Demokratins framtid, ”kursändring” i abortfrågan och kampen för förändring i Jemen och Syrien

reportage | 2012-05-09

Kursändring i svenska Amnestys arbete med abortfrågan

Svenska Amnesty har länge arbetat för kvinnors rätt till fri abort. Sedan 2006 finns ett årsmötesbeslut om att svenska sektionen ska arbeta för att utvidga dagens abortpolicy som bara innefattar rätt till abort i vissa fall som vid våldtäkt, incest och vid fara för kvinnans liv. Inför årsmötet skickade styrelsen ut en rapport där de meddelade att de från och med nu kommer att förändra fokus för abortarbetet i den svenska sektionen.

Den utvidgade policy svenska styrelsen vill få igenom internationellt är kvinnans rätt till fria och lagliga aborter. När styrelsen vid två tillfällen har föreslagit resolutioner till det internationella årsmötet har de stött på så stort motstånd att de dragit tillbaka förslagen. Styrelsen har märkt att det finns sektioner som idag inte vill arbeta med dagens abortpolicy och till exempel inte deltagit i Amnestys arbete mot det absoluta abortförbudet i Nicaragua.

Det har inte ansetts strategiskt att driva förslagen och styrelsen är rädd för att om man driver på för hårt kommer det att cementera dagens läge.

På årsmötet i Uppsala höll styrelsen en informell frågestund för medlemmarna om rapporten. Där beskrevs beslutet inte som en förändring av årsmötesbeslutet utan som en “kursändring”. Kursändringen innebär att styrelsen inte kommer att arbeta med ett utvidgande av policyn som främsta mål utan istället lägga fokus på att få fler sektioner att arbeta inom den policy som gäller i dag.

Mötet hölls av Karin Tomczak, från svenska Amnestys abortnätverk och Tora Törnquist från styrelsen och inleddes med en genomgång av nackdelar och fördelar med de tre alternativ styrelsen har bearbetat:
att lägga arbetet med abortfrågan på is, att driva på för den utvidgade policyn stenhårt, eller det valda alternativet att koncentrera sig på att hela Amnesty ska arbeta för den nuvarande policyn.
Alternativet att lägga ner arbetet diskuterades inte speciellt länge då det inte bara skulle gå emot ett årsmötesbeslut utan det skulle även vara ett slöseri med den kompetens Sverige har byggt upp. Mycket uppskattat är det nyhetsbrev abortnätverket skickar ut till andra sektioner.
- Det ger fattiga sektioner kunskap och kontakter, sade Tora Törnquist.

År 2006 var det demonstrationer utanför Amnestys årsmöte. Ett 20-tal personer från Abortnej samlades med plakat som visade aborterade foster och delade ut flygblad där man bland annat kunde läsa ”Abort kan aldrig vara en mänsklig rättighet!!!” och ”Krafter inom Amnesty vill göra abort till en mänsklig rättighet. Därför står vi här idag”. Foto: Agnes Franzén.

Den stora diskussionen stod då mellan att driva på den utvidgade policyn eller arbeta för den nuvarande. Tydligt var det att det fanns en vilja hos de flesta på mötet att se styrelsen arbeta med den utvidgade policyn men de gick ändå med på att styrelsen uppfattat att det är strategiskt svårt att arbeta för den. Därför slutade mötet trots allt i konsensus.
- Vi i styrelsen vill ju gärna arbeta med den utvidgade policyn men det handlar om vad man kan få ut av det, avslutade Tora Törnquist.

Text: Yvette Lindholm

Amnesty Press om årsmötet 2006 i Göteborg

Aktivister från Jemen och Syrien på Amnestys årsmöte

Den sista dagen på Amnestys årsmötet 2012 avslutades med ett seminarie där demokratiaktivisterna Kamal al-Labwani, från Syrien, och jemenfödda Hana Al-Khamri svarade på frågor om aktivism i Syrien och Jemen.

Kamal al-Labwani är grundare av det syriska oppositionspartiet Liberal Democratic Union. I över ett årtionde satt han fängslad på grund av sina politiska åsikter. När han i höstas frigavs fick han politisk asyl i Sverige och arbetar nu heltid med att hjälpa oppositionen i landet och det kommande arbetet med att skapa ett nytt Syrien.

Hana Al-Khamri är något så ovanligt som en kvinnlig journalist från Jemen. Efter att ha kämpat i år mot fördomar i Saudiarabien och Jemen hamnade hon via Danmark i Sverige och jobbar nu som kolumnist på Svenska Dagbladet.

Kamal al-Labwani & Hana Al-Khamri.

