”Bara ekonomiska sanktioner hjälper mot krisen i Nicaragua”

Fler än 300 personer har dödats och tusentals människor har skadats i den snart fem månader långa konflikt som just nu skakar Nicaragua. Urfolks- och människorättsaktivisten Lottie Cunnigham Wren ser inget slut på regeringens övergrepp på civilbefolkningen. Själv har hon levt under dödshot i tre år.

reportage | 2018-09-19
Av: Erik Halkjaer
Lottie Cunningham Wren från Nicaragua fick årets Anna Dahlbäck-stipendium, som årligen delas ut till minne av Amnestyaktivisten och juristen Anna Dahlbäck som avled år 2015.

Lottie Cunningham Wren från Nicaragua fick årets Anna Dahlbäck-stipendium, som årligen delas ut till minne av Amnestyaktivisten och juristen Anna Dahlbäck som avled år 2015. Foto: Erik Halkjaer

– Just nu slår de i Nicaragua in dörrar, tar med dem som tycker annorlunda och ser till att de försvinner, sade Lottie Cunnigham Wren till Amnesty Press när hon i Stockholm tog emot Anna Dahlbäck-stipendiet 2018.

Under besöket i Stockholm inför prisutdelningen den 7 september får Lottie Cunningham ett sms från kollegorna i sin organisation Centret för rättvisa och mänskliga rättigheter på Nicaraguas Atlantkust ,CEJUDHCAN. Texten är kort:

”Det står åtta kravallpoliser utanför kontoret. Vad ska vi göra?”

Lottie Cunnungham manar till lugn. ”Gör ingenting”, svarar hon. Inget mer händer, men både Lottie Cunnigham och hennes kollegor på organisationen vet att flera av deras medlemmar har gripits och trakasserats av den nicaraguanska polisen de senaste månaderna.

Protesterna startade den 18 april 2018.

Protesterna startade den 18 april 2018. Foto: Carlos Herrera/Amnesty International

Det var i april som många nicaraguaner tog till gatorna i protest mot en pensionsreform. Protesterna möttes av våld och snart hade de första demonstranterna dödats. Reformerna drogs tillbaka, men åratal av missnöje gjorde att den nicaraguanska regeringen på mindre än en vecka stod inför landsomfattande protester.

På den nicaraguanska Atlantkusten tittade urfolksrörelserna på när resten av landet sattes i brand. Lottie Cunningham berättar att många av invånarna i de byar som CEJUDHCAN arbetar i konstaterade att upproret borde ha börjat hos dem.

– Vi har kämpat så länge för våra rättigheter och den mark som är vår att många har förlorat tålamodet. I ärlighetens namn trodde jag faktiskt att det vi nu ser hända i Nicaragua skulle ha börjat för flera år sedan, hos oss, men jag har försökt lugna ner folk och sagt att våld inte är någon lösning, säger Lottie Cunningham.

När sandinisterna under ledning av bland andra dagens president Daniel Ortega gjorde revolution i Nicaragua 1979 och störtade Somozadynastin ville de förstatliga all mark i landet, inklusive urfolkens land på Atlantkusten. Det ledde till att urfolken tog till vapen mot sandinisterna. Samtidigt pågick kriget mellan sandinisterna och de USA-stödda Contras.

Floden Coco delar Honduras och Nicaragua. Miskito-folket bor på bägge sidor av floden. Många familjer har idag flytt landkonflikterna i Nicaragua och bor idag som flyktingar i Honduras.

Floden Coco delar Honduras och Nicaragua. Miskito-folket bor på bägge sidor av floden. Många familjer har idag flytt landkonflikterna i Nicaragua och bor idag som flyktingar i Honduras. Foto: Alex McDougall

Konflikten mellan regeringen och urfolken löstes tillfälligt år 1987 när urfolken fick självbestämmande rätt över ett område som täckte i stort sett halva landet.

Under de liberala regeringar som kom att styra Nicaragua på 1990-talet gjordes försök att privatisera delar av ursprungsfolkens autonoma region på Atlantkusten. År 1995 kunde ett sydkoreanskt skogsbolag köpa 25 000 hektar i nordvästra Nicaragua.

– Regeringen sade att det var statens mark. Det var då vi inledde vår kamp. Vi tog fallet till den Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter, som dömde till vår fördel. Domstolen sade att regeringen brutit mot vår rätt till marken och krävde att regeringen skulle förtydliga vårt ägandeskap, säger Lottie Cunningham.

År 2002 införde den dåvarande nicaraguanska regeringen lag 445 som tydliggör urfolkens rätt till sin mark. Fem år senare fick de också papper på marken. Vid det laget hade sandinisterna åter fått makten och Daniel Ortega valts till president, år 2007. Officiellt stod han på urfolkens sida, men verkligheten var en annan.

 Demonstration för rätten till sin mark.

Demonstration för rätten till sin mark. Foto: CEJUDHCAN

– Landgrabbingen bara fortsatte. Det har kommit in allt fler bosättare utifrån som säger sig ha papper på marken eller som tvingar bort folk med våld. Det började med kanske 45 fattiga jordbrukarfamiljer. För sex år sedan rörde det sig om 475 familjer och nu är det fler än 2 000, säger Lottie Cunningham.

