Protesterna i Kambodja - en utmaning för Hun Sen

I juli 2013 hölls parlamentsval i Kambodja och resultatet var överraskande. För första gången på 20 år gick regeringspartiet CPP tillbaka. Hösten 2013 präglades av demonstrationer i landet och i januari 2014 skapades stora rubriker när fem personer dödades under en av textilarbetarnas demonstrationer.

Foton från Jan Ovesens och Ing-Britt Trankells besök hos några textilarbetare. Foto: Lisa Olsson

I juli 2013 hölls parlamentsval i Kambodja och resultatet var överraskande. För första gången på 20 år gick regeringspartiet CPP tillbaka. Hösten 2013 präglades av demonstrationer i landet och i januari 2014 skapades stora rubriker när fem personer dödades under en av textilarbetarnas demonstrationer.

Ing-Britt Trankell och Jan Ovesen som båda är antropologer vid Uppsala Universitet och har studerat det kambodjanska samhället, berättade om den senaste tidens utveckling i Kambodja vid ett seminarium arrangerat av Svenska kommittén för Vietnam, Laos och Kambodja på ABF-huset i Stockholm. Enligt det officiella valresultatet gick det Kambodjanska folkpartiet, CPP, tillbaka från 90 till 68 mandat.

– Det är troligt att CPP egentligen gick ännu mer back men det här var det sämsta resultatet som de kunde acceptera. Valresultatet publicerades snabbt på informationsministerns Facebooksida men oppositionen ifrågasatte hela valet eftersom det fanns indikationer på valfusk, berättar Jan Ovesen.

Oppositionspartiet CNRP bildades inför valet 2013 och består av de två största oppositionspartierna som bestämde sig för att gå ihop. Det verkar ha gett effekt, eftersom de fick 55 mandat enligt det officiella resultatet. De bestämde sig dock för att bojkotta parlamentet och att inte inta sina platser, för att inte ge legitimitet till ett val som de ansåg var kantat av oegentligheter.

Under hösten har oppositionen protesterat och krävt premiärminister Hun Sens avgång. Samtidigt har det pågått strejker från textilarbetarnas ”fria” fackföreningar – de som är regeringskritiska. De kräver högre löner och bättre villkor. Arbetsgivarna svarade med att stänga fabrikerna helt under en vecka i december.

– Den 2 januari var det en demonstration i Phnom Penh utanför en koreanskägd fabrik. Sydkoreas ambassad vände sig till regeringen och bad om beskydd, vilket de fick. Polis och militära elitförband använde våld och grep 23 personer, säger Jan Ovesen.

Jan Ovesen Foto: Lisa Olsson

Av dessa 23 personer är 21 fortfarande gripna. De är inte anklagade för något brott, de har nekats läkarvård och får inte ta emot besök av sina familjer och advokater. Dagen efter att de greps, alltså den 3 januari, hölls en ny demonstration mot övervåldet och den slutade med att fem personer dödades av beväpnad polis och att flera skadades. Den 4 januari rensades också Freedom Park där det hållits en protestvaka under en längre tid.

– Så kallade kommunala säkerhetsvakter som kan ses som frivilliga stormtrupper och som inte är uniformerade, använde batonger för att få folk att lämna platsen. Samtidigt införde regeringen mötesförbud – något som bryter mot konstitutionen, säger Jan Ovesen.

Han berättar att premiärminister Hun Sen senare har upphävt demonstrationsförbudet. – Det var troligtvis i förhoppning om att CPP skulle organisera regeringsvänliga motdemonstrationer, men det har inte blivit av. Så nu har hans kamrater på eget bevåg återinfört förbudet.

Just nu kan man beskriva situationen i Kambodja som relativt lugn, men frågan är om det är ett lugn före stormen. Textilarbetarna är tillbaka i arbete men ingen av de viktiga frågorna är lösta och 21 personer sitter fortfarande häktade. De fria fackföreningarna hade aviserat en storstrejk efter 8 mars men den har nu skjutits upp till efter det kambodjanska nyåret 13-16 april.

Arbetsmiljön inom textilindustrin är ofta hård och kravet på en minimilön på 160 dollar (cirka 1 050 kronor) ligger långt borta. Idag är minimilönen 95 dollar (cirka 620 kronor) vilket inte går att klara sig på. Det handlar främst om konfektion, det vill säga fabrikssydda kläder, och den branschen dominerar ekonomin med 12 procent av BNP. Ungefär 600 000 människor arbetar inom den här industrin och 90 procent av dem är kvinnor.

Ing-Britt Trankell Foto: Lisa Olsson

Ing-Britt Trankell och Jan Ovesen har varit i Kambodja många gånger och träffat textilarbetare. De berättar att många arbetar 60 timmar i veckan och att de bara är lediga på söndagar. Dessutom förekommer oreglerad övertid, så det kan bli mycket mer än så.

