”Jag kan inte se något alternativ till Erdoğan”

Ett allt tjockare mörker breder ut sig över Turkiet, genom president Recep Tayyip Erdoğans agerande och övergrepp. Men varifrån kommer Erdoğans stora makthunger, och varför har han fortfarande miljontals sympatisörer? Amnesty Press har träffat journalisten Çiğdem Akyol, som har skrivit den första biografin om Erdoğan på svenska.

reportage | 2017-09-20
Av: Joakim Medin
Även publicerad i AmnestyPress #3/2017
Çiğdem Akyol har skrivit den första biografin över Turkiets president Erdoğan på svenska

Çiğdem Akyol har skrivit den första biografin över Turkiets president Erdoğan på svenska Foto: Joakim Medin

Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan lurade oss alla med sin liberala mask. Demokratiseringsreformerna han genomdrev under mitten av 2000-talet var visserligen nyttiga för samhället, men tjänade framför allt Erdoğans egna maktambitioner. Med uppbackning av EU lyckades han minska militärens odemokratiska inflytande över landets politik. Efter det stod Erdoğan ensam kvar som en betydligt starkare herre på täppan. Då återvände snart hans gamla jag igen, i form av en mycket strategisk och äregirig man – med gränslös makthunger.

Så ser några av slutsatserna ut som den tysk-turkiska journalisten Çiğdem Akyol drar i sin bok ”Erdoğan – En biografi”, som nu getts ut på svenska av Historiska media.

– Erdoğans mask har fallit allt längre ner efter varje val han vunnit. Han visade sitt rätta ansikte under Geziprotesterna i Istanbul år 2013 och det var första gången EU såg att han inte är så liberal som man hade trott, berättade Çiğdem Akyol för Amnesty Press, när hon besökte Stockholm i september med anledning av boksläppet.

Nu kommer biografin över Erdoğan på svenska.

Nu kommer biografin över Erdoğan på svenska. Foto: Historiska media

Çiğdem Akyol är född i Tyskland av kurdiska föräldrar från Erzincan i sydöstra Turkiet. Sitt specialintresse för Turkiet fick hon under arbetet som korrespondent i Istanbul för en österrikisk nyhetsbyrå under de oroliga åren 2013–2016. Under den tidsperioden dök bland annat korruptionsskandaler, de oppositionella Geziprotesterna, IS-attentat, ett nytt inbördeskrig mot den kurdiska PKK-gerillan och fjolårets kuppförsök upp.

Allting involverade i högsta grad Erdoğan. Men presidenten har inte velat träffas för en intervju om dessa saker till biografin. Çiğdem Akyol har därför behövt förlita sig på äldre biografier och genom att tala med ett 50-tal insatta personer.

Resonemanget om att Erdoğan ska ha burit en liberal mask har förstås redan hörts otaliga gånger i samtidsdebatten om Turkiet. Çiğdem Akyol ägnar dock ordentligt med plats i boken åt att även berätta om Erdoğans bakgrund och uppväxt i Istanbul bland de ”svarta turkarna”, som landets underklass av fattiga, religiösa och konservativa sunnimuslimer ofta kallats. Denna bakgrund har varit ett av de viktigaste budskapen Erdoğan fört ut, för att kunna mobilisera politiskt stöd från människor i samma underklass.

– Han har rötterna bland de svarta turkarna och är en konservativ sunnimuslim, likt folkmajoriteten. Erdoğan är en underdog som behövde arbeta på gatorna som barn och som fick kämpa sig uppåt i samhället. Och han är en god muslim som tror på Gud. Det här är en knapp han alltid har tryckt på.

Çiğdem Akyol redogör också för Turkiets historia kring republikens grundare Mustafa Kemal Atatürk, kring den sekulära elitens intolerans mot religion och de tidigare militärkupperna som har ägt rum. Allt har lämnat avtryck i den turkiska mentaliteten – även hos Erdoğan – vilket han bland annat mästerligt utnyttjat för att få miljontals väljare på sin sida.

 Efter att kuppförsöket slagits ned i juli 2016 fick Erdoğan ett omfattande stöd på gator och torg.

Efter att kuppförsöket slagits ned i juli 2016 fick Erdoğan ett omfattande stöd på gator och torg. Foto: Marcus Whisson

Det var Erdoğan som mycket högljutt krävde att lärosätena skulle öppna dörrarna åt kvinnor med huvudduk, vilket tidigare varit illegalt och otänkbart i det officiellt sekulära Turkiet. Men idag får dessa kvinnor lov att studera, som alla andra. Många tackar enbart Erdoğan för att ha synliggjort de diskriminerade religiösa. Presidenten anspelar även på nationalism och historiska trauman som verktyg för att stärka sin egen makt. Samma sak gäller hans förmåga att utnyttja den utbredda paternalismen i Turkiet och personkulturen kring landsfadern Atatürk.

