Vad har en same, en dalit och en masaj gemensamt?

Tre kontinenter, tre olika erfarenheter, men också liknande problem. David Palopää, Rebecca Kurubai och Chandran Paul Martin träffades i Vilhemina.

De kommer från tre olika delar av världen. Men samen David, daliten Chandran och masajen Rebecca brottas med snarlika frågor.
– Jag överdriver inte när jag säger att vi alla har liknande problem, säger Chandran.

– Vi samer har aldrig ägt landet, vi har sett oss som en del av det, säger David Palopää, same från Arjeplog.

Rebecca Kurubai och Chandran Paul Martin nickar igenkännande. De tre sitter i ett kyligt kyrkorum och pratar gemensamma problem och möjliga lösningar för ursprungsfolk.

Det är Svenska kyrkan som bjudit in trion till den internationella konferens med ursprungsfolk i fokus som i år utspelar sig i ett vitt Vilhelmina, i södra Lappland. Det är Vilhelminas största konferens någonsin med runt 400 deltagare.

Utanför kyrkan dundrar plogbilarna fram och åter för att mota årets första ymniga snöfall. Inne i kyrkan är plogbilarnas oväsen ett dovt bakgrundsljud till diskussionen.
– Masajer har boskap och flyttar från plats till plats. När vi återvänder till mark vi brukat i åratal kan det plötsligt stå ett modernt hus där. Det är svårt att hävda rätten till marken när vi är någon annanstans, säger Rebecca Kurubai, masaj från Tanzania.

Chandran berättar om hur gruvindustrin fördriver daliter från den mark som innebär deras försörjning som jordbrukare.
– De kallar industrin för utveckling, men jag kallar det för anti-utveckling, säger han.

Chandran Paul Martin kommer från Indien och är kastlös, så kallad dalit. Trots att diskriminering av daliter är förbjuden enligt indisk lag, så är kastsystemet djupt rotat i samhället och daliter utsätts fortfarande för både misshandel och diskriminering.

Kampen för rätten till mark är en strid som både daliter, masajer och samer för, i varsin del av världen.
– Vi har mycket gemensamt och vi kan lära av varandra, säger Rebecca om sina två nya bekantskaper.

Under predikstolen framme i Vilhelmina kyrka sitter flera internationella gäster och planerar kvällens gudstjänst. Några unga män från Egypten, två tjejer från Palestina och en ärkebiskop från Burundi ska tillsammans med David, Rebecca och Chandran hjälpa till med textläsning och utdelande av nattvard under konferensens första gudstjänst som startar om några timmar.
– Här hittar vi en gemensam kontext, säger Rebecca och syftar på den kristna tron.

Renarnas vinterbete är en tvistefråga i Norrland.
Hon tycker att samer och daliter ligger ett steg före masajerna när det gäller att hitta vägar att kombinera den kristna religionen med den traditionella kulturen. Mötet mellan ursprungsfolkens kultur och kristendomen är komplicerad, identiteten sätts på prov och kulturella uttryck riskerar att försvinna.
– Hos masajerna har många upplevt att man måste kasta bort traditionen för att bli kristen. Det blir en väldigt förvirrad inställning, säger Rebecca.

– Men våra kulturella symboler har också motarbetats. Kyrkan förbjöd jojken och brände nojdernas trummor, säger David.

Chandran berättar att daliternas traditionella trumma mött samma öde, men att man idag försöker ge plats åt indisk musik och traditionella instrument i kyrkan. Att inlemma den ursprungliga kulturen i den nyfunna kristendomen är inte oproblematiskt.
– Vad är det egentligen vi döper? Är det individers insida eller utsida? frågar sig Chandran.

Många masajer antog en västeuropeisk klädstil när de blev kristna istället för att bära sina traditionella färgglada dräkter och smycken.
– Men då miste vi vår identitet, säger Rebecca.

Själv använder hon nu gärna sina färgglada kläder, och de många smyckena kombinerar hon nu med kristna symboler.
– Jag har själv märkt mina smycken med små kors, säger Rebecca med ett påhittigt leende.
– Vi har återupptäckt traditionen och ser nu att den inte är någon synd, påpekar Chandran.

