Ann-Helén Laestadius skildrar hat mot samer i sin nya bok

Ann-Helén Laestadius har nu kommit med romanen ”Stöld”, där hon skildrar det hat som finns mot samer. För att få bakgrund till boken har hon läst polisutredningar om attacker mot renar som inte leder vidare till åtal. Ann-Helén Laestadius anser att dessa attacker borde klassas som hatbrott.

reportage | 2021-03-19
Av: Soledad Cartagena
Ann-Helén Laestadius senaste bok är romanen ”Stöld”.

Ann-Helén Laestadius senaste bok är romanen ”Stöld”. Foto: Elisabeth Ohlson

Författaren, journalisten och Augustprisvinnaren Ann-Helén Laestadius senaste roman Stöld (Romanus & Selling) är en gripande och våldsam historia som utspelar sig i en namnlös by i Norrbotten. Romanen börjar med att nioåriga Elsa hittar sin älskade kalv Nástegallu död. Hon vet vem som har gjort det men vågar inte berätta för någon, väl medveten om att hennes samiska ursprung och att hon tillhör en renägarfamilj sätter igång hat hos en del i byn. En är Astrid, som arbetar i skolbespisningen, och under Elsas hela skolgång trakasserar henne med glåpord om samer. En annan är den försupne och bittre renplågaren Robert.

År 2020 slog Högsta domstolen fast att Girjas sameby i Gällivare har ensamrätt till upplåtelse av jakt och fiske på grund av urminnes hävd, en juridisk rätt som bygger på att samer under lång tid nyttjat marken.

Domen delade den samiska befolkningen, där vissa välkomnade domen och menade att de fått tillbaka sina rättigheter. Andra, som icke-samer och en del samer utanför samebyarna, menade att deras möjligheter att fiska och jaga skulle inskränkas. Domen ledde även till att hat och hot mot samer uppmärksammades, något som inte är nytt utan har pågått i generationer. Girjasrättegången pågick när Ann-Helén Laestadius skrev boken men det var inte den som främst inspirerade henne till att skriva Stöld.

”Stöld” av Ann-Helén Laestadius.

”Stöld” av Ann-Helén Laestadius. Foto: Romanus&Selling

– Det är intervjuer som jag har gjort med renskötare och renskötare som jag har följt på sociala medier som har berättat hur deras renar har plågats och dödats. Jag har samlat in material och gjort research i över sju år och skrivandet har pågått de senaste två åren, säger hon.

Efter att ha läst över hundra polisutredningar, med anmälningar från renskötare, kände hon att det var dags att skriva boken:

– Då hade jag verkligen bevis på hur det går till. Det var jobbigt att läsa hur renarna hade plågats och dödats men det var viktigt för mig att veta att det fanns verkliga fall.

Ingen polisanmälan gick vidare till en förundersökning. Enligt polisen är det svårt att utreda våld och skador mot renar eftersom det ofta saknas vittnen och det kan gå tid innan renen upptäcks. Renskötande samer menar att man ger sig på deras renar eftersom de är en symbol för den samiska kulturen. Rubriceringen blir skadegörelse eller stöld då renen är egendom.

– Det är orimligt att det rubriceras som stöld eller skadegörelse när det handlar om något som är mycket större. Att skada och döda renar borde klassas som hatbrott och jaktbrott där straffet kan bli fängelse. Då skulle polisen prioritera brotten mer än vad man gör i dag när rubriceringen är stöld och straffskalan lägre, säger Ann-Helén Laestadius.

Bokens Elsa erfar tidigt i livet hatet mot samerna och under hela sin uppväxt får hon uppleva hur renarna plågas och en poliskår som står handfallen och rentav blundar inför trakasserierna mot samer. Trots detta vill hon bli renskötare som sin pappa men hindras eftersom det förväntas att det är brodern som ska ta över. För Ann-Helén Laestadius var det viktigt att göra en verklighetstrogen historia för att den skulle bli full och hel. Det skulle inte bli verklighetstroget om hon framställde samer som genomgoda, förklarar hon:

– Jag ville skildra det som inte fungerar så bra. Det som liksom svider. Det är klart att det är känsligt att skriva om inre konflikter. Men det är viktigt att våga ta upp det som är jobbigt och ta debatterna och konflikterna. Kanske kan boken stärka unga samiska kvinnor att våga ta plats eller i alla fall få igång en diskussion om rollerna i en sameby. I vissa samebyar, främst i södra Sápmi, tar kvinnorna mer plats men i flera andra samebyar får kvinnorna kämpa.

Ann-Helén Laestadius gör research i Sapmi.

Ann-Helén Laestadius gör research i Sapmi. Foto: Privat

Det har skrivits faktaböcker om den samiska kulturen och historia. Bland annat berättar Elin Anna Labba i Herrarna satte dit oss (2020) om tvångsförflyttningarna av samer på 1920-talet. Käraste Herman (2015) av Maja Hagerman handlar om läkaren Herman Lundborg som blev chef för det rasbiologiska institutet i Uppsala på 1920-talet. Men det finns få skönlitterära berättelser om renskötares vardag och liv. Finns det inget intresse att läsa de historierna frågar jag Ann-Helén Laestadius.

