BOKMÄSSAN 2015: Tar vi yttrandefriheten för given? Om Charlie Hebdo, åsiktskorridoren och självcensur

Ryska journalister som flyr landet, terrorattacken mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris och fängslade internetaktivister i Sydostasien. Hotet mot det fria ordet trappas upp i världen. Vid sidan av står Sverige, med nästan 300 år av lagstadgad tryckfrihet. Är vi fredade från tåget mot självcensuren, eller har vi i själva verket en fönsterplats? Amnesty Press tog tempen på debatten om yttrandefrihet på årets bokmässa.

Nummer 1177 av Charlie Hebdo ges nu på svenska. Foto: Reportrar utan gränser

I samband med bokmässans inledande dag släpptes för första gången den franska satirtidningen Charlie Hebdos nummer 1177 översatt till svenska. Det var det numret som utkom den 7 januari 2015. Samma dag utsattes redaktionen för en attack där tolv medarbetare dödades och sju skadades. Charlie Hebdo är känd för sin skoningslösa politiska satir som slår mot alla religioner men framförallt mot de franska makthavarna.

Översättaren Maja Thrane är den som har drivit projektet. Hon var inbjuden av Sveriges författarförbund att tala på Internationella torgets stora scen under torsdagsförmiddagen.

– Jag kände en frustration över att man talar så mycket om Charlie Hebdo, men vad är det egentligen man talar om? Med det här projektet vill jag bredda debatten och se till att människor kan diskutera tidningen på ett mer nyanserat sätt, förklarade hon.

I början av året kritiserade Maja Thrane Aftonbladet för censur, efter att de valde att inte publicera numret som hade översatts för deras räkning. Aftonbladet erbjöd vaga skäl som förklaring, och föreslog att vissa sidor skulle tas bort eftersom de hade ett ”för brutalt” innehåll.

– För en översättare är det en grundprincip att man inte kapar någonting, sade Maja Thrane. Vill man ge svenska folket en möjlighet att läsa och förstå tidningen som skapade den här reaktionen, så måste man ge ut tidningen i sin helhet.

Arbetet med att översätta Charlie Hebdo har drivits i samband med Reportrar utan gränser, RUG. Jonatan Lundqvist, ordförande för den svenska organisationen, deltog i samtalet.

– Attacken mot Charlie Hebdo var inte bara en attack mot de enskilda journalisterna utan mot hela samhället. Det är viktigt att den svenska publiken ges möjlighet att veta vad det här handlar om, annars blir det en metadiskussion - vi pratar om tidningen men ingen har fått möjlighet att läsa den, sade han. Väljer man då att lyfta ur vissa sidor så blir det, om inte självcensur, så väldigt problematiskt.

7 januari 2015: Anställda på Amnesty International i Australien visar sin solidaritet efter attacken mot Charlie Hebdo i Paris. Foto: Amnesty International

Att finansiärerna har dykt under bordet när projektet har kommit på tals handlar inte bara om en rädsla för hot, ansåg Jonathan Lundqvist. Enligt honom finns det mekanismer i det svenska samhället som förklarar varför reaktionen på attacken gick från sympati till ifrågasättande:

– Stödet var enormt fint direkt efter attacken, men det dröjde inte många dagar förrän det här ”menet” började komma. ”Je suis Charlie, men...”. I Sverige börjar vi gärna tala om yttrandefriheten med just det menet. Istället för att fira friheten börjar vi prata om den utifrån dess begränsningar. Det måste vi ändra på, slog han fast.

Några timmar senare satt författaren och journalisten Göran Rosenberg, professorn i mänskliga rättigheter Lena Halldenius och filosofen David Brax och dissekerade yttrandefrihetsbegreppet under parollen ”Munkavle eller megafon?”. Stämmer det som ofta sägs idag – att det finns en åsiktskorridor? Hur påverkar den i så fall det svenska politiska klimatet? Göran Rosenberg tog tydlig ställning: bilden är överdriven.

– Det är vanligt att man hör att vissa människor inte kommer till tals i media idag, att vissa åsikter inte får höras. Men det är en föråldrad bild av situationen. Vem som helst, med de mest fantastiska eller fasansfulla åsikter, kan ju starta en blogg! Alla är potentiella utgivare av åsikter och fakta i offentligheten, sade han.

Andreas Rydell, Lena Halldenius, David Brax och Göran Rosenberg. Foto: Fanny Hedenmo

I panelen rådde till stor del konsensus; det svenska debattklimatet kännetecknas inte av någon åsiktskorridor.

– Jag förstår inte ens vad begreppet betyder, sade Lena Halldenius. Att vissa saker inte får sägas? Ja, då är det ju en jättedålig jämförelse. En korridor kännetecknas väl av att man kan röra sig rakt fram utan hinder?

– Begreppet ger vissa människor chansen att framföra det de vill säga och paketera det till att verka som en ”hotad” åsikt, och därmed göra sig själv mer intressant. Det är fällan, ansåg Lena Halldenius.

Resonemanget delades av David Brax, som utmanade tesen om att debattklimatet har blivit smalare:

– Enda skillnaden från tio år sedan är väl att vi pratar så mycket mer om att samtalsklimatet är värre. Det betyder inte att det faktiskt är så. Ett hårdare samtalsklimat vore ju ett klimat där man kan säga de mest hemska saker i offentligheten utan problem och det rimmar ju illa med en smal åsiktskorridor, menade han.

