Undercover i norra Irak

Donatella Rovera är en av Amnestys mest erfarna utredare och har de senaste åren befunnit sig i krigsområden i Libyen, Syrien och Irak. Här berättar hon om sitt arbete.

Donatella Rovera samtalar med flyktingar i norra Irak hösten 2014. Foto: Amnesty International

Vilka förberedelser gjorde du när du första gången åkte till Mosul i Irak i juni?
– Folk varnade mig för att jag inte skulle kunna resa in som mig själv. Inte bara för att jag arbetar med mänskliga rättigheter utan helt enkelt för att jag kommer utifrån. Innan jag reste iväg hittade jag en person som jag kunde lita på och som kunde ta mig runt för att samla in vittnesmål. Staden var under kontroll av IS, Islamiska staten, så jag reste in undercover.

Undercover – innebär det att du skaffar dig en täckmantel eller bara att du undviker uppmärksamhet?
– Både och. Fast med mycket konservativa grupper som IS är det inte så svårt. De tar inte kontakt med kvinnor och bara du täcker dig kan du resa in utan att dra till dig uppmärksamhet. På det sättet kunde jag i Mosul undersöka specifika attacker där människor hade förlorat livet.

Hur skyddar du dig själv och dina källor?
– I Mosul intervjuade jag människor både på ett kafé men också medan vi körde runt i en bil. Några gav oss vittnesmål men bad oss att inte använda uppgifterna och det respekterade vi. Jag avstod också från att fotografera människors ansikten. Det hade varit oklokt med sådana bilder då de kunde ha hamnat i stor fara. Kanske inte idag men imorgon.

Är människor beredda att berätta om när de har upplevt så förfärliga saker som mord och förföljelse från IS?
– När människor drabbas av en tragedi spelar det ingen roll varifrån den kommer. Medan jag intervjuade en familj i ett flyktingläger i norra Irak så ringde deras telefon. De fick nyheten att flera familjemedlemmar hade dödats en timme tidigare. I en sådan situation vill några berätta om det som har hänt medan andra reagerar tvärtom. Det samma gäller i Gaza eller Syrien. Ytterst är våra intervjuer beroende av vad människor själva önskar.

Hur försäkrar du dig om att du får fram fakta?
– Ibland känner jag till fakta innan jag reser iväg. Intervjuerna är dock ändå viktiga för min bakgrund och förståelse för vad som händer. Folk kan mycket väl bli arga när jag försöker förstå varför en byggnad har bombats eller ett hem har blivit angripit.
– Det är mycket svårt att tala om då detta inte nödvändigtvis är det som de drabbade anser är viktigt. För dem är tragedin i sig det viktiga. Men jag är där för att undersöka fakta bakom känslorna. Jag kan aldrig bortse från att jag talar med människor som har förlorat familjemedlemmar, förlorat sina hem, förlorat egna lemmar, men mitt jobb är att fastställa fakta och få en fullständig bild.

Vilken roll spelar vittnesmålen i Amnestys dokumentation?
– Vittnesmålen är viktiga men de är inte alltid det samma som sanningen. Vanliga människor är inte militära experter. De kan tro att det har varit flygangrepp utan att det stämmer. De vet kanske inte att det låg en militär postering nära deras hem.
– Förlorade liv är alltid en tragedi och några gånger handlar det också om en förbrytelse. Andra gånger är död den olyckliga konsekvensen av en väpnad konflikt där den ena parten har angripit ett legitimt mål och civila har drabbats. Om du har förlorat ditt barn så är det alltid en förbrytelse för dig. Det kan det också vara juridiskt. Men det kan också vara ”collateral damage”, även om det är ett förfärligt uttryck.

Text: Bjarke Windahl Pedersen

Fotnot: Artikeln har tidigare publicerats i danska Amnestys tidning.

Översättning: Ulf B Andersson.

Donatella Rovera bloggar regelbundet på http://livewire.amnesty.org/