Lydia Cacho vägrar sluta skriva trots alla hot

När Reportrar utan gränser den 3 maj publicerade en lista med världens 100 ”hjältar för yttrandefriheten” var Lydia Cacho en av de utvalda. Trots ständiga mordhot fortsätter hon att avslöja utnyttjandet av kvinnor och barn och hon tänker inte flytta på sig. – Jag ser inte mig själv som modig, jag fortsätter bara stå upp för det som jag tycker är självklart: mänskliga rättigheter, säger hon när Amnesty Press träffar henne.

Reportage | 2014-09-01
Av: Rebecka Bohlin
Även publicerad i AmnestyPress #3/2014
Lydia Cacho på Europaturné.

Lydia Cacho på Europaturné. Foto: Rebecka Bohlin

Mexiko anses vara ett av världens farligaste länder för journalister. Journalister kidnappas och mördas varje år och korruptionen är utbredd. Lydia Cacho har själv erfarit hur maktens män kan slå också mot journalister. Hon avslöjade i sin första bok, Los demonios del Edén (Edens demoner), ett pedofilnätverk. Det ledde till att hon anklagades för ärekränkning och guvernören Mario Marín beordrade år 2005 en arrestering av henne som inbegrep tortyr.

Lydia Cachos anmälan om rättsövergrepp ledde två år senare till att det utfärdades en arresteringsorder mot dem som utförde tortyren men den verkställdes aldrig. Hon har drivit frågan ända till Högsta domstolen, utan framgång, och går nu vidare i en internationell rättsprocess. Det är både kostsamt och påfrestande. Lydia Cacho hävdar dock att det är viktigt att vända på föreställningen om att det korrupta samhället lever vidare av sig själv, för det krävs ju människor som ger det näring och därigenom stänger dörren till förändring:

– Jag vet inte om Mexiko någonsin blir helt demokratiskt och jag ser ju att vi har många år av fortsatt våld framför oss. Korruptionen är monumental men det positiva är att den åtminstone ifrågasätts. Allt fler ser att deras handlingar som individer är en del av ett större system och att individens handlingar spelar roll i en politisk kontext.

När Amnesty Press träffar Lydia Cacho, under en föreläsningsturné i Europa, har hon en tuff natt bakom sig, utan särskilt mycket sömn. Att som journalist och kvinnojoursaktivist sätta sig upp mot både maffian och pedofilnätverk och inte ge efter ens för myndighetssanktionerad tortyr sätter sina spår i kroppen. Skräcken blir till värk och värken har gjort att Lydia Cacho periodvis varit inlagd på sjukhus.

Mordförsöken mot henne har genom åren varit otaliga. Hennes bil har saboterats och vid ett tillfälle satte en man en pistol mot hennes panna och sade: ”Lägg dig inte i mitt privatliv!”

– Jag hade skrivit en krönika där jag hängde ut prostitutionen som sker på den krog han driver. Enligt honom var det hans ”privatliv”. Jag håller inte med. Men rädslan vid ett sådant tillfälle är mycket konkret. Den får saliven i munnen att ändra smak.Lydia Cacho berättar att varje gång hon är på resa och ser ett okänt nummer tänker hon alltid att någon journalistkollega och vän kan ha kidnappats.

– Det händer ju. Två veckor efter jag hade träffat en av mina kollegor kidnappades han och mördades. En annan kollega som träffade mig och berättade om de dödshot hon utsatts för sade att hon ville vara stark som jag. Jag svarade: Vi måste anmäla och gå ut i offentligheten. Hon ville hellre ligga lågt. I dag är hon död. Den gemensamma nämnaren hos de kollegor som jag har träffat och som mördats är faktiskt att de inte har velat anmäla. Att vara tyst är alltid farligare.

Du har tilldelats en rad prestigefyllda priser.Spelar den internationella uppmärksamheten som ett pris ger någon roll för din säkerhet?