På kvällen den 7 januari hölls en ljusvaka i Paris efter attacken samma dag mot Charlie Hebdo då tolv personer dödades. ”Je suis Charlie” blev en samlande slogan över hela världen under protesterna mot attacken. Foto: Amnesty International

I Sverige existerar en självcensur framförallt orsakad av det utbredda näthatet, ansåg panelen. Göran Rosenberg lyfte den upptrappade hotfulla stämningen på internet som en av de största utmaningarna för den svenska demokratin.

– Vi måste bli bättre på att hantera de yttranden som bryter mot lagen. Vi har ju en yttrandefrihetslagstiftning och en skyldighet att följa den. Där är vi alldeles för mjäkiga, sade han.

Samtidigt som internet har bidragit till en ny arena med information och åsikter, och breddat det mediala klimatet, utgör det alltså även en grogrund för ett av vår tids största hot mot det fria ordet.

Liknande resonemang fördes i flera samtal under dagen men då mot en bakgrund av andra länder. Brittis Edman, programdirektör för Civil Rights Defenders Sydostasienprojekt, framträdde på Internationella torgets stora scen tillsammans med Björn Tunbäck, journalist och styrelsemedlem i Reportrar utan gränser, och Marcin de Kaminski, rättssociolog vid Lunds universitet. Temat var yttrandefriheten i Sydostasien – en utveckling i vilken internet spelar en avgörande roll.

– De flesta är helt eniga om att internet har revolutionerat aktivisternas möjligheter att göra det de gör – de kan mobilisera, kampanja och stå för en alternativ röst. Men i många länder arbetar myndigheterna med samma metoder för att tysta dem. De censurerar, blockerar och filtrera, sade Brittis Edman.

Ta Phong Tan var år 2007 med och grundade Fria journalisters klubb i Vietnam. Hon dömdes i september 2012 till tio års fängelse för statsfientlig propaganda. Foto: Privat/AI

Amnesty International har länge uppmärksammat att bloggare och nätaktivister grips och åtalas i Thailand och Vietnam. I Bangladesh släppte myndigheterna under förra året en lista på 84 bloggare som sades vara ”emot islam” – i praktiken en dödslista, menade vissa. Fyra av namnen på listan har hittills dödats i civila attacker.

Närhelst yttrandefriheten diskuteras är inte sällan religion ett bitema. Attacken på Charlie Hebdo i Paris är en i raden av religiöst motiverade attacker på civila mål under de senaste åren. Vad innebär det att religionen och yttrandefriheten ställs i konflikt med varandra i allt högre grad?

Fredagens samtal mellan den ryska aktivisten och författaren Masha Gessen och brittisk-nederländske Ian Buruma, författare till boken ”Mordet i Amsterdam: Theo van Goghs död och toleransens gränser” berörde just den konflikten. Theo van Gogh var en nederländsk filmare och islamkritiker som mördades på öppen gata av islamisten Mohammed Bouyeri 2004. Ian Buruma fick frågan om han ansåg att religion var motivet bakom mordet.

– Theo van Goghs mördare var extremist, ja, men han hade aldrig satt sin fot i en moské, svarade Ian Buruma. Han var rekryterad helt och hållet från videor på internet. Hans idé att döda orsakades av ideologier som vägrar acceptera en alternativ syn på samhället och religionen. Detsamma kan sägas om Charlie Hebdo; de utmanade båda gränsen för vad som är respektabelt att säga. En sådan gräns flyttas och förändras hela tiden.

Niloy Neel blev den 7 augusti den fjärde bloggaren i Bangladesh som mördats i år. Han var ateist av hinduiskt ursprung. Han kämpade mot fundamentalism och extremism. Foto: Reportrar utan gränser

Att dåden skulle ha orsakats av religion tog han bestämt avstånd ifrån:

– Det är för onyanserat att säga att det handlar om islam. Det skulle kunna vara kommunism, socialism eller nazism. Vilken ideologi eller fredlig religion som helst kan göra jobbet.

Tillbaks till Internationella torget, till Maja Thrane och Jonathan Lundqvist. På frågan om hon är rädd för sin egen säkerhet i samband med projektet med översättningen av Charlie Hebdo, tvekade Maja Thrane en stund. Nej, blev sedan svaret.

– Det som oroar mig att den frågan dyker upp så ofta. Var det verkligen såhär för tio år sedan? Jag tänker på journalister som lever i det här hotet dagligen, det måste vi prata om och ta på allvar, sade hon.

När Jonathan Lundqvist tog till orda var han bestämd: den svenska självcensuren är ett hot mot demokratin.

– Självcensuren ligger som en våt filt över svenska journalister! Den sker mellan huvud och tangentbord, och gör att journalister anpassar sig och väljer bort vissa ämnen som provocerar. Det här är ett betydligt större hot mot press-, och yttrandefriheten än den formella censuren, sade han.

Vilka krafter hotar då den svenska yttrandefriheten mest? Den religiösa extremismen? Den okontrollerade och anonyma åsiktsarenan på internet? En kombination av båda två?  Kanske är det oavsett vad hans eget svar blir på den frågan som Jonathan Lundqvist avslutade samtalet med en uppmaning:

– Efter nästan 300 år av press- och tryckfrihet har vi börjat ta de här principerna för givna. Vi måste se ett nytt stöd för yttrandefriheten i Sverige.

Fanny Hedenmo
[email protected]

Amnesty Press på bokmässan

BOKMÄSSAN 2015: ”Den som vågar opponera sig blir uthängd som landsförrädare” - hårdare klimat i Ryssland (28 september)

BOKMÄSSAN 2015: ”Vi har skapat ett Frankensteins monster” (27 september 2015)

BOKMÄSSAN 2015: Manifestation för en human flyktingpolitik (25 september 2015)