Under konferensen i Vilhelmina ska Svenska kyrkans personal lära sig mer om det internationella arbetet. Både Chandran Paul Martin, som är vice generalsekreterare i lutherska världssamfundet, och Rebecca Kurubai, som är Tanzanias första kvinnliga masajpräst, håller workshops.

För David är det en relativt ny upptäckt att hans samiska identitet har en plats och en roll inom Svenska Kyrkan. Under uppväxten växlade han identitet beroende på sammanhang – inom kyrkan var han kristen, inom rennäringen var han same. Idag ser David värdet i att kombinera religion och tradition, i en värld där miljöhoten kommer allt högre på agendan.
– I den samiska kulturen står inte människor över skapelsen, vi är en del av den, förklarar David, som tror att vår tids miljöproblem kan ge den samiska kulturen högre värde.

– Vi måste börja reflektera över vilket ekologiskt fotavtryck vårt levnadssätt ger. Av samerna kan vi lära oss att behandla jorden varsamt, säger David.
Alla tre ser hur modernisering och globalisering påverkar deras respektive kultur.

– De unga säger »vi vill vara moderna«. Det är en process som vi inte kan, och kanske inte ska, stoppa, säger Chandran.

För unga daliter är den urgamla kulturen det samma som diskriminering och lidande. Inte konstigt då att man vill frigöra sig från det kulturella oket.
Många daliter har sökt sig till kristendomen eftersom kastsystemet är starkt kopplat till hinduismen. Men även inom kyrkan finns olika syn på de övre kasterna och de kastlösa, och Chandran berättar att daliter sällan får dela kyrkogård med övriga kaster.

Snöfallet utanför kyrkans tunga dörrar har inte mattats av när de internationella gästerna kliver ut på kyrkotrappan. Vilhelminas kyrkoherde manar till snöbollskrig och Chandran, Rebecca och David sammanfattar hastigt sin diskussion.

Ursprungsfolkens identitet, markrättigheter och kultur hotas, det kan alla enas om och ge exempel på.
– Staten tycker att masajer ska hålla färre kor, så att det blir möjligt att ge upp nomadlivet. Men det skulle innebära en allvarlig förändring av hela vårt sätt att leva, säger Rebecca Kurubai.

– Många ungdomar förstår inte vikten av att behålla den samiska kulturen. Det är svårt, jag skulle själv inte vilja leva i en kall kåta som mina far- och morföräldrar gjorde. Vi integreras i det svenska samhället, säger David Palopää.

– Vår kultur försvinner gradvis på grund av mainstreaming och globalisation, konstaterar Chandran Paul Martin.

Text och bild: Monika Nilsson

Vad är ILO 169?
Trots att Sverige anses ligga långt fram i många människorättsliga frågor, har man ännu inte ratificerat ILO-konvention 169 som handlar om ursprungsfolks rättigheter.

De länder som ratificerat FN:s ILO-konvention nummer 169 är skyldiga att skydda ursprungsfolkens institutioner, egendom, mark, kultur och miljö. Sverige har ännu inte ratificerat konventionen, men det har exempelvis Norge och Danmark.

Flera utredningar har försökt bena ut frågan om samernas rättigheter, men frågan om ursprungsfolks rättigheter i Sverige har fastnat i utredningskvarnen.

ILO-utredningen från 1999 konstaterade att man först av allt måste identifiera vilken mark som samerna har rättigheter till. Därför tillsattes en gränsdragningskommission och en jakt- och fiskeutredning vars betänkanden blev klara i år. De ger förslag på hur rättigheter till mark, vatten, jakt och fiske i traditionellt samiska områdena ska administreras. Förslagen är i nuläget ute på remiss och ska sedan beredas av regeringskansliet.

Frågan om äganderätt till mark och rättigheter till jakt och fiske är full av konflikter, och flera tvister mellan markägare och samer har gått till domstol.
I det så kallade Nordmalingsmålet stämde flera markägare tre samebyar i Västerbotten. Markägarna hävdar att samerna inte har rätt att låta renarna vinterbeta på deras mark. I Umeå tingsrätt vann samerna målet, som nu har överklagats till hovrätten.
Text: Monika Nilsson