Belarus: Aktivister vill minnas de mördade och glömda

Minns du Paluta Badunova? Har du hört talas om Stanislau Shabuneuski? Troligen inte. De är två av tusentals intellektuella som levde och verkade i Sovjetunionen. Med projektet ”Mördade och glömda” kämpar den belarusiska frilansjournalisten Laryssa Shschyrakova för att hedra deras minnen.

reportage | 2020-05-05
Av: Kerstin Weman Thornell
I Minsk finns Museet över det Stora Fosterländska Kriget, som beskriver Röda Arméns seger för 75 år sedan. Men alla belarusier är inte överens om hur denna minnesdag ska firas.

I Minsk finns Museet över det Stora Fosterländska Kriget, som beskriver Röda Arméns seger för 75 år sedan. Men alla belarusier är inte överens om hur denna minnesdag ska firas. Foto: Kerstin Weman Thornell

Svagt framåtlutade, med vikten på tårna och blickarna riktade mot en fast punkt längs Segeravenyn, står vakterna utplacerade framför Museet över det Stora Fosterländska Kriget. Utställningarna håller öppet, men det är glest mellan besökarna.

Om några veckor,den 9 maj, ska Röda Arméns triumf över nazisterna för 75 år sedan firas. Då planeras pampiga militärparader genom Minsk, huvudstad i Belarus (Vitryssland).

Aleksandr Lukasjenko under militärparaden 3 juli 2019 på 75-årsdagen av befrielsen av den tyska ockupationen 1944. Den 9 maj kommer Belarus återigen ha militärparader vid 75-årsdagen av Andra världskrigets slut.

Aleksandr Lukasjenko under militärparaden 3 juli 2019 på 75-årsdagen av befrielsen av den tyska ockupationen 1944. Den 9 maj kommer Belarus återigen ha militärparader vid 75-årsdagen av Andra världskrigets slut. Foto: president.gov.by

President Aleksandr Lukasjenko, som under våren framställts som pandemiförnekare, har konstaterat att "det enda jag bär på, är det goda viruset som kallas Det Stora Fosterländska Kriget". Själv kommer han, enligt uttalanden, fira Segerdagen tillsammans med barn och barnbarn. Däremot har allt firande ställts in i Ryssland på grund av Corona.

Vinnaren skriver historien, brukar man säga. Och nog är det så, att de egna hjältarna blir lite extra tappra, och motståndarna blir osedvanligt usla och fega, när segraren håller i pennan. Men det finns också människor som kämpar för att föra fram en annan bild, som kanske ligger ett par steg närmare verkligheten.

I museishopen kostar Stalin två rubel. Men alla belarusier är inte överens om vilka som är historiens rättmätiga hjältar.

I museishopen kostar Stalin två rubel. Men alla belarusier är inte överens om vilka som är historiens rättmätiga hjältar. Foto: Kerstin Weman Thornell

Tre timmar åt sydost med snabbtåg från Minsk, några mil från den ryska gränsen, ligger staden Homel (Gomel). Här är närheten till grannlandet än mer påtaglig. På järnvägsstationen hälsar Lenin välkommen i form av en enorm staty och gatorna är uppkallade efter forna sovjetledare.

– Jag känner mig förolämpad av att behöva se dem. De är inte mina hjältar, konstaterar frilansjournalisten Laryssa Shschyrakova.

Hon kallar sig själv för patriot och driver sedan i höstas en slags motrörelse. Projektet kallas ”Mördade och glömda”, och drar uppmärksamhet till alla de kända och okända belarusier som avrättades och förpassades till anonyma massgravar under sovjetregimen.

Hennes egen morfar var en av dem. Hon beskriver honom som en vanlig lantbrukare, och en av många som skickades till arbetsläger under slutet av 1930-talet. Vad som sedan hände kommer släkten troligen aldrig få reda på. Säkerhetspolisen i Belarus, som fortfarande går under benämningen KGB, har sträng uppsikt över arkiven.

