Haagtribunalens viktigaste rättegång - men först 2004 väntas en dom mot Milosevic

En hårt bevakad och staketomgärdad kontorsbyggnad i stram art déco-stil vid ett ödsligt torg med namnet Churchillplein i utkanten av Haag i Nederländerna står sedan ett par månader i centrum för enorm uppmärksamhet från de internationella medierna.

Byggnaden liknar ett kontor för ett försäkringsbolag och det är just vad den var till hösten 1993, då försäkringsbolaget Aegon fick en ny hyresgäst, KURSIVT den internationella brottmålstribunalen för det tidigare Jugoslavien SLUT KURSIVT, på engelska The International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia, (ICTY). Här pågår sedan 12 februari den intensivt bevakade rättegången mot Jugoslaviens och Serbiens tidigare ledare Slobodan Milosevic, ett rättsfall som troligen kommer att pågå i minst två år.

Det är handfast kriminalrätt
och polisarbete som gäller här.
Tribunalens tre rättegångssalar har knappast någon motsvarighet i världen; en skottsäker glasvägg skiljer åskådarna och rätten, fjärrstyrda tv-kameror diskret monterade på pelare arkiverar förhandlingarna för eftervärlden och framför varje plats finns en tv-monitor där dokument, föremål eler videofilmer kan visas. Rättssalarna har kontrollrum för tv-inspelningen, tolkhytter och omfattande säkerhetskontroller.

Förhandlingarna i Haag är sällan spännande, ofta bara sövande och liknar inte alls amerikanska rättegångsfilmer. Mycket handlar om små och till synes obetydliga detaljer, som kompliceras ytterligare av simultantolkningen.

Många olika accenter fyller luften under förhandlingarna. Rättens ordförande kan till exempel vara från Zambia, hennes domarkolleger från Australien och Italien, den tjänstgörande åklagaren nordamerikan av asiatiskt ursprung och försvarsadvokaterna från Serbien. Allt tolkas mellan tribunalens tre (ibland fyra) språk.

Tribunalen är den första internationella krigsförbrytartribunalen som inrättats sedan Nürnberg och Tokyo för mer än 50 år sedan; en del anser till och med att det är den första verkligt internationella krigsförbrytartribunalen i historien — tribunalerna efter andra världskriget var trots allt bara segrarmakternas domstolar.

Rättegången mot Slobodan Milosevic är den mest betydelsefulla och mest komplicerade i tribunalens historia, men den handlar inte om ansvaret för själva krigen i Jugoslavien, för tribunalen får inte döma för brott mot freden eller angreppskrig. Milosevic är däremot åtalad för att medvetet ha planerat en enorm kampanj av krigsförbrytelser mot Jugoslaviens andra folkgrupper.

Ögonblicket när Milosevic trädde in i rättssalen i Haag den 3 juli förra året var så odramatiskt att det nästan förlorade sitt allvar. Som på söndagspromenad släntrade han in i salen, tätt följd av tre vakter i FN-blå uniformer.

Ett kort ögonblick dröjde han framför galleriet där vi journalister ännu kämpade med hörlurarna till simultantolkningen. Han stod så nära att utan det blåtonade skottsäkra glaset skulle jag ha kunnat resa mig från min plats på första raden och sträcka fram handen till hälsning.

Bakom Milosevics brott under krigen i Bosnien, Kroatien och Kosovo låg en ”gemensam strategi och planering”, påstår tribunalens åklagare Carla Del Ponte. Milosevic ”planerade, anstiftade, beordrade, begick, eller på annat sätt bistod och underblåste planeringen, förberedelserna eller verkställandet” av brotten, skriver åklagaren i de tre åtalen.

Milosevic är åtalad för alla de fyra brottskategorierna i tribunalens reglemente: folkmord (i Bosnien), brott mot mänskligheten, svåra brott mot de fyra Genèvekonventionerna från 1949 (i Bosnien och Kroatien) och krigsförbrytelser.

Tribunalen är bunkerliknande som ett militärhögkvarter; för att bli insläppt måste jag visa id-kort och passera en säkerhetskontroll som på en flygplats, min portfölj röntgas och granskas av vakter i ljusblå FN-uniformer. Inne i byggnaden kommer jag inte mycket längre än till lobbyns minimala pressrum utan särskilt tillstånd; i kontorsflyglarna krävs elektroniska id-kort för varje förflyttning från en korridor till en annan. Också internt är rörelsefriheten begränsad; åklagarmyndighetens personal får inte röra sig fritt i domarnas korridorer och vice versa. För en domstol som har domare och åklagare under samma tak är det livsviktigt att bevisa att åklagarmyndigheten är oberoende och fattar sina helt egna beslut.

Den interna kulturen påminner om en spionorganisation. Varningsskyltar på anslagstavlorna förmanar tribunalens personal att inte prata om jobbet utanför domstolen, på platser där obehöriga kan uppsnappa hemligheter om pågående utredningar.

Jugoslavientribunalen åtalar och dömer individer, i motsats till internationella domstolen ett par hållplatser längre bort som dömer i tvister mellan stater. I ryggen har tribunalen FN:s starkaste maktinstrument, kapitel 7 i FN-stadgan som ger säkerhetsrådet rätt till tvångsåtgärder vid hot mot freden. Det betyder också att tribunalen, som är ett underorgan direkt till säkerhetsrådet, fattar beslut som alla FN:s medlemsstater åtminstone på papperet är skyldiga att underordna sig.
Verkligheten under tribunalens korta existens har varit betydligt mer blandad och det har tagit lång tid för den att kämpa sig till en position som internationell maktspelare.

Domarna spelar en relativt tillbakadragen roll; det är handfast kriminalrätt och polisarbete som gäller här. Åklagarmyndigheten, med sina enorma databaser av utredningsdata, dokument, vittnesmål, fotografier, kartor och rättsmedicinska rapporter, och en härskara av tålmodigt pusslande utredare, kriminaltekniker, översättare och experter på humanitär rätt sätter dagordningen.

Robert Kempner, en av de amerikanska åklagarna i Nürnbergrättegången, kallade den rättegången för ”det största historieseminarium som någonsin hållits”. Rättegången mot Milosevic i Haag måste ha samma mål, att entydigt och klart bevisa hans skuld till den jugoslaviska katastrofen, att skriva historien om hans epok.

Rättegången måste ge svar på många frågor: Varför sköts Vukovar till ruiner? Vem beordrade angreppet mot Dubrovnik? Vad gjorde Arkans milistrupper i Bosnien och vem beordrade dem dit? Vem var ansvarig för belägringen av Sarajevo och koncentrationslägren? Vem hade det slutliga ansvaret för mordet på 8 000 bosniaker från Srebrenica?

Text: Christian Palme

Christian Palme är tidigare Balkankorrespondent på Dagens Nyheter och utkom i mars med boken ”Om ondskan i vår tid – Sökandet efter rättvisa på Balkan” (Bokförlaget DN).
Se även bokens kompletterande webbplats http://www.palme.nu/tribunal.