– Han vill också vara en fadersfigur. Det finns miljontals turkar som tycker om att ty sig till en stark ledare, som behöver att någon tar hand om dem och visar dem vägen framåt, berättar hur reglerna fungerar. Erdoğan vill inte bli nästa Ataturk, men han vill stå med i böckerna bredvid honom. Därför är året 2023 och den turkiska republikens hundraårsjubileum så viktigt. Om Erdoğan är president då så kommer han att stå på samma nivå som Atatürk, säger Çiğdem Akyol.

Kemal Atatürk, som grundande den turkiska republiken 1923, på omslaget till Time 24 mars 1923.

Kemal Atatürk, som grundande den turkiska republiken 1923, på omslaget till Time 24 mars 1923. Foto: Gordon Stevenson/ TIME Magazine/ Wikimedia

Sådana förklaringar ligger bakom varför mängder av människor fortsätter stödja Erdoğan, trots hans auktoritära utveckling. Detta tillsammans med rent materiella orsaker, som att Erdoğans styre faktiskt i flera år kännetecknades av stabilitet och en ekonomisk politik som avsevärt förbättrade folks privatekonomi.

Kritiker i EU och västvärlden har många gånger missat dessa faktorer och haft lätt att bara dumförklara de som röstar på Erdoğan, menar Çiğdem Akyol. På samma vis har västerländska kritiker många gånger beskrivit Erdoğan som en galning, på grund av något han har sagt i ett tal.

– Det är väldigt arrogant att utmåla honom som galen eller som en orientalisk diktator, i ”det där Mellanöstern” som vi inte förstår. Politiken där fungerar inte som i Europa. För mig bygger sådana anklagelser på orientalism och på att man inte vill se historien bakom, påpekar hon.

Efter det blodiga kuppförsöket mot Erdoğan i juli 2016 har presidenten utnyttjat situationen för att slå ner på de granskande och oppositionella krafter som ännu finns kvar i landet. Gång på gång har han förlängt undantagstillståndet och styrt landet via dekret och via dekreten har akademiker, fackförbund, politiker, civila organisationer och oberoende medier attackerats.

Kuppförsöket den 15 juli 2016 stoppades och president Erdoğan uppmanade turkarna att gå ut och försvara demokratin.

Kuppförsöket den 15 juli 2016 stoppades och president Erdoğan uppmanade turkarna att gå ut och försvara demokratin. Foto: Marcus Whisson

De beräknade siffrorna över Erdoğans åtgärder är osäkra men vanliga uppskattningar talar om att över 50 000 medborgare har gripits och att över 150 000 offentliganställda har suspenderats eller sparkats. Mer än 150 journalister har fängslats. Utvecklingen har varit extrem.

Den tyska originalutgåvan av biografin blev färdigskriven i februari 2016. Boken tjänar därför mer som ett verk som presenterar den viktiga bakgrunden, än den senaste problematiken. Den svenska utgåvan har fått ett kort, specialskrivet kapitel om utvecklingen efter kuppförsöket.

Men där står märkligt nog ingenting om alla de kurdiska borgmästare som har fängslats och om de kurdiska kommuner som under 2016 tvångsomhändertagits av statliga förvaltare. Boken nämner inte heller alls hur 400 000 kurdiska internflyktingar uppstod och att ett antal kurdiska städer svårt skadades, i samband med att den turkiska armén under 2015–2016 använde grovt övervåld för att bekämpa kurdisk stadsgerilla i sydöstra Turkiet. Detta trots att många kallat detta för Erdoğans största människorättsbrott.

I striderna mellan kurdisk stadsgerilla och turkiska säkerhetsstyrkor 2015-2016 drabbades en rad städer av svår förstörelse.

I striderna mellan kurdisk stadsgerilla och turkiska säkerhetsstyrkor 2015-2016 drabbades en rad städer av svår förstörelse. Foto: Morukc Umnaber

Çiğdem Akyol vill ännu inte kalla Erdoğan för en diktator, eller Turkiet för en diktatur. Däremot säger hon att ett tjockt mörker fallit över Turkiet. En knapp seger för presidenten i vårens folkomröstning, där drygt 51 procent sade ja till förändringar i författningen, banar nu vägen för ett presidentsystem i Turkiet, där Erdoğan kan fortsätta styra landet ända fram till 2029.