– De som kan bevisa att de är släktingar kan komma dit och titta. Men de får inte själva hålla i dokumenten, utan får dem bara upplästa av en tjänsteman. I Litauen, Ukraina och till och med Ryssland är det enklare. Men här i Belarus är arkiven i princip stängda, säger Laryssa Shschyrakova.

Laryssa Shschyrakova är själv en av de mest förföljda och bötfällda frilansjournalisterna i landet. En av hennes förebilder är patrioten och författaren Paluta Badunova, som var en symbol för det självständiga Belarus, och som avrättades i slutet av 1930-talet.

Laryssa Shschyrakova är själv en av de mest förföljda och bötfällda frilansjournalisterna i landet. En av hennes förebilder är patrioten och författaren Paluta Badunova, som var en symbol för det självständiga Belarus, och som avrättades i slutet av 1930-talet. Foto: Siargej Lysenka

Genom projektet vill man lyfta fram personer som ändå lämnat spår efter sig i det belarusiska samhället. En av dessa är arkitekten Stanislau Shabuneuski som levde och verkade i Homel under åren före ryska revolutionen. Hans olika byggprojekt kom att prägla stadsbilden – bland annat en ny praktfull kyrka, lyxhotellet Savoy och den pampiga gymnasieskolan.

– Men här finns ingen gata uppkallad efter honom. Ingen staty som visar vem han var, säger Laryssa Shschyrakova.

När kommunisterna tog över tvingades han ändra inriktning. Hädanefter gällde enklare och billigare material och stora anonyma byggnader. På vår promenad genom Homel pekar hon ut ett av Shabuneuskis senare verk: ett kommunistiskt flerfamiljshus med gemensam tvättstuga och barnkrubba.

Paluta Badunova 1923. Hon avrättades 1937.

Paluta Badunova 1923. Hon avrättades 1937. Foto: Igel B TyMaHe/Wikimedia

Han hade svårt att anpassa sig, ansågs obekväm och blev häktad 1937, misstänkt för kontrarevolutionär verksamhet. Där slutar spåren efter den berömde arkitekten. Troligen blev han arkebuserad, precis som många andra intellektuella under kommunisttiden.

– Detta är ingen man pratar om, förklarar Laryssa Shschyrakova. Dessutom är historieundervisningen i skolorna dålig; barnen får inte lära sig vårt lands verkliga historia!

En samtida personlighet är den belarusiska politikern och författaren Paluta Badunova. Hon var till en början lärare i Homel, men drogs alltmer in i den nationalistiska kampen. När Belarus utropade sig självständigt 1918 blev hon den första och enda kvinnan i den politiska ledningen. 

Bara ett år senare tog bolsjevikerna över, men Badunova förblev en viktig symbol för det självständiga Belarus. Hon uppfattades som ett hot mot de sovjettrogna, och förbjöds publicera sina texter. Vid flera tillfällen blev hon förföljd och fängslades och i slutet av 1930-talet avrättades även Paluta Badunova.

För några år sedan medverkade Laryssa Shschyrakova i en dramatiserad dokumentärfilm, finansierad av den polska tv-kanalen Belsat. Att Laryssa fick huvudrollen som Paluta Badunova var ingen slump; det finns många likheter mellan de bådas kamp för yttrandefrihet under en repressiv regim. Själv hör Laryssa Shschyrakova till de mest förföljda och bötfällda frilansjournalisterna i Belarus.

– Filmen om Paluta Badunova har sänts ett antal gånger via Belsat. Men den blev totalt negligerad av de belarusiska myndigheterna. De vill inte låtsas om den, säger hon.

Skogspartiet utanför Homel har kallats för ”Dödens Skog”. I januari iscensattes en avrättning för att påminna om vad som hände på samma plats 1937.

