Hon ska få fart på MR-arbetet i Sverige

Reportage | 2007-06-05
Även publicerad i AmnestyPress #2/2007

Elisabeth Abiri anser att det finns mycket kvar att göra
på MR-området även i Sverige.

Sveriges regering har inrättat en ny myndighet under namnet MR-delegationen (delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige). Elisabeth Abiri, universitetslektor vid Institutet för studier av mänskliga rättigheter (ISHR), på Göteborgs universitet leder delegationen.
Enligt henne finns det en brist på rättighets-tänkande bland beslutsfattare i Sverige.

– MR-delegationen har en gigantiskt stor uppgift. Vi är en liten enhet med ett stort ansvar, säger Elisabeth Abiri.
I MR-delegationens mandat ingår att få folk att förstå att mänskliga rättigheter är något som berör alla i deras vardag, berättar Elisabeth Abiri. Elisabeth Abiri vill utmana idén om att ansvaret för de mänskliga rättigheterna endast vilar på regeringen och den statliga och kommunala förvaltningen. Elisabeth Abiri menar att mänskliga rättigheter – internationella lagar som ska garantera att alla människor ska kunna leva fria och med lika värde och rättigheter – är något som många tror är oproblematiskt i Sverige. Enligt henne är vi långt ifrån färdiga med människorättsarbetet på hemmaplan. Att diskrimineringen och rasism har ökat i Sverige ser hon som ett stort problem.
– Information om mänskliga rättigheter måste spridas till alla, men unga människor och speciellt utsatta grupper är viktigast att nå, anser Elisabeth Abiri.

MR-delegationen, som inrättades i mars 2006, ska stödja det långsiktiga arbetet med att säkra full respekt för mänskliga rättigheter i Sverige. Information och kunskap om mänskliga rättigheter ska spridas och samtidigt ska myndigheter, kommuner och landsting stödjas i arbetet med mänskliga rättigheter.
– Vi har bara har tre och en halv anställda på delegationen. Detta återspeglar vilka resurser regeringen vill satsa på uppdraget, poängterar Elisabeth Abiri.
Hon berättar att både integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni och folkhälso- och äldrevårdsminister Maria Karlsson har hänvisat till delegationen vilket hon tycker är positivt men samtidigt skapar höga förväntningar.
– Då vill man sätta en skylt på dörren där det står, tre och en halv anställd tack, säger hon och skrattar.

Elisabeth Abiri menar att samtidigt som det finns höga förväntningar på delegationens arbete finns det också en viss nervositet inför vad de kan åstadkomma. Valet av personer som skulle vara med i expertrådet, styrelseledningen och på kansliet var inte helt enkelt, berättar hon.
Hon valdes att leda mr-delegationen för sitt nytänkande kring mänskliga rättigheter. Hennes förmåga att driva frågor diplomatiskt men samtidigt grundligt räknas till hennes fördelar. Och hon fortsätter att vara kritisk till Sveriges asylpolitik som enligt henne bryter mot mänskliga rättigheter.
Hennes antirasistiska engagemang väcktes tidigt till liv och hon kom in
på människorättsområdet genom sitt engagemeng och studier. Hela det svenska människorättstänkadet rasade framför henne när hon insåg att den svenska flyktingpolitiken inte var baserad på tron på mänskliga rättigheter. De personliga kontakter hon hade fått med asylsökande i sitt arbete som SFI-lärare stärkte hennes uppfattning att Sverige backade från att ge skydd åt folk som kunde råka ut för tortyr och förföljelse i sina hemland.
Denna insikt ledde till studier i internationella relationer på Göteborgs universitet, studier på Oxfords Universitet och en doktorsavhandling om flyktingpolitik, mänskliga rättigheter och säkerhetstänkande. För snart fyra år sedan grundade hon tillsammans med kollegor från fyra andra institutioner Institutet för studiet av mänskliga rättigheter (ISHR) vid Göteborgs universitet.

Hon anser inte att regeringsskiftet i höstas har påverkat hennes arbete direkt men hon anser att det har varit
lättare att diskutera rättighetsperspektivet med jämställdhets- och integrationsminsiter Nyamko Sabuni än det var med förre ministern Jens Orback.
– Det är viktigt att problematisera sin roll vare sig man är jämställdhetsminister, lärare, läkare, journalist eller ordförande för mr-delegationen, påpekar hon. Man har mer makt än man tror.

Text och bild: Javeria Rizvi Kabani

Reportage | 2007-06-05
Även publicerad i AmnestyPress #2/2007