Det enda som kan stoppa detta är ifall AKP:s nuvarande maktdominans bryts av oppositionen. Sedan i juni har förvisso landets näst största parti, socialdemokratiska CHP, legat bakom både en omfattande protestmarsch och en nationell konferens för att bygga en ny oppositionell plattform.

– Men jag tror att oppositionen fortfarande är för svag, säger Çiğdem Akyol. Fler kurdiska parlamentsledamöter är i fängelse och jag undrar ifall inte [CHP-ordföranden] Kemal Kılıçdaroğlu kommer att hamna där också. Ett land kan ju inte vara instabilt hur länge som helst, fast presidenten kan för närvarande hantera det. Jag kan inte se något alternativ till Erdoğan.

Joakim Medin
info@joakimmedin.se

Fotnot: En något kortare version publiceras i nummer 3/2017.

 CHP:s rättvisemarsch i somras gick under ledning av partiledaren Kemal Kılıçdaroğlu från Ankara till Istanbul. Här är ankomsten till Marmarasjön.

CHP:s rättvisemarsch i somras gick under ledning av partiledaren Kemal Kılıçdaroğlu från Ankara till Istanbul. Här är ankomsten till Marmarasjön. Foto: Hedda Gabler (eski)/Wikimedia

Läs också

Turkey: Show trials of journalists are a travesty of justice (Reportrar utan gränser 19 september 2017)

Loup Bureau – no longer a Turkish government hostage (Reportrar utan gränser 18 september 2017)

Turkey Crackdown Chronicle: Week of September 17, 2017 (Committee to Protect Journalists 18 september 2017)

”Şahin Alpay måste frikännas och friges” (SvD debatt 14 september 2017)

“My time in jail has made me even more committed”: Salil Shetty meets Amnesty Turkey's jailed director (Amnesty International 12 september 2017)

Turkey: Release of seven Cumhuriyet journalists small victory as their colleagues continue to languish in jail (Amnesty International 28 juli 2017)

Turkey: International pressure mounts on Turkey as world leaders demand release of jailed activists (Amnesty International 20 juli 2017)

Jailing of activists, including Amnesty director, a crushing blow for rights in Turkey (Amnesty International 18 juli 2017)

Turkey: “Professional annihilation” of 100,000 public sector workers in post-coup attempt purge (Amnesty International 22 maj 2017)

Turkey: Crackdown on Kurdish Opposition. MPs Jailed, Elected Mayors Removed Ahead of Referendum (Human Rights Watch 20 mars 2017)

Läs mer från Amnesty Press

”Turkiet är inte Erdoğan” (8 september 2017)

Turkiet: Vad kan göras för att stoppa utvecklingen? (17 augusti 2017)

Rädslan sprider sig i Turkiet (Krönika av Bitte Hammargren 12 juni 2017 – även i nummer 2/2017)

Minnet av Hrant Dink lever (15 februari 2017- även i nr 1/2017)

Can Dündar: Erdoğan har EU-ledarna på knä (23 december 2016)

Krigets återkomst (nummer 3/2016)

BOKMÄSSAN2016: Turkiets längtan till det som en gång var (30 september 2016)

Hon var på seminarium i Stockholm – nu är Sebnem Korur Fincanci häktad i Turkiet (23 juni 2016)

Prideparad förbjuds i Istanbul – Amnesty uppmanar till protester (18 juni 2016)

PRESSFRIHETENS DAG 2016: Turkiets journalister under allt hårdare tryck (3 maj 2016)

Turkiet: 2 000 rättsfall mot personer som anklagas för att ha skymfat Erdoğan (26 april 2016)

Turkiet dränker Edens lustgård (2 oktober 2015 , även i nummer 3/2015)

Turkiet stängde grinden vid manifestation för yttrandefrihet (25 april 2016)

Vart är Turkiet på väg? (nummer 1/2016)

Nio år sedan Hrant Dink mördades: 2 000 i minnesmanifestation i Istanbul (19 januari 2016)

Turkiet inför 100-årsminnet av folkmordet (23 april 2015)

Kurder vill leda kampen för ett mer demokratiskt Turkiet - Amnesty Press rapporterar från Diyarbakir (5 mars 2013)

Jag bokar nästa resa till Istanbul (27 november 2012)

Åter till 1915 (2 augusti 2012)

Yttrandefriheten sitter trångt i Erdogans Turkiet - ”70 journalister och författare fängslade” (15 juni 2011)

När bokstaven W blir en fråga om mänskliga rättigheter (6 oktober 2009)

Kampen för pressfrihet i Turkiet (5 juli 2007)

reportage | 2017-09-20
Av: Joakim Medin
Även publicerad i AmnestyPress #3/2017