Jemen har likt många andra länder i regionen genomgått flera samhällsomvälvande händelser på 1900-talet utan att ens snudda vid att bli demokratiskt. Från kungadöme till koloni och sedan till diktatur. Den senaste decennierna har flera inbördeskrig mellan landets norra och södra delar utspelats och 1990 blev landet en samlad republik under president Ali Abdullah Saleh, som innan dess ledde Nordjemen sedan 1978. Syrien har likt Jemen gått från att vara kolonialiserat till att bli en diktatur. 1970 tog Hafez al-Assad makten i en oblodig militärkupp. År 200 lämnades makten över till sonen Bashar al-Assad. Bådaregimerna har bemött protesterna med våld och övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. I Jemen har Ali Abdullah Saleh avgått och lämnat makten till sin vicepresident Abd Rabu Mansur Hadi. Ett maktöverlåtande som inte medfört några demokratiska reformer och inte stillat människors krav på ett nytt Jemen. I Syrien vägrar Bashar al-Assad att avgå vilket, tillsammans med världssamfundets oförmåga att agera, gör att landet allt mer närmar sig ett fullskaligt inbördeskrig som hitintills krävt uppskattningsvis 10 000 människors liv.

Seminariet leddes av Amnestys kampanjsamordnare, Katarina Bergehed som ställde frågorna.

Hur startade revolutionen i era länder?

  • Den startade i mars 2011 fast det har egentligen pågått en revolution i Syrien ända sedan Baathpartiets fick makten men förtrycket har varit så hårt att oppositionen inte lyckats organisera sig. I och med att tekniken utvecklats och sociala medier vuxit sig starkare så har också oppositionen gjort det och därför tror jag att vi har lyckats resa oss, berättade Kamal al-Labwani

  • I början av 2011 försökte president Ali Abdullah Saleh genomföra en rad odemokratiska konstitutionella förändringar som bland annat skulle tillåta honom att överlåta makten till sin son. Reformerna blev för mycket för människorna och när en aktivist i Tunisien satte eld på sig själv tändes en gnista bland människorna i Jemen. I Jemen har vi inte lyckats dra samma nytta av ny teknik och sociala medier som Syrien har gjort. Det finns knappt någon tillgång till internet och elen är bara påslagen ett par timmar om dagen. Istället har aktivisterna använt mobiltelefoner och SMS, sade Hana Al-Khamri.

Är protesterna inte bara en revolution för demokrati och politiska rättigheter utan även en revolution mot patriarkatet?

  • Ja det tror jag, det var ju kvinnor som startade protesterna. Många i Jemen är analfabeter och kvinnorna som samlades på Change Square började utbilda varandra, vilket kan ses som en revolution i sig. I takt med att oppositionen har växt har också de islamistiska grupperna, med sin syn på kvinnan, fått mer utrymme vilket kan ha tvingat tillbaka de kvinnliga aktivisterna en aning, berättade Hana Al-Khamri.

  • Det som händer i Syrien är en revolt mot diktaturen och om den lyckas tror jag också att det per automatik medföljer en kvinnlig revolution. Alla är aktivister i den syriska revolutionen, oavsett kön. Det finns kvinnor som är med och leder det oppositionella arbetet men tyvärr inte tillräckligt många i SNC, Syriens nationella råd, och det måste vi förändra. Sedan måste vi se till att kvinnor blir delaktiga i det kommande lagstiftande arbetet, sade Kamal al-Labwani.

Vad bör aktivister utanför Jemen och Syrien göra för att hjälpa till och vad kan vi lära oss av ert arbete?

  • Vi vill att ni sätter press på era regeringar för varje gång en resolution från FN:s säkerhetsråd skjuts upp så dödas tusentals människor. Dessutom att ni fortsätter att uppmärksamma Syrien i media och hjälper flyktingar. Sedan kommer Syrien behöva hjälp med att anamma de mänskliga rättigheterna som aldrig haft något starkt fäste i landet, sade Kamal al-Labwani.

  • Aktivisterna i Jemen behöver bli hörda, omvärlden måste lyssna på dem så att de känner stöd och orkar hålla gnistan vid liv. Det är kreativiteten och engagemanget som som aktivisterna i Jemen kan dela med sig av, se bara på den här videon, berättade Hana Al-Khamri och avslutade seminariet med att spela upp en videon som ungdomsaktivister gjort.

Tex: Jacob Bomgren
Foto: Annie Beckman

Amnesty Press om Jemen och Syrien

Jemens en miljon krig

Syrien på randen till inbördeskrig

Hur ska demokratin i Amnesty bli bättre?

Årsmöten med valda ombud eller öppet för alla medlemmar? Omröstningar på internet? Valkampanjer med flera kandidater? Det var några av frågorna när den interna demokratin i Amnesty diskuterades på ett seminarium vid årsmötet i Uppsala.