– Med tanke på hur många intervjuer jag gör och hur många som hör av sig så skulle jag säga att intresset är jättestort. Jag drog på den här boken länge eftersom jag tänkte att ”ska inte en renskötare skriva den här boken?”. När ingen gjorde det kunde jag inte vänta längre. Jag blev så frustrerad att människor inte tror att det finns samehat eller en vardagsrasism som drabbar den samiska befolkningen.

 ”Med driv i språket flätar Laestadius samman plats, politik och psykologi” var motiveringen när Ann-Helén Laestadius 2016 fick Augustpriset för ungdomsromanen ”Tio över ett”.

”Med driv i språket flätar Laestadius samman plats, politik och psykologi” var motiveringen när Ann-Helén Laestadius 2016 fick Augustpriset för ungdomsromanen ”Tio över ett”. Foto: Privat

Det kan också bero på rädsla, tror Ann-Helén Laestadius. Även om hon själv inte är renskötare så har hon känt vissa farhågor, inte för egen del men för renskötarna:

–Jag vill inte att den här boken ska drabba någon och det är därför som jag skriver skönlitterärt. Stöld handlar inte om en enskild samisk familj eller sameby. Med hjälp av fiktion kan jag skapa en värld där jag har tagit saker ur verkligheten men jag är ändå skyddad av att det är en fiktiv värld.

Framförallt ville hon skriva boken med största respekt och ödmjukhet för renskötarnas villkor:

– Det finns en okunskap om samer. Många förväntar sig att samer ska äga renar och vara på ett visst sätt. Men det finns många samer som inte äger renar och som lever helt andra liv än renskötande samer och är lika mycket same.

Men boken berör inte enbart djurplågeri och hat mot samer utan är också en hyllning till den samiska kulturen och respekten och kärleken till naturen.

– Det är mycket elände i boken, därför är det också viktigt att beskriva allt det fina som finns i kulturen. Framförallt släktgemenskapen och vikten av den äldre generationen. Så är det för oss samer; familjen är större än bara närmaste föräldrar och barn. Inte minst är kusiner jätteviktiga. Jag ville även skildra kärleken som man har till renarna för att öka förståelsen för vilket angrepp det är när man ger sig på renarna. Det handlar om att man inte bara dödar ett djur utan angriper hela kulturen. Genom att ge sig på renarna vill man såra och skada renskötarna, säger Ann-Helén Laestadius.

Boken har överlag fått fina recensioner men en recensent menade att boken är för politisk. Ann-Helén Laestadius är inte förvånad över omdömet.

– Jag föreläste i en skola om mina ungdomsböcker när filmen Sameblod just kommit ut. Där sade de till mig ”vi kan inte visa den filmen eftersom den visar en ensidig bild, bara från samernas perspektiv”. Det är otroligt att man inte ens hör vad man säger. Om det kommer från samiskt håll blir det direkt politiskt eller en partsinlaga. Jag tycker att man ska bolla tillbaka till de som säger så. Varför blir det automatiskt en sådan tolkning? frågar Ann-Helén Laestadius.

Hittills har hon fått fina reaktioner från renskötare som är glada och tacksamma för att hon vågar berätta om deras situation och utsatthet.

– Min mamma kommer från en renskötarfamilj och i släkten finns renskötare. Men eftersom jag inte kan den här världen sedan barnsben har det varit viktigt att se hur renskötarna jobbar. Prata med dem om deras känslor kring vardag och om svåra och tråkiga saker som de är med om. Jag har lagt ner själ och hjärta i det här bokprojektet, avslutar Ann-Helén Laestadius.

Soledad Cartagena
sollan.carttis@hotmail.com

Läs mer från Amnesty Press

Vad händer efter domen där Girjas sameby vann över staten? (4 november 2020)

Musik om renen, naturen och att skydda sina traditionella marker (30 maj 2020)

MR-DAGARNA2019: Många urfolkspersoner lider av ohälsa (16 november 2019)

MRDAGARNA2018: ”Det finns ett hat mot samer” (16 november 2018)

EUROPRIDE2018: Koloniseringen av Sápmi – en fråga för hbtqi-rörelsen? (2 augusti 2018)

Efter tvångsassimileringen av samer: När språket försvinner dör kulturen (28 april 2017)

MR-DAGARNA I GÖTEBORG: ”Det räcker inte bara med fina ord” (10 november 2015)

ÅRSMÖTET I UMEÅ: ”Kräv en sanningskommission om övergreppen mot samer” (11 maj 2005)

MR-DAGARNA I UMEÅ: Queering Sápmi lyckades bryta tystnaden bland samerna (19 november 2014)

MR-DAGARNA I UMEÅ: ”Varför har vi inte fått veta? Det här handlar ju också om Sveriges historia” (Amnesty Press 17 november 2014)

PRIDE: “Jag blev utfryst av både svenskar och mina muslimska landsmän när jag kom ut” (30 juli 2014)

ALMEDALEN: Het debatt om Sveriges nationella minoriteter och svenska staten (7 juli 2014)

Urfolk temat för MR-dagar i Luleå (Amnesty Press 18 november 2008)

Vad har en same, en dalit och en masaj gemensamt? (16 december 2006)

reportage | 2021-03-19
Av: Soledad Cartagena