FN gör nytt försök att lösa Västsaharakonflikten

– De närmaste 50 dagarna är avgörande. Blir det en lösning – eller krig igen?
Det sade Mohamed Sidati, EU-minister i den västsahariska exilregeringen, vid ett besök i Sverige i helgen.

Återigen gör FN ett nytt försök att lösa konflikten kring Västsahara. Emma Johansson från Amnesty Press rapporterar från en presskonferens med Polisario-representanter.

I slutet av april ska FN:s säkerhetsråd välja ett av de fyra föreslagna alternativen om en lösning av den 25 år gamla Västsaharakonflikten. Alternativen spänner från ett ökat ingripande av FN-missionen MINURSO, till att helt avveckla densamma och erkänna att FN efter många år och mycket pengar inte lyckats lösa konflikten.
Representanter från Polisario, Västsaharas befrielsefront, sade vid ett besök i Stockholm att de fortfarande hoppas på och förespråkar förslaget om en folkomröstning.

Västsahara, till ytan lika stort som halva Sverige, kallas Afrikas sista koloni. För trots att den gamla kolonialmakten Spanien drog sig tillbaka 1975 är landet fortfarande inte fritt. Det ockuperas sedan slutet av 1975 av Marocko.

Av den ursprungliga västsahariska befolkningen är få kvar i landet. De flesta har fördrivits och bor sedan 25 år i stora flyktingläger ute i öknen i Algeriet. Öknen är obrukbar och de cirka 165 000 människorna i lägren är helt beroende av internationellt bistånd. Men de har frånsagt sig biståndsarbetare och har istället organiserat lägren helt på egen hand, med skolor, bagerier och verkstäder.
Mycket tid ägnas åt att planera för en uppbyggnad av ett framtida fritt Västsahara.

FN har varit engagerad i frågan i olika grad sedan starten, utan att ha nått fram till en lösning. I slutet av februari 2002 lade det speciella sändebudet James Baker fram en rapport som innehåller fyra förslag till ett nytt närmande av konflikten.
Det första förslaget är gammalt; FN ska, återigen, försöka genomföra en folkomröstning om Västsahara ska vara en egen stat eller ej. Det förslaget lades första gången fram 1988 och accepterades då av både Marocko och Polisario. Att en folkomröstning ändå inte genomfördes berodde på meningsskiljaktigheter om vem som skulle få rösta.

Polisario ansåg att bara dem som bodde i landet när Spanien drog sig tillbaka borde ha rösträtt. Marocko ansåg att rösträtten även skulle gälla de marockanska bosättarna, som då underförstått skulle rösta för fortsatt marockanska styre.
Det andra förslaget innebär att Västsahara blir en semi-autonom del av Marocko.

Förslag nummer tre ger Baker mandat att diskutera med parterna om en delning av territoriet, och förslag nummer fyra innebär att FN drar sig ur konflikten.
De två första förslagen kräver inte konsensus mellan de berörda parterna, utan de kan genomföras även om den ena eller den andra parten tvingas göra något de inte frivilligt vill gå med på.

– De närmaste 50 dagarna är avgörande. Blir det en lösning – eller krig igen? sade Mohamed Sidati, EU-minister i den västsahariska exilregeringen och Polisarios representant i Bryssel, på fredagens presskonferens i Stockholm.

– Polisario stöder det första förslaget om en folkomröstning. Men vi stänger inte dörren till det tredje förslaget om delning av territoriet. Vi är redo att diskutera det – allt som kan hjälpa oss att få självbestämmande, sade Mohamed Sidati.

Han tillade att ifall FN inte gör något åt situationen, så kommer det västsahariska folket att göra det själva. Ett lågintensivt krig mellan den marockanska armén och Polisario pågick fram till 1991, då ett avtal om vapenstillestånd skrevs under. Tiden arbetar mot Polisario, som vill se en lösning innan västsaharierna blir i alltför liten minoritet i landet.

Redan nu är färre än 30 procent av invånarna västsaharier, resten är marockanska bosättare.

Mohamed Sidati anser att ett genomförande av den ursprungliga fredsplanen, med en folkomröstning, är en chans för FN att återfå sin trovärdighet i frågan.

– Planen har också fördelen av att vara accepterad av båda sidor och det internationella samfundet.

Kulturministern Mariem Hmadda deltog också i besöket i Stockholm. Hon framhöll att Västsahara är det främsta av de muslimska länderna i världen vad gäller jämställdhet, och att det som nu står i vägen för kvinnornas ytterligare frigörelse är avsaknaden av en egen stat. Mariem Hmadda är den enda kvinnliga ministern i exilregeringen, och i parlamentet är sju av de 51 ledamöterna kvinnor.

Mariem Hmadda
Foto: Emma Johansson
– Det är inte mycket men vi är mycket stolta att vi kommit så långt. Västsahariska kvinnor organiserar i flyktinglägren och spelar en viktig roll i det sociala livet. Vi arbetar inom administrationen och skolorna, men det viktigaste är att kvinnor deltar i det politiska livet.

– Vi är på väg mot jämställdhet. Vi har alla politiska rättigheter och i det västsahariska lagsystemet är kvinnan jämlik med mannen, betonade Mariem Hmadda.

– Problemet är att folket lyssnar på den gamla traditionen och styrs av reaktionära idéer. Ibland kan det finnas tre kvinnliga och en manlig kandidat och 75 procent av väljarna är kvinnor – och mannen vinner ändå, sade hon och förklarar att de västsahariska kvinnorna inte riktigt tror på sig själva.

Även om FN:s säkerhetsråd lyckas enas om ett förslag återstår problem. I rapporten är tonfallet uppenbart negativt angående möjligheterna till folkomröstning. Det talas om Marockos tidigare motstånd mot en implementering av fredsplanen, det stora arbete som krävs av FN och att det saknas praktiska lösningar för att genomföra ett resultat av en eventuell folkomröstning.

I rapporten framgår också att James Baker är besviken över att han inte kommit närmare en lösning. Men konflikten har fortfarande prioritet, en lösning beskrivs i rapporten som i högsta grad nödvändig för långsiktig fred och stabilitet i regionen.

Text: EMMA JOHANSSON
[email protected]