Sökandet efter rötter bakom våldet i Indien

Krönika | 2002-04-03

I år har Indien skakats av våldsamma sammanstötningar mellan hinduer och muslimer där omkring 700 personer dödades och 70 000 blev flyktingar i delstaten Gujarat. Pär Jansson ger en bakgrund till krisen.

Indiens hinduer genomgår en identitetskris. De snabba sociala förändringarna med en kraftig urbanisering har gjort att många hinduer känner sig rotlösa och börjat ställa sig frågan vad som gör honom eller henne till en indier.

Nationalistiska organisationer som VHP, Hinduiska världsrådet, har lyckats fånga sökandet efter den förlorade identiteten och fört fram tesen att det är hinduismen som är Indiens hjärta, det är religionen som förenar folket. Problemet med denna definition om vem som är indier är att den utesluter alla andra: muslimer, buddhister och kristna.

Hindunationalisterna behöver de andra, framför allt muslimerna, för att kunna enas och inte splittras upp i kast- och klasskonflikter. VHP beskriver därför Indiens muslimer som en cancersvulst som måste opereras bort ur samhällskroppen. Muslimerna porträtterades som odemokratiska, antimoderna och omoraliska därför att de föder många barn och har rätt att ta fyra hustrur.

Den muslimska pånyttfödelsen i Mellanöstern har dessutom gjort att hindunationalister börjat misstänka att de indiska muslimerna, som utgör ungefär 12 procent av befolkningen, egentligen sympatiserar med Pakistan och har hemliga förbindelser med arabvärlden.

Helst skulle hindunationalisterna vilja
att muslimerna avhystes från Indien.

Indiens muslimer konverterade till islam för hundratals år sedan. Hindunationalister har aldrig accepterat konvertering och anser att en övergång till en annan religion är våld mot själen, en attack mot personligheten, vilket tvingar människor att byta kultur, förneka sina rötter, använda andra kläder och ha lojalitet till platser utanför landets gränser. Muslimerna identifierar sig inte längre med den indiska kulturen eftersom de har konverterat till islam, anser VHP som menar att indisk kultur är hinduisk.

Att klassa islam som något främmande i den indiska moderjorden är ett vapen som hindunationalisterna använder för att göra muslimer till andra klassens medborgare. Helst skulle de vilja att muslimerna avhystes från Indien.

Efter så mycket hat och propaganda var det därför inte konstigt att hinduiska fanatiker med sina bara händer och hackor rev Babri-moskén i Ayodhya 1992 och att nytt våld blossade upp för några veckor sedan då VHP förklarade att de ville börja bygga ett tempel över ruinerna av Babri moskén.

Enligt hinduiska myter föddes guden Ram i staden Ayodhya och ett tempel lär ha stått på födelseplatsen, men skall enligt hindunationalister ha rivits år 1528 på order av Babar, grundaren av Mogul-dynastin i Indien, för att ge plats åt en moské: Babri Masjid.

Det finns inga arkeologiska bevis för att det skulle ha funnits ett tempel på platsen eller att det var Rams födelseplats, eller för den delen att Ayodhya var huvudstaden för det rike som Ram enligt eposet Ramayana styrde över. Det är en fråga om tro.
Även västvärlden har hjälpt till att beskriva islam som något främmande i Indien. I turistbroschyrer, reseböcker och på muséer är hinduisk kultur synonymt med indisk kultur. Konstföremål och målningar gjorda av indiska muslimer beskrivs som främmande för Indien.

Hinduism är för övrigt ett namn som andra satt på Indiens inhemska religion. Ingen helig hinduisk text nämner ordet hinduism. Hindu och Indien har båda samma språkliga ursprung som kommer från floden Indus. Från Alexander den Stores tid har befolkningen öster om floden Indus kallats för hinduer och deras territorium Indien.

Det var först under det brittiska kolonialstyret som hinduism fick en religiös betydelse, en beskrivning på dem som inte var muslimer, kristna, parser eller buddhister.

Text: Pär Jansson

Fotnot: Pär Jansson är journalist på tidningen Journalisten. Han har bott i Indien och kom tillbaka i mars från sin senaste reportageresa till Indien.

Krönika | 2002-04-03