– Ekonomiskt har priserna spelat roll för att jag ska kunna fortsätta med min grävande journalistik och alla överklaganden. Jag har fått betala mer än en miljon pesos i advokatarvoden. Var ska jag få tag i dessa pengar? Ur den aspekten har priserna räddat livet på mig. Jag måste gå till läkaren, ständigt gå i terapi – posttraumatisk stress som sätter sig i kroppen kostar!

– Och när du ger dig ut och får internationell uppmärksamhet och kan säga namnen på de maffiamedlemmar som hotar mig så drar de sig tillbaka. Det finns bland annat en ljudupptagning av ett samtal mellan två maffiamedlemmar där de talar om mig och är påtagligt förbannade över hur den internationella uppmärksamheten gör det svårare att gå på mig. Det gjorde ett starkt intryck på mig att höra det. De vet att de inte kan göra mig något i det fördolda. De har en gång kidnappat dig via polisen.

Skulle en sådan sak kunna hända igen?

– Ja, i Mexiko kan det fortfarande hända, även om det skulle vara betydligt svårare idag. De har lärt sig en läxa. Men den tortyr jag utsattes för hade ett tydligt genusperspektiv. Jag skulle straffas för att jag var en kvinna som avslöjade dem och ställde mig på flickornas sida. Och det finns alltid någon maffia-politiker som står utanför rättvisan och lagen.

Är du fortfarande hotad av maffian idag?

– Ja, självklart. Jag skriver om slaveri på industriell nivå. Drogmaffian köper och säljer kvinnor. Samtidigt har detta också blivit mer än ett morduppdrag, det handlar för vissa män om en personlig vendetta mot mig. De säger sig: Denna kvinna har brutit mot reglerna. Hon har gett sig på män med stor makt, maffians kriminella affärsmän. De söker olika vägar att komma åt mig. Jag får till exempel olika jobbförslag, det senaste handlade om att jag skulle få en miljon pesos för att bli talesperson för en kampanj och jag förstår vilka det är som ligger bakom och självklart skulle jag aldrig ta ett sådant uppdrag. Du måste lära dig tyda det de utsätter dig för.

Kan du fortfarande leva och arbeta i Mexiko?

– Ja. Jag måste dock vara försiktig och säkerhetsmedveten. Men jag älskar mitt land och mitt hem och jag kommer inte att lämna det. Man lär sig leva med rädslan.

En av de organisationer som prisat dig är Amnesty International. Hur ser du på diskussionen inom organisationen om att eventuellt ställa sig bakom en avkriminalisering av prostitution?

– Jag har läst Amnestys beslutsunderlag och jag anser att de slår in på en farlig och mycket ytlig väg och bortser från de starka intressen som är inblandade. Det finns mycket pengar i prostitutionen, men endast fem procent av de prostituerade kvinnorna får del av prostitutionens rikedomar.

Rebecka Bohlin

Bakgrund

Lydia Cacho är mexikansk journalist och författare till flera uppmärksammade böcker. I boken Jag låter mig inte skrämmas – min kamp mot trafficking och korruption (2009), beskriver Lydia Cacho sitt arbete och hur hon lyckats överleva de många mordförsök hon utsatts för. På svenska finns också Maktens slavar: Om trafficking och maffian (2011).

Hon har tilldelats flera priser i Sverige; Tucholskypriset år 2008 och Palmepriset 2011.

Lydia Cacho menar att de kvinnonätverk hon ingår i, som ger både fysiskt, intellektuellt och emotionellt stöd, är den främsta förklaringen till att hon fortfarande kan leva och arbeta i Mexiko. Hon går aldrig hemifrån utan sina två rottweilers och har i många år levt under livvaktsbeskydd.

Amnesty Press träffade henne i samband med att hon framträdde på Litteraturfestivalen Gutunzuria, i den baskiska staden Bilbao.

Reportage | 2014-09-01
Av: Rebecka Bohlin
Även publicerad i AmnestyPress #3/2014