Skogspartiet utanför Homel har kallats för ”Dödens Skog”. I januari iscensattes en avrättning för att påminna om vad som hände på samma plats 1937. Foto: Anatol Gatouchyts

Aktivisterna i projektet ”Mördade och glömda” har de senaste månaderna blivit alltmer högljudda. De har skickat formella skrivelser till myndigheterna där de kräver att stalinismens offer ska hedras med monument och gatunamn. Men de har också genomfört uppmärksammade aktioner, senast i januari, i skogen söder om Homel. Just denna plats har kallats för ”Dödens skog” sedan arkeologer gjort makabra fynd i form av skelettdelar och kranier efter ihjälskjutna människor. Man tror att det är kvarlevor efter en massavrättning som ska ha ägt rum 1937.

Deltagarna bestämde sig för att iscensätta en arkebusering, som visade hur de fick gevär riktade mot huvudena och hur de sedan föll ihop vid groparna under träden.

– En del utomstående tyckte att det var stötande, att vi gjorde teater på ett sådant ställe, säger hon. Men vi tycker att myndigheterna borde anstränga sig mer, och upprätta en ordentlig minnesplats. Alldeles för länge har man förträngt hur mycket vårt land fått lida under stalinismen.

Iscensättning av det som hände i ”Dödens skog” 1937.

Iscensättning av det som hände i ”Dödens skog” 1937. Foto: Anatol Gatouchyts

Även Laryssa Shschyrakova kommer att högtidlighålla den kommande Segerdagen efter krigsslutet 1945. Men inte med några vidlyftiga festligheter:

– Det är en viktig dag, också för mig och min familj. Min pappa blev svårt skadad i kriget. Men jag gillar inte när vi firar; detta är ingen fest. Krig är det mest fasansfulla, och för med sig så mycket död, blod och rädsla. Detta borde vara en dag för minnena och sorgen över offren och soldaterna.

Kerstin Weman Thornell
[email protected]

Självständighet och exilregering – folkrepublikens långa historia

Den 9 mars 1918 utropades den vitryska folkrepubliken (BNR) i Minsk. Första världskriget pågick fortfarande men den 3 mars 1918 hade den nya bolsjevikregeringen i Moskva slutit fred med Centralmakterna (Tyskland, Österrike-Ungern, Osmanska riket och Bulgarien) i Brest-Litovsk, en stad som idag ligger i Belarus nära gränsen till Polen. Redan i december 1917 hade vapenvila inträtt mellan Ryssland och dess fiender.

Folkrepubliken Belarus första regering 1918.

Folkrepubliken Belarus första regering 1918. Foto: Okänd/Wikimedia

När Ryssland därmed drog sig ur kriget fick det stora konsekvenser då Finland, Estland, Lettland och Litauen kunde utropa självständighet. Bolsjevikregeringen avstod också från krav på Ukraina och större delen av Belarus och självständighet utropades i dessa båda länder. Det tyska inflytandet i de tidigare ryska områdena ökade samtidigt snabbt.

100-årsdagen av sovjetrepubliken i Belarus 1919 firades med frimärke 2019.

100-årsdagen av sovjetrepubliken i Belarus 1919 firades med frimärke 2019. Foto: Post of Belarus/Wikimedia

Folkrepubliken i Belarus existerade i ett område som fortfarande militärt kontrollerades av den tyska armén och när Första världskriget var över den 11 november 1918 inleddes i december 1918 en tysk reträtt. Röda armén ryckte nu in i Belarus och en socialistisk sovjetrepublik utropades i Belarus den 1 januari 1919.

”Befrielsen av broderfolken i västra Ukraina och västra Belarus den 17 september 1939”. Sovjetiska frimärken från 1940.

”Befrielsen av broderfolken i västra Ukraina och västra Belarus den 17 september 1939”. Sovjetiska frimärken från 1940. Foto: Post of USSR/Wikimedia

Folkrepublikens regering lämnade Minsk och gick i exil i Litauen. Röda armén fortsatte in i Litauen och den 17 februari 1919 utropades Litbel, en gemensam sovjetrepublik för Litauen och Belarus. Denna blev dock kortlivad när polska armén gick till offensiv och intog Vilnius och Minsk.