– Kvinnorna som oftast är väldigt unga får ingen respekt och många ser ner på dem. Förtryck mot kvinnor är vanligt i Kambodja och många anser att de är ”värre än prostituerade” eftersom de bryter mot könsmaktsordningen när de arbetar, säger Ing-Britt Trankell.

Samtidigt som familjerna skäms över sina döttrar för att de jobbar på fabriker så är de också beroende av att de tar jobben. Textilarbetarna försörjer sina familjer på landsbygden, som utarmas allt mer. Folk tvingas bort från jordbruk eftersom mycket av den bördiga marken har exproprierats av företag, så kallad ”land grabbing”.

– Det blir alltså ett spänningsfält. Flickorna måste jobba i fabrikerna samtidigt som de bryter mot traditionerna. En förklaring till stigmatiseringen är att det inom det traditionella khmersamhället är fult med lönearbete och det liknas vid slaveri. Pojkarna har en större frihet och de jobbar oftare inom byggbranschen och har inte kontraktsarbete på samma sätt, menar Ing-Britt Trankell.

Utländska investerare dras till konfektionsindustrin i Kambodja eftersom det finns exportfördelar och skattelättnader. Stora företag som till exempel H&M, Gap, Zara och Adidas låter tillverka kläder på fabrikerna i landet. Arbetsmiljön är tuff och det har förekommit epidemier av svimningar. Ing-Britt Trankell berättar att alla fabriksarbetare hon har pratat med har svimmat på arbetet någon gång.

– Något som det inte pratas mycket om är resorna till och från arbetat, där flickorna riskerar – förutom bilolyckor – att bli våldtagna. Det är oerhört skambelagt och det är vanligt att våldtäktsoffer stöts ut från sina familjer, säger Ing-Britt Trankell.

Det förekommer också konflikter på arbetsplatserna som ofta beror på vilken fackförening man är med i. Det vanligaste är att fackföreningarna är CPP-anslutna, men det finns också, som tidigare har nämnts, regeringskritiska ”fria” fackföreningar. Fabriksägarna kan också starta egna fackföreningar där de är säkra på att få medhåll.

Protest utanför appellationsdomstolen i Phnom Penh den 24 mars. Demonstranterna krävde att fackliga aktivister och människorättsaktivister som häktades i januari ska friges. Foto: Mak Remissa/EPA/TT

Arbetsgivarorganisation GMAC har stor makt i Kambodja och regeringen är väldigt följsam när det gäller deras krav på att hålla nere lönerna. Mycket på grund av de enorma summor som CPP får av GMAC i informella betalningar – det vill säga mutor.

– De vill inte avstå pengarna utan sätter hellre in militär mot demonstranter, som kräver att få en lön som de kan leva på. Arbetsgivarna menar att fabriksarbetarna redan får 160 dollar i månaden, men det är under slavliknande förhållanden och massa övertid. Det är inte tvångsarbete – men de är tvungna att arbeta för att klara sig, säger Ing-Britt Trankell.

Det är svårt att inte vara negativ när man ser på den politiska situationen i landet. Enligt Jan Ovesen var parlamentsvalet först och främst ett missnöjesval. Oppositionen har inga pengar och fick många röster på populistiska utspel, bland annat genom tal som riktade skarp kritik mot Vietnam. Det är en känslig fråga i Kambodja då den vietnamesiska minoriteten tidigare i historien har utsatts för brutalt våld.

Alla tv-stationer och alla radiostationer utom en är kontrollerade av CPP. Samma sak gäller dagstidningarna, förutom två engelskspråkiga tidningar; The Cambodia Daily och Phnom Penh Post. De är oberoende men når inte så många läsare.

– Sociala medier är i alla fall inte kontrollerade av CPP. Och man kan se ett generationsskifte bland landets munkar, där de äldre stöder CPP, medan de yngre stöder oppositionen, säger Jan Ovesen.

Ing-Britt Trankell kan även se något positivt hos de unga kvinnor som lämnar landsbygden för att jobba i Phnom Penh.

– De bor tillsammans med andra flickor, lagar mat, skvallrar och använder sina mobiltelefoner. Jag ser att det finns en viss frigjordhet hos dem.
Lisa Olsson

Aktuella artiklar
Phnom Penh Post: All quiet on the garment front (20 mars)

Cambodia Daily: Ruling CPP Sees Threat in Civil Society Groups (19 mars)

Läs mer
Kambodja: Under ytan växer frustrationen bland textilarbetare (7 mars)

Kambodjas regering tystar textilarbetare (14 januari)

Amnesty om protesterna: Cambodia: Investigate protest killings by security forces (3 januari)

Internationella fackliga samorganisationens uttalande om Kambodja (13 januari)

Kambodja: "Värsta människorättssituationen på tio år"( Amnesty Press 12 april 2013)