Enligt CEJUDHCAN har bosättarna tvingat närmare 5 000 familjer på flykt, varav 600 lever under svåra förhållanden på andra sidan gränsen i sydöstra Honduras. Sedan år 2012 har 34 personer dödats och 25 personer kidnappats i vad Lottie Cunningham beskriver som en utdragen och allt blodigare jordkonflikt.

– Mitt folk vill ha det land de har rätt till, som de levt på i generationer. Istället har deras marker invaderats och våldet har ökat. De kan inte så några grödor. När bosätterna kommer med sina vapen finns ingen där för att stoppa dem, säger Lottie Cunningham.

Under perioden 2012-2015 anmälde CEJUDHCAN närmare 2 000 övergrepp och brott mot urfolken i nordöstra Nicaragua. Polisen avfärdade alla anmälningar som allmänna brott, utan koppling till någon landkonflikt. Istället vände sig CEJUDHCAN till den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter som år 2016 krävde att Nicaraguas regering skulle göra någonting åt saken och ta sitt ansvar för att skydda befolkningen.

Miskitos håller vakt i  Esperanza Wawa vid floden Wawa. Många samhällen har organiserat regelbundna väpnade patruller för att skydda sina byar.

Miskitos håller vakt i Esperanza Wawa vid floden Wawa. Många samhällen har organiserat regelbundna väpnade patruller för att skydda sina byar. Foto: Alex McDougall

– Regeringen gör ingenting. Redan för fyra år sedan blev jag uppringd mitt i natten av brodern till regeringens ansvarige för Atlantkusten. Han sade att jag måste sluta uppvigla mitt folk mot regeringen. Jag svarade att jag inte uppviglar någon, utan att jag kämpar för mitt folks rättigheter och rätten till vår mark. Jag sade att vi inte vill ha något blod eller våld, och att det är regeringens ansvar att få stopp på det, säger Lottie Cunningham.

Sedan det där samtalet mitt i natten har Lottie Cunningham fått motta många fler hot. Hon har utsatts för kidnappningsförsök och har blivit kallad CIA-agent av regeringsföreträdare. Via sms och messenger får hon meddelanden om att ifall hon vill ha blod, ska hon få det. Hennes son har hotats. Utländska organisationer som stödjer CEJUDHCAN:s arbete har också hotats.

Lottie Cunningham Wren har hotats och trakasserats för sitt arbete för urfolken i Nicaragua.

Lottie Cunningham Wren har hotats och trakasserats för sitt arbete för urfolken i Nicaragua. Foto: Erik Halkjaer

Enligt Lottie Cunningham vill många invånare på den nicaraguanska Atlantkusten åter ta till vapen mot regimen, men hon påminner dem så ofta hon kan om att inbördeskriget på 1980-talet inte ledde till några lösningar. Hon uppmanar också den svenska regeringen och den Europeiska unionen, EU, att stödja FN:s och de Amerikanska staternas organisation, OAS att finna en lösning på konflikten i landet.

– Men nu när den nicaraguanska regeringen kastat ut FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna ur landet och motarbetar OAS arbetsgrupper för Nicaragua återstår nog bara ekonomiska sanktioner. Utan pengar måste regeringen lyssna på omvärlden, säger Lottie Cunningham.

Erik Halkjaer
erik@halkjaer.se

Fakta/Lottie Cunningham Wren

Lottie Cunningham Wren är sjuksköterska och jurist, och ordförande för CEJUDHCAN som samlar flera byar och samhällen på den nicaraguanska Atlantkusten för att kräva den mark de anser sig ha rätt till.

Ungefär 200 000 – 300 000 nicaraguaner beräknas tillhöra något av landets många urfolk, varav de flesta lever på Atlantkusten.

Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter har krävt särskilt skydd av sju urfolkssamhällen på den nicaraguanska Atlantkusten och begärt skyddsstatus för Lottie Cunningham.

Läs också

Minnestext om Anna Dahlbäck (Amnesty Press nummer 4/2015)

Läs mer om Nicaragua från Amnesty Press

Ökad fattigdom och repression i krisens Nicaragua (19 september 2018)

Aktivister från Nicaragua vill ha internationellt stöd mot Ortega (1 juni 2018)

Ökade påtryckningar mot medier i Nicaragua – situationen jämförs med Somozadiktaturens år (18 maj 2018)

Hårdare linje mot regeringskritiska medier i Nicaragua (5 april 2017)

Nicaraguas president vinnare i kritiserat val (9 november 2016)

Abortförbudets Nicaragua (17 oktober 2012)

IXCHEN – i solidaritet med kvinnor i Nicaragua (13 december 2012)

Latinamerikanska ledare rasar mot valet den 29 november - ”politisk vandalism” (6 december 2009)

FN kritiserar Nicaraguas abortförbud (1 juni 2009)

reportage | 2018-09-19
Av: Erik Halkjaer