Under 1920 gick Röda armén till motoffensiv men vid slaget om Warszawa i augusti 1920 lyckades den polska armén slå tillbaka angreppet. Under 1920 slöt Litauen och Sovjet fred och i Riga ingicks i mars 1921 ett fredsavtal mellan Sovjet och Polen som fastställde gränserna i öster. Polen fick stora områden från Ukraina och Belarus.

1922 bildades Sovjetunionen av sovjetrepublikerna i Belarus, Ryssland, Transkaukasien och Ukraina.

Den 17 september 1939 tågade den sovjetiska armén in i områdena som hade förlorats 1921. I avtalet mellan den sovjetiske utrikesministern Molotov och den tyske utrikesministern Ribbentrop från den 23 augusti 1939 fanns ett hemligt tilläggsprotokoll där Nazityskland och Sovjetunionen delade Östeuropa och nu delades Polen.

Tyska och sovjetiska styrkor möttes den 22 september 1939 i Brest-Litovsk i det ockuperade östra Polen. Staden överlämnades sedan till den sovjetiska armén.

Tyska och sovjetiska styrkor möttes den 22 september 1939 i Brest-Litovsk i det ockuperade östra Polen. Staden överlämnades sedan till den sovjetiska armén. Foto: Bundesarchiv/Wikimedia

När Tyskland i juni 1941 anföll Sovjetunionen intog tyskarna snabbt Belarus. Folkrepublikens exilregering stödde inte det Vitryska centralrådet som fungerade som en lokal marionettregim åt Nazityskland.

När FN bildades 1945 var både Sovjetunionen, Ukraina och Belarus bland de första medlemsstaterna.

Den regering som 1918 utropade självständighet finns fortfarande kvar och brukar betecknas som världens äldsta exilregering. Idag har regeringen sitt säte i Toronto i Kanada.

Ulf B Andersson

Läs mer om Belarus (Vitryssland) från Amnesty Press

Belarusdagarna: Förtrycket av oppositionella går i vågor (22 mars 2018)

Belarusdagarna: Största protesterna på många år – ”Människor är inte lika rädda nu” (2 april 2017)

”Att vara journalist i Belarus är att vara medborgarrättsaktivist” (25 oktober 2016)

PRIDE2016: Den hårda verkligheten för hbtq-personer i Ryssland och Vitryssland (30 juli 2016)

Belarusdagarna: ”Tappa inte fokus på Vitryssland” (21 april 2016)

Belarusdagarna: "Lukasjenkoregimen håller på att bli rumsren" (8 april 2015)

Ales Bialiatski: EU får inte sänka kraven på regimen i Vitryssland (9 november 2014)

»Jag stannar i Vitryssland« (Amnesty Press nr 3/2014)

Vitryssland - förtrycket fortsätter (9 juli 2014)

Snart dags för hockey-VM i diktaturens Vitryssland (Amnesty Press 11 april)

Poeten som utmanade Lukasjenko och hamnade i husarrest (5 oktober 2013)

”Att vi förbjudits kommer inte att stoppa oss” – kampen för mänskliga rättigheter i Vitryssland fortsätter trots repressionen (Belarusdagarna 2013)

Belarusdagarna 2012

Ideella organisationer i Vitryssland rapporterar till FN (1 mars 2010)

Medietung protest mot vitrysk repression (Amnesty Press 11 januari 2011)

Vitrysk opposition vägrar ge upp hoppet om förändring (Amnesty Press 6 februari 2012)

Åt vilket håll går Vitryssland? Tema Belarus på Bokmässan (Amnesty Press 24 september 2011)

Journalistisk vardag i Minsk (Amnesty Press nr 2/2007)

Vitryssland: MR-rörelsen samlas i ett hus i skogen (4 mars 2004)

Vitryssland: Högsta domstolen ”likviderar” MR-organisation (29 oktober 2003)

reportage | 2020-05-05
Av: Kerstin Weman Thornell