Amnesty med sina 91 886 medlemmar är en av Sveriges största direktdemokratiska organisationer där alla medlemmar har rätt att delta på ett årsmöte. I år var det dock bara 171 personer som hade anmält sitt deltagande till årsmötet i Uppsala.
År 2001 var frågan om att ersätta direktdemokratin med representativ demokrati uppe för första gången på årsmötet i Visby. Då sade årsmötet med knapp majoritet nej till förslaget. Liknande förslag har senare fått nobben.
Förra året beslöt årsmötet att tillsätta en uppdragsgrupp för att utreda demokratin inom svenska Amnesty. På årsmötet i Uppsala presenterades en slutrapport men arbetet med eventuella förändringar kommer att fortsätta.
Vid ett välbesökt seminarium presenterades rapporten av Christine Pamp, tidigare vice ordförande i Amnestys internationella styrelse IEC och Lars Gäfvert, ordförande i Göteborgsdistriktet.
– Vårt fokus har varit att fler ska delta till exempel på ett årsmöte. Vi tänker oss 400-500 deltagare. Vi vill utveckla och stärka demokratin, betonade Christine Pamp.

Amnesty International har idag cirka två miljoner medlemmar i drygt 70 sektioner och strukturer. Därtill kommer drygt 23 000 medlemmar som är direktanslutna internationellt då de bor i länder där det inte finns någon sektion eller struktur.
– Hur medlemmarnas inflytande ser ut skiftar mellan olika sektioner, förklarade Christine Pamp. Ibland blandas representativ demokrati med direkt demokrati. I USA skickas valsedlar till styrelsevalet ut med post till medlemmarna. Nätet ger ju möjligheter till ökat inflytande. Svenska styrelsen skulle till exempel kunna göra ”folkomröstningar”i viktiga frågor med on line-system. De skulle då vara rådgivande. För några år sedan lyckades vi på internationell nivå ha on line-omröstning så att de internationella medlemmarna kunde välja fyra delegater till internationella rådsmötet, ICM.

Christine Pamp presenterade resultatet av utredningen om demokratin inom svenska Amnesty.

I diskussionen fanns förhoppningar om valprocesser som inte är ”sovjetiska”, det vill säga en kandidat till varje post utan ett system där kandidaters inställning i olika frågor avgör vem som blir vald. Frågan om årsmötet ska bestå av den medlem som har lust, tid och råd att åka eller av valda representanter kommer att behandlas vidare. Däremot verkar det finnas en samstämmighet om att diskussioner inför årsmöten i mycket större utsträckning än idag skulle kunna föras på webben. Utredningsgruppen skulle också vilja se kommentarer från twitter och sms rulla på storskärm och årsmötessidan på webben under själva årsmötet.

Om en representativ demokrati skulle införas så är en av frågorna om det finns en struktur för dessa val inom Amnesty. Ska grupptillhörighet ge en rätt att utse representanter? Ska distrikten utse ombud? Vad händer då med alla medlemmar som inte är aktiva i en grupp eller bor på en ort där distriktet inte fungerar eller saknas?
– Jag tror att fler kommer att rösta om vi använder oss av nätet, sade Andreas Bokerud från styrelsen.
Christine Pamp påpekade att för tio år sedan så anfördes argumentet att ”alla har inte tillgång till nätet”:
– Det argumentet finns inte längre. Även den som inte själv har tillgång till dator kan uppsöka en dator. Det är fritt fram för den som är intresserad. Och i ett land som Kenya har alla mobiltelefon, även de som inte har en dollar om dagen till mat. Vill man nå människor så är sms ett sätt att nå till alla.

Christine Pamp sade att alla idag kan använda sig av dator.

Utredningsgruppen hade gjort två enkäter, en som gick ut till nästan 20 000 medlemmar, där 2 499 personer lämnade in kompletta svar, och en som riktade sig till aktiva medlemmar via interntidningen Insats. I svaren framgick att endast tre procent instämde i påståendet ”Jag har aldrig deltagit i årsmötet och är inte intresserad av interndemokratin”. En rad kommentarer fanns också redovisade av utredningsgruppen. Här är några av dem:

”I år tycks man bara kunna anmäla sig på webben. Det finns faktiskt en hel del människor (jag själv hör inte dit) som inte har dator. Jag tror det rör sig om c:a en miljon. En del av dem kan vara Amnestymedlemmar.”

”Eftersom jag har deltagit i 30 årsmöten är det ett antal frågor jag inte kunnat besvara ovan. När det gäller inbjudan till årsmötet tycker jag att man de senaste åren överanvänt ordet ´spännande´”.

”Det bär emot att tillbringa en helg i maj, när våren är som vackrast, inomhus. Kan man flytta årsmötet?”

Text: Ulf B Andersson
Bild: Annie Beckman

Amnesty Press på årsmötet i Uppsala

Syrisk oppositionsledare på årsmötet (6 maj)

Årsmötet: Amnesty stoppar tvångsvräkningar och Salil Shetty kom på besök till Uppsala (5 maj)

Amnesty-årsmöte i Uppsala med hopp om vapenavtal (4 maj)

reportage | 2012-05-09