakta sönder ute i regionerna där konflikten smygstartar igen vilket leder till en fortsatt konflikt bortom kontroll av politiska strukturer.

– Jag är optimist, dels för att gerillan vet att det vore självmord att återvända till kriget och dels för att även Uribe och avtalets motståndare inser att de kommer få betala ett högt politiskt pris om de går till historien som de som stoppade Colombias historiska chans till fred, säger Javier Ramirez.

En kvinna med ett barn i famnen kommer fram med en utsträckt hand och Julian ger henne några mynt och ett vänligt ord.

– Vet du vad, att behandla folk så är något jag inte gjort på mycket länge. Under krigets värsta år var jag helt avtrubbad. Vad bra, tänkte jag när jag hörde att 35 personer dött i strider, bättre bnp/capita och mer mat och utrymme för oss andra. Sedan fredsprocessen inleddes och våldet minskat känner jag att jag blivit mer mänsklig.

Även Luz Elena Galeano i Medellín beskriver processen som en möjlighet att göra Colombia mer mänskligt igen. I hennes fall handlar det konkreta sökandet efter sin mans kropp om ett sätt att upprätta sin respekt för samhället. Hennes kamp har bidragit till att landets institutioner påbörjat ett systematiskt arbete att söka efter konfliktens alla tiotusentals försvunna. Ett enormt arbete som kräver tid, resurser och tålamod och kanske framför allt insikten att sökandet handlar om mer än ett grävande efter benrester.

– Att få gräva i bråten och vara med i sökandet, att känna sanden och gruset i mina fingrar återgav mig värdighet och mänsklighet på ett personligt plan men också min tro på ett samhälle som respekterar sina medborgare, säger Luz Elena Galeano.

Text: Johan Schmidt
johanschmidt@email.com

Vad händer nu ?

Den 13 november höll president Juan Manuel Santos ett TV-tal och meddelade att ett nytt fredsavtal hade förhandlats fram med hjälp av Kuba och Norge. Texten i avtalet har ännu inte offentliggjorts men Santos uppmanade även de som röstat nej att stödja det nya avtalet mellan regeringen och Farc. Beslut om godkännande av avtalet kommer att tas i parlamentet.

En av förändringarna i det nya avtalet är att Farc ska överlämna alla sina tillgångar och att dessa ska användas för att ersätta offer under konflikten. Den tidigare presidenten Álvaro Uríbe, som ledde nej-sidan vid folkomröstningen, var kritisk även mot det nya avtalet.

Fotnot: Avtalet har i slutet av november godkänts i Colombias parlaments båda kamrar. Motståndarna mot det nya avtalet lämnade sessionen i protest.

Läs också

Colombia: Peace agreement must open the door to justice (Amnesty International 1 december 2016)

Fakta/Colombia
Huvudstad: Bogotá.
Politik: Republik. Juan Manuel Santos valdes år 2010 till president. Sedan 1964 har en väpnad konflikt pågått i Colombia. Ett fredsavtal underkändes vid en folkomröstning den 2 oktober. Yta: 1 141 748 km 2  (Sverige: 449 964 km 2).
Befolkning: 48,8 miljoner.

Fakta/Farc

Manuel Marulanda. Foto: Wikipedia

Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia, Colombias revolutionära väpnade styrkor, bildades 1964 som en väpnad gren av kommunistpartiet PCC, som betraktades som Sovjettroget. Under 1980-talet bildades Unión Patriótica, Patriotiska unionen, som ett öppet vänsterparti. Flera tusen medlemmar mördades av paramilitära grupper. PCC och Farc bröt med varandra 1993.

Den 1 mars 2008 gjorde Colombias armé en räd in i Ecuador och dödade 20 personer, däribland Raúl Reyes, internationellt språkrör för Farc och den näst högste ledaren i gerillan. Några veckor senare avled Farcs ledare Manuel Marulanda i en hjärtattack.

Farc har terroriststämplats av Colombia, USA, Kanada, Chile, Nya Zeeland och EU. Gerillan har anklagats för att vara inblandad i narkotikahandel och kidnappningar i syfte att få lösensummor har väckt hård kritik.

Fakta/ AUC
Colombias förenade självförsvarare var en sammanslutning av högermiliser som var aktiva 1997-2006. De stred mot Farc och ELN men anklagas också för många mord på civila. AUC samarbetade med Colombias armé.

Fakta/ICC
Internationella brottmålsdomstolen, ICC, har sitt säte i Haag. ICC bildades 2002 och i Romstadgan, antagen 1998, ges domstolen möjlighet att åtala för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser när ett land är oförmöget eller ovilligt att beivra dessa brott. Colombia är ett av 124 länder som har anslutit sig till ICC.

Fakta/ELN

Camilo Torres. Foto: Cristianismo y Revolución/Wikipedia

Den andra mindre vänstergerillan ELN, Ejército de Liberación Nacional (Nationella befrielsearmén), har stått utanför fredsprocessen. Samtal har förts med regeringen om att inleda förhandlingar i Ecuador. Starten för samtalen har dock fördröjts då president Santos kräver att ELN friger politikern Odín Sánchez som kidnappades tidigare i år. ELN har krävt att fängslade medlemmar ska friges.

Den 13 november rapporterades att ELN hade dödat två poliser i Yopal och att en oljeledning sprängts.

ELN bildades 1964 av katolska präster inspirerade av befrielseteologin och Kuba. Prästen Camilo Torres, som stupade 1966, var den mest kände. ELN är terroriststämplat av bland annat USA och EU.

Fakta/Nobelpriset
President Juan Manuel Santos kommer den 10 december motta Nobels fredspris vid en ceremoni i Oslo.

– Priset ska ses som en uppmuntran till fredsprocessen, sade kommitténs ordföranden Kaci Kullman Five.

Vid tidigare Nobelpris till fredsprocesser, som Vietnam 1973, Egypten 1978, Sydafrika 1993 och Israel-Palestina 1994, har bägge parter belönats men denna gång valde Nobelkommittén att bara ge priset till Santos.

Fakta/Konfliktens offer

Enligt UNHCR är cirka 6,7 miljoner colombianer internflyktingar medan 360 000 har registrerats som flyktingar i utlandet. Det beräknas att 250 000 personer har dödats under konflikten, varav 180 000 är civila.

Amnesty International har kritiserat fredsavtalet för att det innebär en risk för straffrihet för brott som har begåtts av säkerhetsstyrkorna och Farc. Amnesty har också påtalat att mord och hot mot människorättsförsvarare och aktivister på landsbygden fortsätter.

Läs mer om Colombia från Amnesty Press

Islena Rey Rodrígues från Colombia är årets Per Anger-pristagare (20 oktober 2015)

Colombia: Våldet mot fackligt aktiva fortsätter (Amnesty Press nummer 5/2013)

Colombia – på väg från krig till fred? (12 november 2013)

Colombiansk fredsprocess fylld av utmaningar ( 13 december 2012)

Försiktig optimism inför fredssamtalen - Farc utlyser vapenvila (Amnesty Press 26 november 2012)

Colombiansk gruvutvinning på väg att spåra ur ( Amnesty Press 25 november)

Ursprungsfolk betalar priset för företagsfesten i Colombia (Amnesty Press 1 juni 2012)

Fredsbyn San José de Apartadó kämpar för livet (11 december 2011)

reportage | 2016-12-08
Av: Johan Schmidt
Även publicerad i AmnestyPress #4/2016